Att måna

Vi var ute och gick en kväll för ett tag sen, jag och Mr Moon. Anledningen till promenaden var en kombination av frustration över att inte ha en kanal där Sverige spelade fotboll och att både han och jag behövde lite luft. Det var bara han och jag och mörkret.

Men när vi släntrade ner mot Strömmen avbröts våra triviala samtal om att hans tid var på gång och om vad som händer i mitt område. Det var glada röster tillhörande ett uppbåd av lillördagsfirare som korsat vår väg en bit fram.

I luften kändes en distinkt blanding av parfym, cigarett och en gnutta öl. Direkt dryftade jag triumferande en tanke till min följeslagare:
"Det där du Måne, det där luktar klassisk fest." Han höll med mig, och min nästa fundering fick han sig också serverad: ´"Kanske vi skulle göra dem sällskap?" Lugnt och stilla skakade han på huvudet, en blandning av nekande och hopplöshet. Istället saktade vi ner och lät dem ostörda gå vidare.

Vid det här laget kände jag att jag måste erkänna en sak för Moon, en sak som jag burit på ett tag. Jag tog sats och förklarade att jag egentligen vill tycka om honom, men jag börjar ju bli gammal. De där tio små soldaterna i min själ har skrikit sig hesa sedan länge.

Hans svar var lika sävligt som självklart:
"Jag har bara väntat på det beskedet, och att du ska komma på att inte ens jag är på riktigt. Du är ju egentligen alldeles, alldeles ensam. Och det faktum att du var tvungen att höra ett ode till mig för att komma underfund om det är faktiskt en smula märkligt."

Med de orden var han borta. Strax började "The Band" istället. Under den gick promenaden lite fortare.

Men det sista han sa, månfan, det bet sig fast.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback