The long kiss goodbye
Vi börjar väl från slutet, med att avhandla en massa som hänt på senaste. Stort och smått.
Det där bröllopet gick mig på nerverna direkt. Råkade sitta i bilen och tänkte lyssna på semifinaler i sprintskidåkning. Men nej, då var dags att lyssna på Herman Lindqvist, via länk från Paris, som skulle diskutera den historiska betydelsen av förlovningen. Inte ens han själv tyckte att det var intressant. Sen skulle kommunalrådet i Ockelbo (skoter, någon?) glädja sig en stund. Sen skulle Lotta Bromé för hundrade gången på tio minuter berätta att Kronprinsessan nu alltså ska gifta sig... om ett och ett halvt år.
Vid hemkomsten briljerade TV4 i hysterin med att ställa in alla program mellan kvart i ett och tjugo över sex för att prata om exakt samma sak hela tiden. SVT hade godheten att bara köra ett par timmar. Vansinne var ordet, både företeelsen och den förhärskande känslan hos undertecknad.
Det största sen sist är ändå Mandos nya. Skaffa Give me fire, säger jag bara.
Apropå Borlänge så är dess gator inte säkra. Åtminstone inte dess oskottade trottoarer, trampandes i lågskor. Det sa bara knak, och på två nanosekunder gick jag från upprätt gående med hel fotled till liggande med inte fullt lika hel fotled. Så nu sitter jag här, med ett finfint gipspaket från knä till (numera blåsvarta) tår. Ovanpå detta en präktig förkylning.
Tack vare den vidunderliga gåva som min familj förärade mig på bemärkelsedagen häromsenast, går det dock ingen jättenöd på mig. Sopranos-boxen, ni vet den med stort S, har landat. Dagarna går.
Som rubriken antyder är detta det sista som skrivs här på mycket länge. Ni har förstås märkt att jag tappat sugen alldeles på slutet, och det har inte ändrats. Ville bara ge mina sista tankar och samtidigt passa på att tacka er läsare, både ni som kommenterat och ni som varit anonyma, såväl nära sörjande som ni som hittat hit under vägen. Stort tack för visat intresse, och må fridens liljor kanta alla era vägar.
Det där bröllopet gick mig på nerverna direkt. Råkade sitta i bilen och tänkte lyssna på semifinaler i sprintskidåkning. Men nej, då var dags att lyssna på Herman Lindqvist, via länk från Paris, som skulle diskutera den historiska betydelsen av förlovningen. Inte ens han själv tyckte att det var intressant. Sen skulle kommunalrådet i Ockelbo (skoter, någon?) glädja sig en stund. Sen skulle Lotta Bromé för hundrade gången på tio minuter berätta att Kronprinsessan nu alltså ska gifta sig... om ett och ett halvt år.
Vid hemkomsten briljerade TV4 i hysterin med att ställa in alla program mellan kvart i ett och tjugo över sex för att prata om exakt samma sak hela tiden. SVT hade godheten att bara köra ett par timmar. Vansinne var ordet, både företeelsen och den förhärskande känslan hos undertecknad.
Det största sen sist är ändå Mandos nya. Skaffa Give me fire, säger jag bara.
Apropå Borlänge så är dess gator inte säkra. Åtminstone inte dess oskottade trottoarer, trampandes i lågskor. Det sa bara knak, och på två nanosekunder gick jag från upprätt gående med hel fotled till liggande med inte fullt lika hel fotled. Så nu sitter jag här, med ett finfint gipspaket från knä till (numera blåsvarta) tår. Ovanpå detta en präktig förkylning.
Tack vare den vidunderliga gåva som min familj förärade mig på bemärkelsedagen häromsenast, går det dock ingen jättenöd på mig. Sopranos-boxen, ni vet den med stort S, har landat. Dagarna går.
Som rubriken antyder är detta det sista som skrivs här på mycket länge. Ni har förstås märkt att jag tappat sugen alldeles på slutet, och det har inte ändrats. Ville bara ge mina sista tankar och samtidigt passa på att tacka er läsare, både ni som kommenterat och ni som varit anonyma, såväl nära sörjande som ni som hittat hit under vägen. Stort tack för visat intresse, och må fridens liljor kanta alla era vägar.
Kommentarer
Postat av: Modern
Sorgligt, men det är smällar man får ta. Tack för en del riktiga pärlor under den här tiden, ändå!
Postat av: Ulrika
Hur mår fotleden??
//Ulrika
Trackback