Confessions of a slightly degenerated mind

"Fyrledig" säger några av kollegorna. Sen lyser de upp. Jag säger helt enkelt "jobbar på måndag nästa gång". Och flinar lite pillemariskt. Om sisådär en fotbollsmatchs ordinarie tid slutar jag och hoppar på en av de där järnhästarna till huvustan. Lisa för själen, minst sagt.

Annars bävar hela IFK Göteborgs fansskara och spelare en del just nu. United föll ju mot ärkerivalen Liverpool. Leksand tog stryk av Mora, vilket var minst lika smärtande. Och nu ska ett tredje, om än inte lika stort, favoritlag spela mot AIK om SM-guld till helgen. Med tanke på trenden ser det ut som att en vissa personer med svartgult hjärta i min närhet får anledning att höhö-a ordentligt igen. Hugaligen.

Nåväl, det kan vara hur det vill med det. Särskilt många tankar kring slika världsliga saker kommer det inte att bli under veckändan. Snarare kommer trevligt sällskap, god mat och spankulerande kombinerat med shopping hägra mest.

Dagens låt: "It's good to be free", Oasis

Det är ju hysteriskt roligt att gå igenom skivsamlingen som är digital nuförtiden. Vilka pärlor från förr det dyker upp. "Mr. Jones", Counting Crows gamla slagdänga. "40'" med Franz Ferdinand. Red Hot Chili Peppers "Road Trippin'", från en superplattan "Californiacation". Foo Fighters "Breakout".

För att nämna några.

Men dagens låt är en annan av den sistnämnda gruppen: "My Hero", Foo Fighters.

Fasa och ve. Jag upptäcker till min bestörtning att en låt bland mina senaste inlägg blivit dagens två gånger. Mandos "You got nothing on me" är förvisso en fenomenal musikhistoria, men jag har lovat mig själv att aldrig återanvända sånt. Jag ligger alltså en låt back, varför jag måste komma på en till för idag.

Dagens bonuslåt är "There's a lot of things to do before you die", Johnossi.

Nattjobb är lite av roulette för hjärnan. Man har ingen aning om vad man ska förvänta sig när man går dit, oavsett vilken natt i veckan det handlar om. Natten som gick var semi-lugn, jag hoppas på nåt liknande kommande natt. Ta i trä.

När jag inte jobbar händer det att jag handlar. Eftersom jag numer är bilburen tillåts storhandlingar, vilket i stort är bra för ekonomin. Men då dessa storhandlingar utförs på stormarknader är det svårt att låta bli de fina filmerbjudandena på vägen. Nu senast ramlade jag över två filmer som jag har velat se länge. I'm not there och Papillon landade blixtsnabbt i kundkorgen, till totalsumman av 99 svenska riksdaler. De kan vara hälften så bra som historien säger och ändå vara värt det. Men det ska erkännas att man, som varande en lyssnare av Bob Dylan, skämmes en aldrig så liten aning över att inte ha sett den förstnämnda.

Hemmavid är jag ju ägare av en hel del kanaler, och dessa skaffades med anledning av att kunna se bra fotboll i första hand, bra filmer i andra hand och intressanta dokumentärer i tredje hand (fjärde handen blir nog den höga upplösningen). Så, vad händer när man kan se Manchester United - Liverpool i direktsändning för första gången på ett par år? Jo, man jobbar eftermiddag. Skräp, mina vänner. Skräp som bara den.

På inrådan blir dagens låt "If the stars were mine" med Melody Gardot.

Kragtaga mig hit och kragtaga mig dit. Jag bloggar när, hur och var jag vill. Och på allmän begäran vill jag blogga nu.

Sportsidorna bjuder ingen vidare läsning i dessa tider. Det är tufft att vara leksing nu, det vill jag lova. Först stryk mot ett gäng Solna... bor. Och nu ikväll gick slaget om Siljan rent i sjön. Hujeda mig, jag befarar att den där Elitserien är och förblir en dröm allenast. Arbetsklädspengar eller ej.

Nä, bättre då att ägna sig åt kultur. De flesta av er vet redan att man ska se mäster Tarantinos senaste, och till er andra kan jag berätta: Man. Ska. Se. Mäster. Tarantinos. Senaste. Punkt. Och när man gör det kan man gott hålla ett extra öga på språkgeniet Christoph Waltz. Dra ända in i hela aftonsången så enorm han är. Och till er riktiga filmnördar (I'm looking for Gamleby här): har ni räknat alla flirtar med filmhistorien? Jag tappade räkningen.

Läser gör jag också. Inga nyheter för omvärlden, mest Peter James (Ett snyggt lik var bra, men inte lika bra som Levande begravd - och för övrigt är den engelska titeln mycket syggare på den försnämnda: Looking good dead), men just nu är det Roberto Savianos Gomorra. Med det språket i en dokumentärskrift hade det kunnat vara Kapuscinski, frid över hans minne, som skrivit. Ett gott betyg, det.

För övrigt: I Stockholm är jag inte född. I Stockholm har jag inte min familj. Och jag hittar nästan ingenstans. Men Stockholm har blivit varmt. (Detta är första och absolut sista gången Orup gästar denna sida, ens som vag referens.)

Dagens låt: "All along the watchtower" med, låt säga, U2. "There must be some way out of here"...