Årslistan
Det enda som är tradition på denna sida är den dåliga uppdateringen och årslistan. And here it is, långt efter alla andra inlägg: 2010 års...
... första Hovetexplosion: SM-final ett mellan Djurgården och HV 71. Grandios uppvisning i hur idrottsfans verkligen ska vara.
... malthumlejästochvatten: Hobgoblin. Max Husse glömde en pava hemma en gång, jag tömde en pava hemma en gång, och på den vägen är det. Stark utmanare: Sailor.
... historiska resmål I: Pyramiderna. Hur ofta kan man säga att sex timmars bussfärd är värt målet? Jag blev stum, på riktigt, när vi åkte in mot Cheopspyramiden. Den blev bara större och större framför mina ögon.
... jobbigaste: Vintern som slog klorna i allt vad arbete hette ett tag.
... citat från tv: "Världen har blitt så global nuförtiden", Lennart "Aktiestinsen" Israelsson, i programmet Guldfeber. Småländsk sanning, och sannare blir det inte.
... livespelning: Håkan Hellström på Hovet. Jeez. Första låten är en låt jag inte känner igen, och stämningen är okej. Andra låten är "Kom igen Lena", och Hovet exploderar för andra gången detta år. Skillnaden är att det håller i sig i två timmar konstant, utan periodpaus. Jag tror aldrig jag sett nåt liknande. God tvåa här är Johnossi på Debaser Medis. Längre ner i tabellen hittar vi Roxette i Halmstad. Ganska mycket längre ner.
... flytt: Från Peking till den Kungliga Hufvudstaden. En gammal god tradition att göra minst en flytt per år vaknade till liv igen. Och det känns mycket bra. Och ja, vansinnigt överraskande i ljuset av vad jag tidigare ansett om stan.
... läskigaste och mest överdrivna masshysteri: Bröllopet.
... mest läsvärda bok: En mörk välsignelse, Dennis Lehane. Jag försökte verkligen komma på nåt mer originellt, men det är ju för farao Lehane.
... mest överraskande yrkesroll: Undertecknad som kajakinstruktör. Om än bara för en dag.
... skönaste album: "Wild hunt", The Tallest Man On Earth. Uppföljaren är baske mig bättre än första plattan. Och det säger inte lite.
... bästa film: The men who stare at goats. Jag är inte riktigt säker på om den kom 2010 eller 2009, och uppgifterna går isär. Men jag såg den iallafall i år. Och den var bäst.
... historiska resmål II: Colosseum. För en som alltid varit barnsligt förtjust i allt som handlat om romartiden var det enormt. Inom mig ekade "My name is Maximus Decimus Meridius, commander of the Felix legions, general of the armies of the north...". Som tur var lyckades jag hålla det inom mig.
... bästa svenska film: Himlen är oskyldigt blå. För första gången någonsin är denna kategori inte en ironisk sådan. Finfin berättelse.
... högsta vrål utfört stående i en soffa: Jag ligger rätt bra till med mitt segervrål när Hellner defilerade hem stafetten i Vancouver. Ståpäls var ordet, sa Bull.
... mest pinsamma: Att så stor andel av svenska folket röstade på Sverigedemokraterna.
... mest magkittlande upplevelse: Att simma med delfiner har alltid varit en dröm, och det fick jag göra i år. Tårarna var nära.
... bästa låt: "Worried Ground", Johnossi. Överlägset. Hedersomnämnande till "Pack up", Eliza Doolittle.
... svåraste farväl: kollegor, vänner och hundar i Peking.
... största besvikelse: Spanska trappan. En stentrapp mitt i en stad. Jaha. En övervärdering fullt i klass med Piccadilly Cirkus.
... härligaste citat från verkliga livet: "Man måste slåss ibland, annars kan man aldrig bli vänner igen."
... snyggaste fotbollsmål: Linus Hallenius, Hammarby.
... mest läsvärda icke-Lehane-bok: Paganinikontraktet, Lars Kepler. Till skillnad från första boken håller denna hela vägen in i mål.
Så, med detta: Ett riktigt Gott 2011!
Sagan som är Konungens återkomst
Vardagen för dessa hjältar har förändrats radikalt, och därmed även spänningslystan. Men språket, beskrivningarna, berättandetekniken, allt som gör Lehane till Lehane, finns där. Och det är en ny nagelbitare som serveras, men den har också sina brister. Vissa partier stökas över lite väl snabbt, och historien har en del hål i sig, tyvärr. Dessutom finns klara svagheter i översättningen ("You and me both" översätts till exempel "Du och jag båda två", medan normal svenska troligen skulle vara "Då är vi två").
Slutbetyget är en stark trea av fem möjliga, och därmed placerar sig En mörk välsignelse nånstans strax under mitten av Lehanes verk - Mörker, ta min hand är fortfarande etta bland deckarna medan Ett land i gryningen fortfarande är en av världens bästa alla kategorier någonsin.
Mycket annat har hänt sen sist också, men jag tror jag sparar det till Årslistan om ett par veckor. Årets livespelning sågs för några veckor sen, och så har jag bestämt mig för vilken som är detta års malthumlejästochvatten.
Dagens låt: "Take a shower!", Miss Li.
Sporre, ditt namn är Skarsgård
Arbetat i Gondor har jag inte gjort på en del år nu. Det senaste avlönade arbete som utfördes var, om jag inte missminner mig, uppförandet av en finfin ställning på Pappersbruket (med stort P) sommaren 2003.
Nu är det dags igen. Inte för ställningar, det har jag - på gott och ont - lämnat bakom mig. Denna gång ska det sittas framör datorer i en knapp vecka och funderas och testas. Ett gästspel på hemmaplan, skulle man kunna säga. Mest spännande med det ska bli att undersöka hur lunchstället numero uno hållit i sig sen sist. Finns paprikasmöret kvar på Sveriges mest undanskymda italienare? Erbjuder Sveriges mest undanskymda italienare fortfarande en smått underbar pytt-i-panna? Finns Sveriges mest undanskymda italienare ens kvar?
I det fall att det skulle ha försvunnit (Paulie Walnuts säger "God forbid") finns tröst i en hel del lysande kebabställen.
Apropå nåt helt annat är Bill Skarsgård väldigt i ropet numer. Och för en som - i ett vansinnigt tamt raggningsförsök av en medelålders man - blivit liknad vid "en av Skarsgårdarna" är det förstås ett måste att hålla koll på släkten.
Såg jag därför I rymden finns inga känslor för någon vecka sen, och Himlen är oskyldigt blå i lördags. I det första fallet fattas en hel del för att vara en bra film. I det andra fallet däremot finns väldigt mycket. Rekommenderas varmt (även om Ted Gärdestad-känsliga tittare bör varnas).
Det allra roligaste med den senare är nog ändå att minuterna innan vi skulle se den, så dök huvudpersonen upp på samma restaurang. Jag mötte Lassie innan jag tittade på Lassie.
Dagens låt: "The sidewinder sleeps tonight", R.E.M.
Att byta favoriter
Under alla år har United varit stöttepelaren i ens hejaramsor. Leksand rosar bara en allsvensk marknad, Blåvitt gör inte ens det, England lyckas gång efter annan floppa i mästerskap och Björn Lind blev mänsklig efter 2006. Men man hade alltid United.
The times they are a-changing.
Well, verkligheten flys bäst med goda böcker. Sist flydde jag med James Jacksons Belägring, en mäktig historia om slaget om Malta för femhundra år sen. Lite väl pompöst emellanåt, och lite väl upprepande. Men lagom flykt för sinnet.
Musikmässigt hänger jag inte alls med längre, men H.K.H. förärades med Håkan Hellströms 2 steg från Paradise häromsistens. Jag är nu ingen Håkanfanstast, inte alls, men det näst sista spåret "Man måste dö några gånger innan man kan leva" är komplett briljant.
Kanske är låttiteln en hälsning till mitt idrottsintresse.
Dagens låt är således "Man måste dö några gånger innan man kan leva", Håkan Hellström.
Läsning på skärm och i papper
Det var väl sisådär hundra år sen nu - på en annan plats i en annan tid - som jag berättade för alla och envar, som läste denna sida, om en en skribenttalang i vardande. En talang av stora mått. Nå, den talangen övergår mer och mer i en karriär. Och här kan ni se vad den har givit hittills. Ni hittar också en permanent länk till höger, han får fortsätta gå under namnet Trumslagarpojken här.
Då, för hundra år sen, vinnlade jag mig om att hamra in var ni läste det först. Jag påminner om det nu.
Andra läsvärda ting finns både här och var nuförtiden. Henrik Schyffert lämnar till exempel sitt bidrag till valresultatsdebatten här, och det är mycket fyndigt. Även i bokhyllan frodas läsningen just nu. Andra boken av Mark Billingham, Offerlek, gick av bara farten och nu är det Vedergällningen, nästa i ordningen, som avhandlas. Tom Thorne är måhända ingen Roy Grace, men likväl en sylvass polis.
Och snart, vänner, kommer Dennis Lehanes nya bok med Patrick Kenzie och Angie Gennaro. Åtminstone på engelska. Ska Moonlight Mile bli den första jag läser på originalspråk? Oddsen är ganska låga på det, det kommer att bli svårt att hålla sig.
Dagens låt är "Hocus pocus", Jamie T.
Ett köping norr om söder
Det förandleder en del funderingar kring vad som är bra med stan (förutom eminenta före detta kollegor och vissa lysande hundägare). Hittills har jag kommit på detta:
* Antikvariaten. Det finns en hel drös av dem, av varierande kvalitet.
* Eldkvarn. Jag bryr mig inte om vad Plura gjort eller inte gjort nyligen, den musiken är viktigare än så.
* Strömmen. Mitt enda sällskap under långa perioder, och faktum är man kan ha sämre. Ta en promenad runt den vår, sommar eller höst, så förstår ni vad jag menar.
* Moa-statyn. Hemskt undanskuffad, men den finns där, och det är inte mer än rätt att hon har en staty.
* Vaxkupan. Norrköpings enda (enda!) skivaffär. Så stort utbud på så liten yta. Och med citat som "Den är som hennes förra skiva, fast utan kolsyra". Underbart.
* Black and White på Butler's. Förtjänar nästan samma legendstatus som plankan på S1 i Borlänge.
Sen finns förstås mindre lyckade saker också. Som de vansinnigt stora och fenomenalt krångliga rondellerna med spårvagnar mitt i, hamburgertallriken inne i glaskupolen och fabriken som kallas Vrinnevisjukhuset.
Dagens låt: "To China with love", Mando Diao.
Magi, kristallkula och lite annat
Att leva och dö som Joe Strummer var tyvärr en besvikelse. Jag hade höga förhoppningar, och emellanåt glimtar den till och är precis så lysande som jag på förhand trodde. Men det är långt mellan glimtarna. Däremellan staplas upprepningar om Göteborgs krogliv under sena 80- och tidiga 90-talet ovanpå upprepade livsfilosofier och borttappad ungdom. Det blir för mycket för min smak, helt enkelt.
Filmer tittar jag på allt mer sällan, men de senaste veckorna har jag faktiskt tagit mig i kragen. Som varande bröderna Coen-torsk av ganska blev jag inte särdeles överraskad över att fullkomligen älska The men who stare at goats. Den är Coen-magisk på alla sätt, och tyvärr kan jag inte förklara den bättre än så. Se den bara.
En påtvingad bortovaro från arbetet förra veckan gjorde att jag lyckades se Wall-E. Den gick verkligen inte av för hackor; förutom ett utomordentligt arbete med animeringen (framförallt den del av filmen som utspelar sig på jorden är snuskigt snygg) finns en fin historia med ett starkt budskap.
Som av en slump ramlade jag över en 80-talsthriller med Michael Caine, Träffpunkt Genéve. Jag har sett den åt er, så ni slipper. Även om Michael Caine förstås alltid är Michael Caine.
Apropå britter att dyrka startar Champions League idag. Men när jag såg in i framtiden såg jag att United inte vinner den här gången heller. Det gör Real Madrid, tyvärr, för nu har de en manager som förstår att inte lita blint på Christiano Ronaldo. Dessutom går Milan inte ens till slutspel, Chelsea diskas på grund av överskattning av Frank Lampard och Kim Källström kommer att - ur svensk synvinkel - taktiksparka av Klas Jan Huntelaars hälsena.
Dagens låt är "You'll never walk alone", Gerry & the Pacemakers. Tillägnad ett Liverpool-fan som aldrig går ensam.
Från semesterbokhyllan
Nåväl, en hel del lästes. Död mans fotspår, Peter James fjärde deckare med Roy Grace i huvudrollen, slåss med Levande begravd om förstaplatsen bland hans böcker. Upplägget gör att man sitter på spänn hela tiden, storyn finns väldigt nära att ta till sig och karaktärerna är precis lagom utmejslade.
En annan britt som skriver deckare är Mark Billingham. Hans första heter Sömntuta och är också rasande spännande. Billingham är vansinnigt produktiv, en roman om året, så det finns massor mer att ta av. Andra boken, Offerlek, väntar hemma i bokyllan.
När du gör som jag vill: en bok om påverkan av Henrik Fexéus var väl ingen hit direkt. Han har skrivit ner en drös med tankar om påverkan och marknadsfört som sina, och kommit fram till att man kan påverka folk på många sätt. Ojdå. Megahaussade Hypnotisören (Lars Kepler) var något av en paniklösning på sinande pocketläsning, men den var bättre än jag trodde, klart läsvärd. Den spårar dock ur som bara den i slutet, tyvärr.
Nu har jag gått över till Marcus Birros Att leva och dö som Joe Strummer. Ska bli intressant framöver, har ännu inte läst tillräckligt för ett omdöme.
Musikmässigt hände inte mycket under semestern. En livespelning med Roxette, med gästande Gyllene Tider, var det enda som stod ut. Och visst, det är kul att ha sett dem. Men nåt större fan blir jag nog aldrig.
Dagens låt är "Mr Jones", Counting Crows.
Mjukomstart
Om semestern vet jag inte hur mycket jag ska säga ännu. Och inte om annat heller, än.
Tillsvidare håller vi tillgodo med dagens låt, som är "Welcome to the working week", Elvis Costello.
Forever knowing nobles
Läs den, och försök komma på vilken Hollywood-skådis han är vansinnigt lik. Och till er som drar till med Elijah Wood: Bra försök, men jag syftar inte till folk som spelar West Ham-supporters.
Dagens andra låt bör således bli "I'm forever blowing bubbles" framförd av Ben Selvin's Novelty Orchestra.
Regionmusik
Med enåenhalv dag kvar till semester känns timmarna extremt långa. Och minuterna ännu längre. Men i andningspaus på arbetet låter jag omvärlden veta att Dalarna, Småland, till viss del Halland och Rom är att undvika om man inte vill se min nuna under de närmaste veckorna.
För att förbereda mig mentalt för sådana resmål tänker jag bland annat lyssna på följande:
"Marigold", Sugarplum Fairy
"Tuesday afternoon", Stonecake
"Ba ba ba", Miss Li
"Till Havs", Jussi Björling
"Motown Blood", Mando Diao
"Prayer for the weekend", The Ark
"Luffarvisan", Allan Edwall
"You're the storm", The Cardigans
"Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly", Gyllene Tider
"Un'estate Italiana", Gianna Nannini
"L'arena", Ennio Morricone
Och för eventuella avstickare till Norrköping och Göteborg (eller bara för bra musik):
"Fulla för kärlekens skull", Eldkvarn
"Fear no darkness, promised child", Timo Räisänen
Dagens låt är dock "Dancing in the dark", Bruce Springsteen. Varför vet jag inte, men det är det.
En fläkt av förändring
Ett stort tack till alla er som varit inne och givit förslag på nytt namn! Jag är överväldigad av reaktionerna, det måste jag säga. Jag har badat i mail och kommentarer, det har varit väldigt givande.
Now that's irony.
Nu var iochförsig det enda förslaget jag fick mycket bra, så inom - förhoppningsvis - överskådlig tid byter jag namn. Förhoppningsviset beror på att jag till dopet önskar en ny look på sidan också, och till det projektet ska jag försöka anlita någon som kan bra mycket mer än jag på det ämnet. Ni hittar henne överst i (den i övrigt hopplöst ouppdaterade) länklistan till höger. Där ska ni titta, vänner, det är talang i både bild, form och språk i vardande.
Bergens väktare heter den tredje boken om Djingis khan. Den är minst lika blodig som de två första, och lika fascinerande. Efter den blir det en karamell som jag går och kikar på varje dag. Det är en viss herr Grace i Brighton som väntar på att bli läst. Som jag längtat.
En film har jag sett också, den första sedan Sundsvall brann, avrundat nedåt. The Informant hade jag faktiskt rätt stora förväntningar på, men den lyfte tyvärr aldrig. Den puttrade bara på, och lämnade en ganska oberörd i slutändan.
För övrigt är jag inte ett dugg bitter över att Joe Cole gick till Liverpool. Jag unnar alla Pool-supportrar det. Det är de värda.
Dagens låt: "Fortunate son" Creedence Clearwater Revival
Förslagtorka
Själv fick jag en idé om nåt i stil med "Polynördologi". Jag menar, jag är en hel del sorts nördar. Filmnörd, lite boknörd, citatnörd, tågnörd (ofrivilligt), sportnörd med betoning på fotbollsnörd och säkert annat också. Så vad tror ni? Hur som helst, kommer ni på nåt så hojta till. Men gör det snart, jag börjar bli otålig.
Krigsfångarna, av Guido Knopp med diverse hjälpförfattare, läser jag just nu. Ett mycket starkt verk som skildrar andra världskrigets fångar, från alla sidor, och deras öden utifrån var de hamnade. Den ger en sida av kriget som åtminstone inte jag tänkt på innan, och fenomenet läggs till den enorma högen av olika typer av fasor som det vanvettiga kriget ledde till.
På en lättsammare sida av världen upptäcktes i helgen lite ny musik att lyssna på: Mumford & Sons Sigh no more bjöd på en galet bra ljudkuliss till en hellyckad helg. Typ Counting Crows möter The Tallest Man On Earth. Jag räknar med att den står i skivhyllan inom snart.
Att jag missade en av årets höjdpunkter i hemstaden har jag ingen aning om.
Dagens låt: "Narcotic", Liquido.
Högspänning
Tidigare var jag Mando-missionär. Efter att ha fått hela Östergötland (nåja) upplyst är det Johnossi som mest får nya fans i min omgivning. Välförtjänt, förstås.
Apropå Östergötland läste jag nyligen Höstoffer, Mons Kallentofts tredje bok om Malin Fors och Linköpingspolisen. Annorlunda är det, utan tvekan, om man jämför med anrda deckare. Men jämför man med hans tidigare är det en väldig upprepning. Börjar bli lite tjatigt nu, Kallentoft verkar ha hamnat i Marklundfällan (att skriva samma bok om och om igen), tyvärr. Men helt okej underhållning för stunden erbjuds.
Frågan är dock om det inte var mer spännande igår kväll. England är i åttondel, Tyskland väntar, Sporre knaprar redan lugnande.
Tillbörligt midsommarfirande väntar nu i Dalarna.
För övrigt startar nu en tävling om vad denna sida hädanefter ska heta. Jag är trött på den engelska titeln. Den är lång, urtvättad och sååå 2007. Släng fram allt ni har, kära vänner, och låt mig vraka.
Dagens låt: "Worried ground", Johnossi. Försök tröttna på den, I dare you.
De leve
Denna dag gifter sig en stor del av Sveriges framtid. Vi förväntar oss inom de närmaste åren stora framträdanden i rikets tjänst, i arbetet med att hålla och kanske till och med flytta fram vårt lands position internationellt. Nu kan vi också hoppas på detta med visshet om att allt fungerar på hemmaplan, i och med ett starkt och varaktigt äktenskap.
Det kommer inte alltid att vara fest, som idag, en beskärd del motgångar får vi räkna med. Skriverier i tidningarna, mindre lyckade framträdanden och perioder av enormt slit kommer att varvas med hyllningar och parader. I slutändan räknar vi dock med att den fina traditionen av svenskt stål förs vidare på bästa sätt, undertecknad är till och med övertygad om det.
Så, sammanfattningsvis: Stort grattis till svenska landslagets Pontus Wernbloom och hans Nina på deras stora dag, må de leva lyckliga ständigt framgent.
Dagens låt: "God save the queen", Sex Pistols.
Disk(k)valificerad
För att diska.
Vuvuzelor kanske inte är den bästa TV-ingrediensen, men har man ett VM i Sydafrika så har man ett VM i Sydafrika. Är inte själva grejen med att fotboll ska förbrödra att man därmed också har respekt för varje kultur? Om dessa tutor förbjuds ska sambatrummor förbjudas när VM går i Brasilien. Basta.
Men jag reste mig alltså för att diska. Ingen hade bett mig, ingen annan ville ha tv:n, ingen såg diskbänkseländet utom jag.
Väldigt roligt också att alla storlag har en stor sak som talar emot att de ska vinna. England har kanske mest, likafullt är jag osviklig optimist och hoppas få skråla "Rule Britannia" på Sergels Torg om ett par veckor. Om detta inte blir av får vilka som helst utom Danmark vinna.
Diska. Vafan. Är man vuxen nu? På riktigt?
Apropå nåt helt annat har jag fått ännu mer vatten på min kvarn: Politikers löften är mer att betrakta som fåfänga förhoppningar som de kanske, eventuellt, möjligtvis skulle vilja få igenom. Men vi vet inte säkert, beslut är inte taget än.
Allt, precis allt, pekar mot att dagens låt är "Clean Town" med Mando Diao.
Bergis femti dar senare
Så detta är alltså 08-premiären för denna blogg. Såtillvida att det är första gången jag som boende i storstan häller ur mig, jag har ju smygbloggat härifrån vid ett par tillfällen tidigare. Och nya jobbet flyter på bra, det nya livet likaså. Jag har således hunnit torka tårarna från Peking och landat tryggt i Hufvudstaden.
Många saker att tycka till om, förstås, sen sist. På filmsidan är de mest utmärkande Invictus och Nowhere boy. Den förstnämnda är en intressant historia som tyvärr blir väldigt Hollywoodifierad. Allt, och jag menar allt, ligger inom schablonbilden. Som tur är gör både Morgan Freeman och Matt Damon helt bra insatser, vilket gör att man ändå borde se den. Men kanske bara en gång.
Nowhere boy är sagan om John Lennons liv innan Sverigeturnén. Och innan allt annat. Snyggt berättad, med riktigt bra skådespeleri och små, härliga hintar om vad som komma skulle. (till exempel den lilla skylten på Strawberry Fields barnhem). Allra roligast är kanske att ordet Beatles inte nämns en enda gång i filmen, även om Kristin Scott Thomas är snubblande nära att säga det.
Musikmässigt är Johnossis nya skiva, Mavericks, en höjdare. Inte lika snabbt sittande som de två tidigare, men växande med ett par hypervassa spår. Att man dessutom haft förmånen att beskåda de två herrarna live på Debaser Medis för en dryg vecka sen kanske gör skivan bättre. Guldkorn såväl på skivan som på spelningen: "Worried ground". Mums.
Peter James har precis haft godheten att släppas på svenska för fjärde gången. Igår inhandlades Död mans fotspår. Mycket lägligt, ty nyligen utlästes Långt ifrån död. Bättre än andra (Ett snyggt lik), inte riktigt lika bra som första (Levande begravd). Lehane-klass håller kanske James inte, men är ändå något av en ny favorit.
Till sist ett fint citat ur verkliga livet, uppsnappat från en gammal man som efter ett kiv mellan barnbarnen lugnt konstaterade:
"Man måste bråka ibland, annars kan man aldrig bli vänner". Så självklart, och kanske klyschigt, men ändå så bra.
Nästa gång blir det mer stockholmska, mindre östgötska men mest dalmål.
Dagens låt: "Mavericks", Johnossi.
P.S. Till slut, långt senare, fick vi en vinnare i "Televiserad"-tävlingen. Vinnaren får en promenad mellan promenaderna, med en dalmatiner. D.S.
Måbrakultur
Helgen i Gondor förde med sig några nya skivor - ty ett besök hos Ingemar är obligatoriskt. Mando Diao har ju haft den goda smaken att släppa en skiva, eller rättare sagt två, med B-sidor från förr. Denna har sneglats på ett par gånger, och nu ligger den alltså därhemma. Tillsammans med en finfin Jimi Hendrix-samling och en förfärligt försenad Young and Armed, Sockertopparnas debutalbum.
Då den senare från början utgavs under undertecknads studietid krävde den ekonomiska situationen att denna endast innehades i MD-format. Och sedan detta medieformat blivit offrat för den store digitale guden har alltså ingen utgåva funnits i mitt hem. Felet numer tillrättalagt, ni kan andas ut.
En efterskottpresent från systrarna fick jag också med mig. David Batras Den som inte tar bort luddet ska dö! är en hysteriskt rolig sammanställning av svenska folkhemslappar, läs den och njut.
Dagens låt: "Morning Miss Lisa", Sugarplum Fairy.
Ett litet steg...
Var vi alltså till Egypten, H.K.H. och jag. En vecka med ett snitt på 32 grader, skulle jag tippa. Dessutom en tripp till de enastående mäktiga pyramiderna och en simtur med delfiner. På förstnämnda resa tappade jag andan, på sistnämnda började jag sånär gråta - att se dessa djur i vilt tillstånd har varit en dröm i många, många år.
Nu ses det framemot andra, lite mer långvariga resor. Sporre, antistockholmaren himself, gör nollåtta av sig om ungefär en månad. Och det känns kanon. Hufvudstaden är härmed vederbörligen varnad.
Litteratur blev det förstås på semestern. Infiltratören av Lasse Wierup rekommenderas varmt, jag tyckte till och med den var vassare än Svensk Maffia. Om inte annat är den ännu ett bevis för att stora delar av vårt rättssystem är ruttet.
Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn var en småputtrig bekräftelse av många saker som jag länge trott och ansett om snällhet kontra dumhet i livet. Och Tom Rob Smiths debut Barn 44 var kittlande spänning och annorlunda upplägg rakt igenom. Den ska ni bara läsa, kära vänner.
Nu har jag greppat tag i Tage Danielssons Paket, innehållande en rad av hans alster samlat i en pärm. Först ut är - som tur är för undertecknade kronolognörd - Bok. Hittills enormt underhållande, det kan icke råda något som helst tvivel om att karln avr ett genuint geni.
Dagens låt: "Space oddity", David Bowie.
Leavin' on a jetplane
Då avslutar vi tävlingen då. Ingen vinnare kan dock utses, ty ingen (frånsett Film-Tobbe, och han har redan så mycket) verkade hitta undertecknad i förra inläggets länk. För er som fortfarande letar kan jag avslöja att jag är den ende i inslaget som har huvudbonad inomhus.
Men det finns trevligare saker att rapportera om. Som att en annan om ganska precis tjugofyra timmar tar plats på ett aeroplan och flyger iväg. Bort kyla och stress, bort allt. Fram sol och snorkling, fram avkoppling.
På sportfronten något nytt, det här är något jag har önskat länge. Joe Cole i den finaste av röda tröjor, det skulle smaka fågel det. Och nej, Perra Nicholson, jag har ingen aning om i vilket lag han startade sin karriär. Som tur är för honom kommer han till bättre ställen, vad det verkar.
Dagens låt: "The Scientist", Coldplay.