Det finns folk och det finns folk
Låt oss börja med dem som gör en glad. För det finns rätt många av dem nu.
Charlotte Kalla. Försök - I dare you - att säga att hon inte är själva sinnebilden för hur man själv vill vara. Självsäker, ödmjuk, vältränad, viljestark, målmedveten, glad, trevlig. Och vilket guldlopp sen.
Finansmannen i Norrland (kommer tyvärr inte ihåg vad han heter eller mer exakt var han verkar) som lade fram miljoner för att se till att unga får chans till jobb. På ren franska: Helt jävla underbart att se. Visst, han ser det säkert som en investering, men den är långtifrån säker och den gör helt klart mer för unga arbetslösa än vad mycket annat i detta land gör just nu.
Anja Pärson. Har aldrig varit nån personlig favorit, faktiskt, men hennes sätt att tackla kraschen och sen ta en OS-medalj var, ur ett idrottspsykologiskt och bragdartat perspektiv, det största svensk idrott sett på väldigt, väldigt länge.
Tyvärr finns det folk som gör sitt bästa för att lägga sordin på tillvaron. Två herrar har på senaste vandrat på tunnaste is när det gäller snökaoset kring järnvägen. Johan Esk, DN:ns vanligtvis enorme sportkrönikör, och Fredrik Reinfeldt (M), vår vanligtvis respektingivande statsminister. Den förstnämnde kallade alla som ansvarar för tåg och järnväg för "lallare" som inte fattade att det varje år faller snö i Sverige. Och då har karln inte ens varit i Sverige de senaste två veckorna. Den sistnämnde ombads lämna kommentar kring kaoset och svarade nåt i stil med att "vintern är ju en våra fyra årstider...".
Ja, herr Statsminister, vi vet det. Jo, herr Sportkrönikör, vi fattar det. Men som ni kanske märkt är läget hyfsat extremt just nu. På vissa håll sägs det vara trettio år sen vi såg denna mängd snö. På andra håll pratar man om 00-talet. Och då inte det 00-tal som tog slut för ett par månader sen, utan nittnatalet. Alla, och jag menar alla, kring järnvägen sliter som djur för att få det att funka trots vädret, så innan ni pissar åt höger och vänster kan ni kanske tänka efter lite?
Slutledning: Statsministern kan gott visa lite mer respekt för vad hans statliga undersåtar gör, och Sportkrönikören kan gott hålla sig till det han är bra på.
Vi avslutar med fyra människor som fick mig att stå i soffan och vråla rakt ut igår kväll: Daniel Rickardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner. Tack för uppvisningen.
För övrigt är det tolv dagar kvar nu.
Dagens låt: "It's better people", Oasis.
Man ska inte stava när man är trött
Ny natt, nya föutsättningar. Sista natten av tre raka, en eftermiddag på det, sen blir det huvudstadsåka. Längesen nu, så det ska bli riktigt gött.
Och det är nu 28 dagar kvar. Så man skulle säga att vi åker 28 Dagar Senare - lysande film som får I am Legend att framstå som en barnsaga.
Dagens låt: "The Way", Fastball.
Nattsudd
Som varande en arbetare kring järnvägen i detta land har de senaste veckorna varit horribla. Hjärnan går på tomgång så fort man lämnar jobbet, uttömd på all tankekraft. Det är största anledningen till tystnaden här på senaste tiden.
En förlängning av hjärnfödotorkan är att det inte läses, lyssnas eller ses på något av värde heller. Enda försöket var att se Australia, vilket var ganska bortkastad tid ändå. Dravel, ladies and germs, dravel hela vägen.
Så, förutom att jobba sig helt kortsluten räknar Sporre ner dagarna till en snart förestående resa. I skrivande stund är det trettio dagar och trettio minuter kvar. Sen värme.
Dagens låt: "1969", The Stooges.