Confessions of a slightly degenerated mind

Med risk för att få Janson, Andy, Trumslagarpojken, TB Senior och ett par till på mig: Det är förbaskat skönt att Linköping slog ut Färjestad. Inte för att jag inte unnar nämnda herrar sin beskärda del av glädje, inte alls, men Färjestad samlar alldeles för många mindre respektvärda individer för att jag ska kunna tycka något annat än illa om dem.

Det finns få hockeyspelare jag kan bli så fruktansvärt genomirriterad på som Peter Nordström, Jörgen Jönsson, Jonas Höglund, Thomas Rhodin och Daniel Henriksson. Den ende som kommer i närheten är väl Rikard Wallin. Och nästa säsong är han tillbaka bland de där andra. Huga.

Dessutom spelar ett av de största Leksandshjärtana någonsin i Linköping, och är det nån som förtjänar ett SM-guld så är det Niklas "Pajen" Persson. Jag känner mig nödd och tvungen att skriva in smeknamnet, ty annars blir en viss systerson så fruktansvärt styv i korken. Och det ska till varje pris undvikas.

Sverige tog sig an Nordirland när undertecknad befann sig i Dylans närhet. Och eftersom tiden i Stockholm spenderades med ett par som inte är särskilt intresserade av idrott, eller åtminstone inte av fotboll, glömde jag mer eller mindre av att undersöka hur det gick i nämnda fotbollsmatch. Först när jag återvände till Norrköping fick jag det helt klart för mig hur resultatet såg ut. De första uppgifterna talade om svensk förlust, men det kunde jag ju inte tro.

Uppenbarligen stämde de, och nu vill jag veta. Hur ända in i hela helvete kunde Sverige förlora mot Nordirland? I och för sig blev jag orolig redan när Lagerbäck innan matchen sa att den där Healy inte alls gjorde honom sömnlös, trots två raka hattrick i kvalet. I min värld bör man kolla en sån lirare lite extra.

Det gjorde de tydligen inte, och det gick som det gick. Undrar om Healy lämnar Lagerbäcks sömn ifred även efter matchen?

Nu tror jag ju inte att kvalet avgjordes i onsdags, och det hade det inte heller gjort om Sverige vunnit. Sådana dunster är det bara kvällstidningar som slår i folks ögon (efter Spanienmatchen var "vi" redan klara för EM, igår hade "de" plötsligt en väldigt lång väg att vandra). Men nog är det väl tänkt att man ska vinna mot Nordirland om man ska ha nåt att göra i ett EM?

Såg jag alltså Dylan igår kväll. Eller, som vissa i Paradiset med sällan skådad fräckhet skulle kalla honom, USA:s Lundell. Eftersom jag nu föredrar Dylan före Lundell alla dar på året utom midsommarafton (förutsatt att den tillbringas på New Yorkexpressens altan) var inte ståpälsen under gårdagsaftonen någon överraskning.

Dylan var iallafall väldigt mycket Dylan. Underbara stäv och melodier blandades med något som mest liknas vid soppa-på-spikkokning. I sin strävan att aldrig spela en låt på samma sätt två gånger blev några av dem ställda bortom all igenkänning, och andra snudd på bättre än originalen.

Inte ett uns av överflödigt snack hördes heller lämna Dylans läppar. Han sa inte "Hello, I'm Johnny Cash", vilket i och för sig skulle ha varit en aning förvirrande. Mellansnack existerade inte. Och när det var slut på spelningen ställde han sig med bandet på scenens framkant, tittade på de knappt femtontusen som stod upp vrålade, vände på klacken och gick av. Inte en bugning, inte ett tack. Ingenting utom Dylan.

Bäst var "Tangled up in the blue" i hård konkurrens med "´Nettie Moore" och "Don't think twice, it's alright". Sämst var alla de människor som passerade en törstig stackars mas med immiga malthumlejästochvattenglas utan att bjuda på så mycket som en droppe.

På väg till och från Stockholm lästes... Tja, låt oss kalla det ett bokmanus. Nog visste jag att Trumslagarpojken var en jäkel på pukor och cymbaler, och att vara en kamrat av allra ädlaste valör. Men att karln dessutom har en författare inom sig visste jag inte. Read my letters, det här är inte sista gången ni hör talas om det fenomenet, enligt min ringa mening. Och kom gärna ihåg att ni antagligen läste det här först om ni läser det här.

Om Arbetsförmedlingen är en statlig organisation där det är svårt att känna sig välkommen är det raka motsatsen när det gäller Skattemyndigheten. På ett enda samtal till den senare fick jag mer värme och hjälpsamhet än någonsin sammanlagt hos den förra.

Kan inte låta bli att fundera över vad det beror på.

I uppvärmningssyfte inför morgondagen begav jag mig till Norrköpings enda (enda!) skivaffär och kom hem med Dylans Modern Times. Det var ett måste. För jag har inte, shame on me, lyssnat särdeles mycket på Bobbans senaste album. Med inte särdeles mycket menar jag i princip inte alls. Och med shame on me menar jag att jag borde förlänas ett mindre spöstraff för denna hädelse.

Nu snurrar den iallafall i spelaren och kommer fungera som ack så passande bakgrundsmusik när jag fortsätter läsa Trumslagarpojkens första bidrag till litteraturhimlen. Passande eftersom det var just han, i pojkrummet på Kyrkvärdsgatan, som lärde en tacksam följeslagare vem Dylan var.

Imorgon tas den stora järnhästen till vår huvudstad igen. Den här gången ska jag inte stå i en bur och bli uttittad. Den här gången ska jag stå och titta.

Den här gången ska jag se Dylan.

Även om jag vet att han kör en alldeles speciell liten spelning på Debaser i afton kommer det att bli väldigt fascinerande imorgon kväll. Att sällskapet utgörs av ett par från Örebrotrakten gör inte saken sämre.

Helgen som gick gjorde alltså så med många annorlunda möten. Det känns som att huvuddelen av de nya ansikten jag såg på nära håll under fredagen och lördagen går under kategorin "Missförstådda genier eller kompletta galningar". Nästan iallafall.

Om fredagsaftonen spelades det poker. Det var Max husse som stod för den förtjusande inbjudan, och jag var inte sen att tacka ja. Fröken Ahl skulle på nån sorts party där personer med för mycket basröst och skäggstubb inte ägde tillträde. Så jag vandrade tillsammans med Max husse gladeligen till pokerbordet.

Och det var ju en upplevelse i sig. Herrn i huset där spelet skulle äga rum visade sig vara uppskruvad likt den mest speedade Duracellkanin. Han pratade konstant, och dessutom i hundra knyck. Inga onda ord överhuvudtaget, men väldigt många. Övriga fyra runt bordet sade i jämförelse med honom ingenting, och i jämförelse med gemene man ganska lite. Men när de väl sa nåt så hade det inte med nånting att göra, och svarade man på det så blev det knäpptyst (utom då hos värden).

Som tur var fanns spelet att koncentrera sig på. Även detta var en ny erfarenhet. Sorry Mange, Andy och till och med Oxborn, mot de här killarna verkar ni vara små snälla skolflickor pokermässigt. Med detta också sagt att även jag till en början kände mig som en katt i hundgården. Till en början såg jag ut att bli uppäten hel. I slutändan blev det dock en smärre framgång för yours truly. En helt oväntad och oförklarlig andraplats gav lite extra prassel i kassan.

På lördagen var det så dags för en fest hos Paj, en av fröken Ahls väninnor. Henne hade jag träffat förr, och både hon och hennes rumskamrater är sällskap som heter duga. Men deras polare i sin tur... Jag vet inte om det är jag som är trångsynt eller har dålig koll på modet eller vad det beror på. Jag tappade iallafall hakan när rummet äntrades av tre blankpolerade män med slickad sidbena från 50-talet, kortärmade gröna skjortor med axelklaffar och en gångart som hämtad ur en Riefenstahlfilm. Rädd och skrattretad på en gång fördes min första tanke till världens genom tiderna mest fasansvärde despot och hans ungdomskår.

Diskussionerna som följde under festen gjorde mig mest förvirrad, men det verkade åtminstone som att de bara klädde sig som män och pojkar med tveksamma tankar om folk från andra länder. Dock är det inga jag kommer att umgås särskilt mycket med i framtiden, om jag får bestämma.

Avdelningen annorlunda människor avslutades under söndagen med att Lady Vengeance, en film av, med och om väldigt egna personligheter, besågs. Men fantastiskt bra. Fram till sista halvtimmen. Då spårade den ur totalt. Så den bästa filmen i hämnartrilogin är nog Hämnarens Resa, knappt före Oldboy. Den rankingen kan komma att kontinuerligt förändras.

Det börjar bli tjatigt nu. Är det inte Stockholm så är det strömavbrott. Eller nekad uppkoppling. Eller servrar och slikt som ter sig som den värsta grekiska för en annan. Idag vet jag inte vad det var, men jag har då inte fått komma åt this beautiful thing called nätet iallafall. Trots att alla blinkande mätare och ikoner visar att jodå, jag har kontakt med nåt nätverk, så låter fanskapet mig inte komma åt denna sida, eller nån annan heller för den delen.

Det typiska i det hela är ju att jag numer har tid upp över öronen att fylla sidan med babbel. Och att bloggen fungerat precis som man vill på sistone, förutom att statistiken inte fungerar. Så for all I know kan jag sitta och prata rakt ut i luften. Men jag kan åtminstone göra det.

Det här inlägget, och ett par andra som skulle ha gjorts idag, skulle ha handlat om en helg i de udda människornas tecken, om helt sanslöst vackra vårdagar och en bekännelsesideinnehavare som sjunker allt djupare in i en stadig hemmafruroll. Men det finns inte tid för såna resonemang nu, här ska läsas ikapp allt som missats på annat håll. På återskrivande, således.

Ett tag trodde jag att jag lämnat de där jämransvärda nätterna bakom mig. De där som stördes av vinpinade knutar, smällande fläktspjäll och annat otyg. Och visst, såna fenomen har jag sluppit. Men det finns mycket mer i samma genre som gärna retar upp en.

Häromnatten vaknade jag av att det lät som om någon sprang fram och tillbaka efter husväggen och slamrade med nånting i stil med kastrullock. Jag väntade en stund på att få en förklaring från fröken Ahl, men hon hade inte ens vaknat av trumkonserten. Så jag tog mig upp och kikade ut på ingenting alls förutom ett hällande regn. Eftersom ljudet fortsatte trots den tomma gatan måste det vara regnet som på nåt djävulskt listigt sätt lyckas med låtandet. Och det är ju inte ett enda dugg irriterande.

Denna upplevelse återskapades inatt, varför undertecknad inte förrän nu är up and running. Har varit fysiskt vaken ett bra tag, men skallen vaknade först för en halvtimme sen. Nu ska den chockas med koffein och nikotin, för det vill till att den är vaken ikväll. Då ska det spelas poker, och jag behöver all koncentration jag kan hitta. Har ju inte spelat sen Sälen. Så jag räknar inte med några pengar ikväll. Men kul ska det bli.

En titt på Good night, and good luck gör att det står helt klart att George Clooney bör ägna sig åt endast regi hädanefter. En stil som är en blandning mellan klassiskt Hollywoodberättande och det skönaste independentgenren har att ge går defintivt inte av för hackor. Sen blir min åsikt i frågan om Jojjes karriärbyte inte mindre av att jag inte har jättemycket till övers för hans skådespeleri.

Med Confessions of a dangerous mind, Clooneys regidebut och inspirationskälla till denna sidas namn, i bakhuvudet får tanken mer näring. Den är inte bara väldigt bra (tack vare en annorlunda story och Clooneys berättarteknik), det är också den film som fick Mr Spoon att sluta se ner på undertecknad från sina höga filmhästar och fundera över om jag ändå inte hade lite hum om film. Men bara ytterst lite, förstås.

Nyhetsmorgon börjar bli en lysande källa av fantastiska citat. Imorse kom den här liknelsen (Tyvärr hann jag inte se vad kvinnan som myntade dessa bevingade ord heter. Om någon vet, let me know.):

"Att vinna på mutor är som att kissa i byxorna. Det är väldigt bra för stunden, men väldigt dåligt på sikt."

Now there's en metafor som precis varenda människa kan relatera till.

Som en piggare nittioåring stapplar jag ur sängen till datorn. Knät värker, det är väderomslaget som gör det. Det låter som att det är reumatism, men det är sviterna av en operation. Ryggen gör ont, det är allt sittande som gör det. Det låter som att jag är en tvättäkta mångårig kontorsråtta, men jag sitter mest här på min köksstol av trä. In the words of Einar Stolt, a.k.a. Robert Gustafsson: "Jag går så dåligt, för jag har nämligen börjat... gå så dåligt, för jag... går så dåligt!"

Den karaktären har förresten spridit många guldkorn kring sig genom åren. "Häromdan frågade mitt barnbarn mig: 'Morfar, varför gifte du dig med mormor?' Jaså, har du också börjat undra, sa jag." är ett exempel. Men det bästa är nog ändå "Hon hette Lola, den där fransyskan. Hon hade ögon som... Tja, som mina fötter. Stora, mörka, fuktiga och ömma.".

Det är när man går runt och svamlar såna citat för sig själv, med en röst som hör en äldre herre till - och samtidigt haltar lätt medan man lägger ena handen på ryggen och stånkar - som man undrar hur gammal man egentligen är.

Jag ser på henne och ler. Hon slår en snabb kik på mig och försöker le tillbaka. Hon orkar egentligen inte. Hon orkar inte prata med mig heller. Hon är trött. På gränsen till utmattad. Jag skulle nästan inte känna igen henne om det inte var för doften.

Det doftar hon, det doftar henne.

Och som hon doftar.

Al Pacino skulle sagt något i stil med "Woohaa!". Jag å min sida säger ingenting. Jag bara ler lite förvirrat för mig själv medan hon grymtande tar ett djupt snack med John Blund.

Mer och mer hör de av sig från Sälen med små uppdrag. Eftersom jag nu, tack vare Modern och Anna med stort A, vet vad den betyder kan jag slå till med en gammal goding:

Man saknar uppenbarligen inte kon förrän båset är tomt.

Dokumentären Plötsligt i Vinslöv visar upp ett antal personligheter utan försök att varken försköna eller försämra någon. Det har uppstått en ren kult kring den, med fanklubbar, hemsidor, tryckta kläder och allt möjligt, vilket inte alls är att undra på. Filmen är en alldeles underbar liten historia som varmt rekommenderas.

Alltså fanns en hel del förhoppningar när Mr Spoon överlämnade något som skulle kunna kallas uppföljare. Hela Bilen är upplagd enligt samma mönster som Vinslövsbetraktelsen, med skillnaden att det som alla har gemensamt är en udda passion för bilar istället för att alla bor i samma by.

Tyvärr fattas en stor del av känslan från första filmen i Hela Bilen. Där Plötsligt i Vinslöv kändes nyanserad och balanserad är det istället som om man här bara velat hitta konstiga människor och driva med dem. Värst blir det när en förvirrad och aningen senil gammal man häcklas och svärs åt av sin son. Låt vara att det också blir en del av en livsskildring, men för att få en klarare helhetsbild hade jag velat veta mer om både far och son.

Mycket av känslan från Vinslöv finns dock också kvar, så det känns långtifrån bortkastat att se Hela Bilen. Om inte annat hittar man lätt ett par givna citatklassiker.

För den som såg Hockeykväll igår är det ingen som helst nyhet att Magnus Wernblom då levererade ett av de mest klockrena svar en idrottare mäktat med. Han fick, efter att ha haft en liten (nåja) diskussion med domaren, frågan av Marie Lehmann om vad som sagts i denna lilla pratstund. Det blixtsnabba svaret löd:

"Jag frågade vad han ville ha i julklapp. Men han hade inte bestämt sig än."

Det är således bevisat att dumma frågor - det finns förstås inte en möjlighet i hela världen att Wernblom ens skulle tänka på att berätta vad han sa - inte alltid får dumma svar.

Morgonen kom med minst sagt lovande himmelsfärg. En tvättsortering senare (ja, jag tar min hemmafruroll på största allvar) är den gråare än själve Gandalfs skägg. Innan han blir Gandalf den Vite, that is.

Alltså verkar min dagliga promenad utebli även idag. Något fotbollsspelande blir det dock inte tal om. Åtminstone inte lika mycket som igår. Nej, om denna dag inte kan spenderas med att lära känna stan ännu lite bättre blir det en författare jag ska bekanta mig med. Ryszard Kapuscinski (som egentligen stavade med massor av cirkumflex och dylikt, men en teknisk idiot vet inte hur såna infogas), frid över hans minne, ska nu läsas.

Jag hade ju en rätt fin blandning av alternativ till nästa läsning att sätta tänderna i, och efter moget övervägande föll alltså valet på På resa med Herodotos. Med tanke på hyllningskörer både från Hagalund och Säter/Örebro kan det inte gärna bli fel. Den sistantydde Kapuscinskirosaren är by the way den som sett till att boken finns i min ägo. Mr Spoon brukar kunna gissa rätt på vilka böcker och framförallt filmer som går hem i det sporrska hemmet. Så det torde bli en upplevelse.

Nog hade jag på känn att det nånstans i min förtappade själ fanns ett sjätte sinne. Men att det skulle vara så raffinerat som det verkar vara trodde jag inte.

När återtåget mot Peking gjordes såg jag till att få med mig min tv och spelet där Uniteds kamp mot resten av världen också är min kamp. Och när jag ser ut genom fönstret och ser någon sorts snö blandad med någon sorts regn är jag rätt nöjd med att sitta härinne och inte behöva vara orolig för leda. Det är nästan så man kunde tro att jag kände det på mig. Eller så handlar det bara om att min tv-spelsabstinens till slut tog överhanden. I vilket fall som helst: Glory, glory Man United!

För den som aldrig läst den tecknade hjälten Spirous äventyr kan rubriken här verka aningen intetsägande. Har man däremot läst denna fenomenala serie (endast Tintin är bättre) kanske man känner igen rubriken som den lite, bara lite, självgode borgmästarens mäktiga motto.

Det finns ett hus på Hagalund, som ligger bredvid ett som jag vill kalla den stigande solen. Detta hus (det första alltså) skulle kunna läggas på minnet för sin röda färg, den grusade infarten eller staketet runt omkring. Eller av närheten till både Take Away och Kupolen. Men inte.

Det är de alldeles förträffliga människor som huserar där som istället är skälet till att prata om huset i rosande ordalag. Men för att jag nu inte ska bli anklagad för onödigt fjäskande tar jag mer om dem en annan gång.

I grannhuset, den där stigande solen, råkar jag förresten veta att en snubbe kallad Boxarn är obestridlig herre på täppan. Jag kikade in när jag gick utanför men lyckades aldrig möta honom. Han var väl på vandring mot en viss del av älven, gissningsvis.

Annars blev helgen just precis på exakten så himla stressig som man kunde förvänta mig. Kors, tvärs, hit, dit, upp, fram, dit igen och så ner och tillbaka. Och ändå missade jag både Hushagen och Säter.

Ännu en bekantande vända på Pekings gator är till ända. Vi känner inte varandra riktigt än, stan och jag, men vi kommer närmare och närmare varandra. Vi delar inte med oss av djupa känslor till varandra och vi umgås inte på all vår lediga tid. En god pratstund om väder, sport, film och musik kan vi dock ta oss emellanåt. Det är ju alltid en start, och det är en mycket trevlig stad så här långt.

Under detta nyss avslutade äventyr gjorde jag också till slut slag i saken. Panic Prevention är nu en del av min skivsamling. Efter två och en halv låt är jag fortfarande nöjd.

Det ser ut att bli slutet på den oändliga historien. Om en knapp halvtimme beger jag mig ut på stadens gator, och om allt går som det är tänkt återvänder jag med en ny skiva. Jag har alltså bestämt mig för att det höga priset på Norrköpings enda (enda!) skivaffär ändå är okej. Jamie T:s skiva ska nu en gång bliva i min ägo.

Om inte annat för att ha något att lyssna på under färden mot nordligare breddgrader. Jag ämnar nämligen vistas i Borlänge under veckändan, färden går ikväll. Och i vanlig ordning är schemat späckat. Redan ikväll drar det igång, efter att ha hälsat på föräldrarna blir det ett besök i en välbekant soffa på Björngränd och vidare vandring mot spelning på Bolle. Morgondagen innehåller födelsedagskalas, påhälsning hos svärföräldrarna och ett vattenhålsbesök framåt aftonen. Om söndagen ska, helst, både en visit på Hushagen och en repa till Säter hinnas med. Troligtvis blir det dock bara det förra som blir av innan återfärden mot Peking.

Om inte alltför länge bär det alltså iväg till Stockholm igen, för att se en av de största någonsin. Det känns stort att få möjligheten att se Dylan, riktigt stort. Men jag måste lyssna in mig bättre på hans senare album, mina erfarenher ligger i hans 60-talsverk. Vilket förstås inte är kattskit, men jag tänker mig att det blir en del moderna tider på konserten också.

I väntan på Bobban kommer dock en fin liten pärla i livemusikväg redan till helgen. The Deportees spelar på Bolanche om fredagkvällen. Nu vet jag inte så noga vilka det är, men förbandet är av yppersta klass. Kiss and Tell bör ses om man inte vill vara alldeles chockad när musikåret 2007 summeras. Då finns de nämligen med i rullorna.

Film-Tobbe påminner om Peace & Love med att säga att Mando Diao och Timo Räisänen återkommer till sommaren. Jag fyller på med Iggy Pop. Och vältrar mig i längtan efter de där sommarkvällarna med sönderskrålad röst och gåshud i Städjanstorlek.

Jodå, det blev allt vänskap av igår. Max är en sällskaplig och lättsam grabb, så det blev inga problem. Lite sniffande, ett par kast med en pinne och några kapplöpningar räckte för att vi skulle komma överens. Så det blev en eftermiddag med ett leende på läpparna.

Som en mjölkprodukt vispad över ett pulverfabrikat ringde också Andy från Sälen. Han ville ha lite hjälp med ett par texter av undertecknad. Och vem är jag att säga nej när Andy ringer? Så nu sitter jag och försöker komma in i jobbet som alltid gjorts från en annan plats tidigare. Med tanke på förutsättningarna måste jag tycka att det går hyfsat.

På bokfronten något nytt: Efter att Henrietta ska du också glömma lästs ut i en för Sporre rasande fart måste jag redan börja fundera på vad som ska läsas härnäst. Det lutar åt På resa med Herodotos. Men det kan lika gärna bli En drink före kriget eller Män som hatar kvinnor. Efter vad jag förstår är man lyckligt lottad om man kan välja mellan Kapuscinski, Lehane och Larsson samtidigt. Jag har stiftat bekantskap med Lehane tidigare, så i Bostonkvarteren vet jag att jag trivs. Och med tanke på alla hyllningar av de andra två känns det inte som att det kan gå fel, oavsett vad jag väljer.

Att läsa Slas är som att se en film av Roy Andersson. Tempot är långsamt, detaljer tas om och om igen. Bilderna är stilla, scenerna långa.

Och så dialogerna förstås.

Dialogerna är långa - sträckande sig sida efter sida i böckerna och minut efter minut i filmerna - och handlar om en enda sak: Ingenting. Och det är så bra att man blir knäsvag. Fast knäna blir avgjort svagare av att läsa sådana scener än av att se dem på film, det är ingen idé att sticka under stol med den saken.

Hur kan någon som dragit ner stående ovationer från lyriska hemmafans på tre av de mest klassiska arenor Fotbollseuropa kan erbjuda (Celtic Park, Nou Camp, Old Trafford) vilja åka hem och möta Gefle och Brommapojkarna? Rättare sagt: Hur kan han slita sig från såna arenor, såna fans och såna motståndare? Jag menar, inget ont om Mattias Woxlin (en av Allsvenskans mest underskattade spelare) eller Strömvallen, men nog skulle jag hellre mäta mig med spelare som Steven Gerrard på arenor som Anfield om lördagarna.

Henrik Larsson bör undersökas av expertis. Jag vill veta vad som får karln att åka till Sverige igen. Vad gäller diskussionen om han är vår störste genom tiderna är det inte längre någon diskussion i mina ögon. När Red Devils står upp på Theatre of Dreams behövs inget annat sägas.

Idag ska nya vänskapsband förhoppningsvis knytas. En herre med ett underbett värdigt Percy Nilegård kommer förbi i eftermiddag. Förutom den lilla detaljen skulle Max, som han heter, kunna liknas vid en känd tecknad personlighet som har inte minde än 101 delar avkomma. Och jag hoppas att vi blir polare. Det har nämligen varit tunnsått med såna annars, både Leja och Dallas är ju kvar i Sälen.

Med Johnny Cash, Miss Li, Mando och En Sommarmixskiva i öronen, Slas för ögonen och solen i nacken är det svårt att inte känna sig tillfreds med livet. Dock besvärar en sak mig. Jag har fortfarande inte Jamie T:s skiva. Och det gör mig lite förargad.

Som tidigare sagt hittade jag den för en astronomisk summa på Norrköpings enda (enda!) skivaffär. Med längtan i blicken hade jag skivan i hågen när jag tog mig till Linköping. Men där var den slut. Till råga på eländet garvade tonårsarslet bakom disken åt mig när jag frågade efter Jamie T. Det hade han då aldrig hört talas om, vad var det för en figur? Det lät ju som nån serietidning, menade jag verkligen inte Darin? Eller åtminstone Basshunter?

Gissa om grabbhalvan blev tomatfärgad när han ändå knappade in på sin lilla burk och såg att det faktiskt funnits en sån skiva i affären. En skiva som dessutom var så populär att den sålt slut.

Och jag hade förstås varit mäkta nöjd med besöket om det hade innehållit både en tonårsknäpp på näsan och en sprillans skiva i påsen. Nu fungerade det förra dock bara som plåster på såret av det uteblivna senare. Men det är ju alltid nåt. Förmodligen slutar allt med att jag knallar in och bjuder den astronomiska summan iallafall, på Norrköpings enda (enda!) skivaffär.

Ur Henrietta ska du också glömma, Stig Claesson:

"Folk i vårt land mår bättre av att lyssna till en grekinna som låter som ett vårbrunstigt åsnesto än att försöka hänga med i Bergspredikan."

Har ältat det länge i hjärnan, och kommit på att det borde komma ut till slut. Det verkar som att det blåvita sortimentet nått sitt bäst-före-datum. Som att knäckebrödet blivit mjukt liksom.

Leksand ser ut att missa pendeln den här gången. Det blir inget återtåg. Svordomar räcker inte till när tomheten blir för uppfyllande. Det är inte ens en tröst att Mora åkte ut med buller och bång. De är ju ändå kvar i Elitserien.

Varför har ingen (förutom Annso, Anderssonskan, Mange och några till) tipsat mig om att man ska ringa till, och helst träffa, folk man söker jobb hos? Jag har nu försökt båda varianterna, och plötsligt är man med i leken igen. Trots att ens meritlista knappast förändrats på det par veckor som gått sedan man skickade ansökan.

Nu ska här ringas. Till allt och alla. Beware, snart kanske just din telefon ringer (enter Psycho-musik).

Ramlar över lite reklam som antingen Annso eller Annsi pillat ihop och som hamnat i Sportbladet. I ett huj sitter jag på kontoret nånstans i Dalafjällen. Munhuggs med Andy. Hämtar kaffe med Annsi. Frågar Annso hur det är med Dallas. Garvar med Marigold när Flash återigen bestämt sig för att inte spela efter hennes regler.

Emellanåt blir det plågsamt tydligt hur mycket jag saknar Sälens finest.

Helgen gick nu inte bara åt till läsande och festivalföljande. Det hanns även med att inträda ännu ett steg i hemmafrurollen. Den maskulinare (nåja) versionen av hemmafrun iallafall. Ett par-tre hyllor fick jag äran att borra upp, vilket givetvis följdes av cirka fem minuters verk- och självdyrkan under belåtna skrockanden och ordalag som "Nä, dä va ju inte så jävvla svårt, vettu" medan jeansen rättades till in absurdum. En helt macho avrundning av en helt macho syssla, med andra ord. What a man, what a man. Eller nåt.

I bästa konsumentanda har det också jagats en hel del produkter under veckändan. Med början på stadens gator, där jag fann en jacka som nu pryder mina överkropp så fort jag passerar en spegel. Vidare var tanken att hitta Jamie T:s skiva - till ett skäligare pris än det jag fann tidigare - och ett stycke Simpsons-säsong (den åttonde i ordningen).

Dessa senare äventyr fick inga lyckade utfall här i stan, varför kosan styrdes till ett annat -köping. Linvarianten, that is. Där finns nämligen ett Ingvar-Kamprad-Emmaboda-Anånting-hus, och vi kan väl åtminstone låtsas att jag hade något att säga till om angående färden dit. Efter att jag hittat Simpsons i en affär bredvid, men givit upp om Jamie T, förlorade fröken Ahl sig bland ljus, köksprylar, inredningssaker och allehanda praktiskheter.

Jag gick bakom, agerade sherpa och fascinerades av fenomenet manligt-kvinnligt på ett möbelköpcenter.

Med risk för att bli nedsablad ska jag erkänna att jag såg Melodifestivalen i lördags. Eller ja, det roligaste av den iallafall. Poängutdelningen. De flesta låtarna kunde jag vara utan.

Jag hade ändå en favorit. Andreas Johnsons bidrag var det klart bästa, tyckte jag, med The Ark som lika klar tvåa och resten nånstans därefter. Så helt missnöjd med utfallet kan man kanske inte vara. Det festligaste med hela festivalen hittade man dock i eftersnacket. För det första tyckte jag det var hysteriskt roligt att Carola blev ignorerad av segrarna, som sprang förbi henne som ett skenande Luuk.

Nästa rolighet stod Tommy Nilsson för, när han stolt frågade hur många som hållit nollan i Globen. Så tar man en förlust, självdistans är bara förnamnet.

Till sist satt Ola Salo i morgonsoffan imorse och fick frågan, av Micke Leijnegard, om hur stor skillnad det är mellan en spelning på Hultsfred och en Melodifestival. Svaret blev: "Tja, de flesta Hultsfredsspelningar brukar vara längre än tre minuter...".

Aldrig hade jag trott att jag kunde skriva så här mycket om schlager. Men det går tydligen.

"Tillägnad den man som hösten 1856 i Utica i staten New York avtjänade straff för misshandel av Judas Iskariot, då han tryckt in nyllet på en vaxdocka föreställande denne falske profet, som förevisades i Artemus Wards kringresande vaxkabinett, därmed förstörande hela Jesu sista måltid, med motiveringen att Judas Iskariot skulle ha på roten och icke ostraffat få visa sig i Utica, vaxdocka eller ej."

En man som kan inleda en bok med en sådan dedikation är förstås ett geni över de flesta andra. Och Henrietta ska du också glömma är så här långt precis så bra som man kan förvänta sig.

Det faktum att Mr Spoon nu äntligen fått sin födelsedagspresent gör att jag äntligen kan skryta. Jag ska nämligen på Dylan i slutet av denna månad. Bob Dylan, alltså. Och det känns inte bara jobbigt, om man säger så. Mer skrytande kommer att dyka upp här framöver, var så säkra.

Såg också att Mr Spoon var rädd att Anna med stort A ansåg honom vara en ost. Det var ju inga Gouda nyheter.

24-åringarna står numer som spön i backen. Idag är det min ständige mobbare och eviga citatbollplank som når denna aktningsvärda ålder. I wanna love you but you're growing old, Mr Spoon. Grattis som fan.

Inlägget innan det här skulle inte alls handla om barnskådisar. Det skulle handla om något som verkligen betyder något. Som det här:

Leksand går in i kvalserien ikväll. Borta mot Malmö. Jag är faktiskt redan nervös. Ve den som ikväll inte håller tummarna. Själv blir jag det trevligaste sällskap man kan tänka sig, i brist på TV4 Plus springandes mellan Sveriges Radio P4 och text-tv:n.

Det är till att skapa ett bra första intryck på fröken Ahls vänner.

I efterdyningarna av tankarna om Kalle och Chokladfabriken funderar jag kring barnskådespelare. Freddie Highmore, som spelar Kalle, är en av väldigt få av den arten som inte joggar mig på nervknutarna med sin blotta existens (som Haley Joel Osment eller Dakota Fanning). Därför kommer jag också på att det kunde väl vara trevligt om den där killen fick växa upp och bli skådespelare även när han är stor, och inte fastna i samma träsk som så många andra.

Jag fattar inte riktigt det där fenomenet med unga stjärnor. Finns det någon barnskådis eller tonårsmusiker, förutom Stellan Skarsgård, som inte dekat ner sig totalt innan de ens kommit in i målbrottet? Macaulay Culkin gjorde sin tredje resa till torken när han var typ fjorton, nämnde Osment drack för inte så längesen ett par helor och parkerade  bilen på en lyktstolpe, Spritney Bears är det väl ingen idé att ens tala om. Och listan goes on and on. Förhoppningsvis utan Freddie Highmore som nästa namn.

Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod. Då bloggen på senaste varit snäll och medgörlig har jag gått runt och trallat och fånlett för mig själv, med vetskapen om att kunna skriva när andan faller på. Således blev det en aning irriterat när morgonen kom med ett elbrott som för ett par svettiga timmar omöjliggjorde all publicering.

För alla som inte redan räknat ut det med lillfingret kan jag berätta att problemet är avhjälpt. Så istället kan jag nu ägna mig åt att sprida ett par filmiska lovord.

Kalle och Chokladfabriken besågs nämligen igår. Och det var väl en viss skillnad från den serie som gick på Bolibompa när man var liten, där Ernst-Hugo berättade om Willy Wonka och gänget. Förväntningarna på filmen var ganska höga med tanke på att Tim Burtons filmer brukar gå hem ordentligt i det sporrska hemmet. Framförallt om den där snyggingen Depp är med. Inte huvudsakligen för att han är snygg, utan för känslan han sprider vare sig han spelar Jack Sparrow, Raoul Duke (mmm, Fear and Loathing in Las Vegas, rahh) eller Edward Scissorhands.

Depp gör väl ingen besviken här heller. Men behållningen i chokladsmeten är ändå, för en filmnörd som mig eller Mr Spoon, referenserna till andra filmer som radas upp. Spår av Burtons egna verk (Edwards Scissorhands) och en snygg hyllning till Stanley Kubrick (2001 - Ett Rymdäventyr, Barry Lyndon) är de tydligaste små blinkningarna till filmhistorien. Sådana saker mår jag bra i hela kroppen av. Det gör faktiskt Kalle och Chokladfabriken värd att se igen. Man kan ju gå sta och hitta nya referenser nästa gång.

Är det hemskt trångsynt att tro att en institution som Arbetsförmedlingen faktiskt skulle se till att hjälpa en med jobb? Av någon i Borlänge fick jag reda på att jag måste höra av sig till någon Örebro för att någon i Stockholm skulle kunna se att jag ville syssla med det jag sysslar med. Av denne någon i Örebro får jag då veta att någon i Borlänge inte alls verkar ha allt om rätt sida foten, varför någon i Stockholm fortfarande inte kan se att jag är arbetssökande. Det hela slutar med att jag förmodligen får knalla in till någon i Norrköping för att eventuellt få klarhet.

Det roligaste med det hela är att jag från början ville prata med någon varsomhelst för att få lite tips och råd om eventuellt frilansande.

Efter en diskussion med New Yorkexpressen på datorns pratprogram visar det sig att det är väldigt lätt att få fel uppfattning om ett däckbyte. Slangar, gummin, hål och andra saker för i dessa tider inte tankarna till cyklar i första hand. Givetvis beror det lite på vem man pratar med, men ändå.

Själva arbetet gick hur som helst åt skogen. När gamla grepp som att använda vatten för att se var luften pyser ut inte funkar, då är det kört. En och en halv timme senare svor jag klart och gick därifrån. Fortfarande med pyspunka.

Man hade ju hört att Djävulen bär Prada skulle vara något alldeles extra i komedigenren. Meryl Streep skulle vara det elakaste man sett på film, storyn vara annorlunda och allehanda övriga hurrarop. Som någon som trott på denna hyllningskör var det således med stora förhoppningar dvd:n slogs på igår. Tji fick man, så att säga.

Streep är elak, absolut, men inte alls så överjävlig som jag trodde krävdes för en Oscarsnominering. Storyn följer varenda Hollywoodsk riktlinje som finns för en komedi, inte en endaste gång blir man överraskad. Dessutom lämnar filmen en enormt unken eftersmak. Det verkar nämligen som att det är omöjligt för en kvinna att lyckas om hon inte är ett komplett as och/eller fullkomligt misslyckad socialt. Men det gör ju ingenting, eftersom snälla flickor kan få nästan lika fina jobb iallafall. Och så kan de gå där och le sött i slutändan, samtidigt som min mage tar ordentliga funderare på om den ska behålla kvällsmaten eller ej.

Vissa djävlar var alltså en besikelse. Tur då att elva röda diton senare under kvällen såg till att man somnade med ett leende på läpparna. Hela Hospitalsgatan blev varse att United segrade igår, den saken är klar. Att det avgjordes av Henrik Larsson, i hans sista match på Drömmarnas Teater, var inte alls dumt. Ännu odummare hade det varit om han stannat.

Sitter och går igenom gamla texter för att fundera ut vad man ska lämna ut som arbetsprover. Görandes detta är det lätt att man kikar på sina äldre alster och fnissar lite åt ens egen naivitet som känns så gammal. Eller åt ordval som man glömt att man hängt upp sig på.

Iallafall fastnar jag idag på en krönika som jag brann för en gång. Den handlar om att bevara dalmål, och att försöka lära nymasar dialekten när de flyttar till Dalarna. Det var mest på skoj, men med lite allvar.

Och jag är helt säker på att jag skulle ha uppskattat en sån institution här i Curryputt. Om inte annat för att vänja mig av med fjortisfnittret som väldigt lätt lämnar mina läppar när jag hör någon prata. Med detta inte sagt att jag klankar på den lokala dialekten, den är underbar.

Inte säger jag heller att jag kommer att tvätta bort min, trots reaktionerna den får. Förr flyger grisar och fryser infernon.

För en som inte sett annan nederbörd än otinad på senare tid är det en ganska ovan syn man möts av genom fönstret. Men det regnar faktiskt. Så det blir en dag inomhus, innehållande cykelreparation, läsning och film.

Kan inte sluta tänka på ovanor. Man har ju dragit på sig några, så att säga. Men en ovana/vana delar min omgivning i två läger, verkar det. Det handlar om just den här platsen.

Vissa anser det vara på gränsen till ohälsosamt mycket aktivitet här. Under helgen som gick verkade till och med min egen blogg ha gått med i denna falang, eftersom den inte lät mig komma in. Andra tycker att jag skriver för lite, och ger en del pikar då och då.

Och i mitten står jag och skriver precis så mycket jag känner för. Iallafall när jag kan.

Good night, and Good Luck, Djävulen Bär Prada eller Lady Vengeance? Ibland är det jobbigt att vara hemmafru. Och jag är ganska säker på att det blir läsa av istället. Det är svårt att förbise det faktum att Caesar snart tar över Rom helt.

Trodde någon skämtade med mig aprillo redan i mars. Det fanns ju inte en enda vettig, eller ens ovettig, skivaffär i hela stan. Så jag gav upp och begav mig hemåt med obotad Jamie T- och Miss Li-klåda.

Då visade det sig att det finns en inte alls långt från min lokala pub. Ett tack och ett bock senare var jag ägare till Miss Lis Late night heartbroken blues. Det är ruskigt bra grejer, det. Och jag vet att jag nu, med tanke på ivranden för Mando, Sockertopparna och nu Miss Li, kan verka vara något av en lokalpatriot. Det är i och för sig sant, men poängen är inte att de är från Borlänge. Poängen är istället att dessa artister är förjäkla bra. Detta gäller förresten också för nästa storhet från hemstaden, Kiss and Tell, som jag länkar till här till höger. Se upp för dem, de blir bara bättre och bättre för varje dag.

Jamie T-suget består dock även efter att jag hittade skivaffären. Prislappen hade lite för höga siffror på sig.

Annars var jag helt övertygad om att det lilla molnet ovanför Norrköping berodde på att det kallas industristad. Nu vet jag bättre. Det är nämligen cigarettrök som ligger över stan. Det röks överallt här. Som en jämförelse kan sägas att jag stötte på två rökare under hela min tid i Sälen. I Norrköping finns lika många i varje trappuppgång.

Har jag också promenerat på gatan där Marcus Birro bor. Let the stalking begin.

En gång i världen hade jag ganska mycket tid på dagarna och uppkoppling i hemmet. Då satt jag väldigt mycket och pratade strunt med folk genom ett välkänt pratprogram på datorn.

Plötsligt känner jag mig ett och ett halvt år tillbaka i tiden.

På programmet för idag: Ungefär samma som igår. Och det känns faktiskt jäkligt bra.

Det finns förresten ett alldeles förtjusande litet ställe utefter Strömpromenaden. Ett sådant borde finnas i varje stad. Jag vet till exempel exakt var det borde placeras i Borlänge. Det handlar om en liten gjuten kur där det står tänkvärda citat inkarvade i golvet. Lite lagom näsan-i-vädret-känsla över vilka namn som citeras, men det är en strålande plats att tänka på.

Apropå ställen att tänka på har jag, för första gången, en lokal pub alldeles inpå knuten. En lokal pub! Jag har dock inte provat den än. Men bara att den är där känns himla gött.

Eftersom Scorsese varit rätt mycket på tapeten på sistone kände jag att det var dags för en kik på en av hans mest klassiska filmer. Och ja, jag har skämts väldigt mycket för att jag aldrig sett Tjuren från Bronx tidigare. Äran för att det till slut blev av bör tillskrivas New Yorkexpressen. Det var han som tipsade om att De Niro som Jake La Motta gick att få tag på väldigt överkomligt.

Inte helt oväntat var den av högsta klass. En sån man kan tänka sig att se igen. Precis som en äkta Scorsese alltid är. Men det vetekatten om jag tror på omslaget, som säger att De Niro gick upp 25 kilo för rollen. Det känns som att det är det dubbla.

Efter Bjurre följde sedan Halvar och nu Kung Olsson. Alla tycker de att The Departed är mer eller mindre skräp. Och det får de förstås tycka. Själv håller jag den forfarande mycket, mycket högt. Så det så.

På första promenaden all by myself i Peking hinner många saker slå mig. Eftersom jag inte vill tråka ut någon alldeles för mycket blir bara det väsentligaste redogört för. Övrigt kanske dyker upp senare. Eller så faller det i glömska. Det är till och med högst troligt att det faller i glömska.

Iallafall mötte jag min spegelbild vid Strömmen. Klädd i huvtröja, jacka i kavajstuk, huvan hängande över kragen, jeans som är såå 2006. Kortklippt, lagom lång, lagom ålder. Han hade till och med bruna sneakers, for crying out loud. Det var lite läskigt. Undrar om han tyckte det också.

Han måste hur som helst känt sig lika lost som en annan. För förutom skribenter mellan jobb och deras lookalikes är det bara tjejer, kvinnor och damer som är ute och rör sig i de krokarna vid den tidiga timmen. Tjejer, kvinnor och damer som inte riktigt bestämt sig för om de tränar eller ska på fest, om man ser till kläder kombinerat med smink. Ser man bara till hur gången ter sig är det utan tvivel träning som gäller.

Den mest övertygande reflektionen är ändå att det är en fin stad jag hamnat i. Så det blir med allra största säkerhet bra, detta.

Det kan vara så att vi snart ses på en behandlingsklinik nära mig snart. Ett beroende som nyligen startats om ska  strax konfronteras på brutalaste sätt.

Jag ska ta en promenad bland så många bokhandlar att man knappt tror att det är sant. Det går också rykten om att det ska finnas filmbutiker här. Vojne vojne.

För en vecka sen såg jag två meter snö utanför fönstret. Idag ser jag sol, bara vägar och höga hus. Det är helt uppenbart att jag inte är i Sälen längre. Ännu mer uppenbart blir det med förklädet jag har på mig.

Annars är jag förbryllad av två saker kring Östgötsvägar. För det första svänger vägen oftare än på min gamla bilbana. Jag var trött efter två mil och artontusen svängar, och det hela fortsatte i nio mil till, med samma frekvens på svängarna.

Det andra jag upptäckt är att man definitivt inte gjort studiebesök i Borlänge innan man gjorde fartgupp här. Hemma behöver man alltid bromsa framför sådana, annars förlorar man underredet. Här förlorar man bara respekten för fartgupp.

Det är klart att det ska till en som går under namnet Film-Tobbe för att man åter ska komma igång med filmtittande och -köpande. En runda på Kuppan gav fem filmer till hyllan. Väl på plats i en bekant soffa på Björngränd besågs en sjätte.

And I tell you, 12 Edsvurna Män är en film av sådan kaliber att man undrar varför man inte sett den tidigare. Förmodligen den bästa film från 50-talet jag sett, i knivskarp konkurrens med Tokyo Story. Plötsligt inser man varför orden "Sidney Lumet" efterföljs av en bugning i trakterna kring Hollywood.

Just ja, jag såg Bilar tidigare idag också. Det roligaste med den var att se syskonbarnen leva sig med i en historia de kunde utan och innan. Och, get this, systersonen är på väg att bli en citatkille. Morbror kunde inte vara stoltare.