Confessions of a slightly degenerated mind

Politik aktar jag mig noga för att diskutera här. Jag är inte tillräckligt insatt, har ingen större lust att försöka påverka folk åt ena eller andra hållet och saknar förtroende för det mesta som sägs av folk med en bokstav inom parentes efter namnet. Men igår ramlade två floskler, som jag reagerade ganska ordentligt på, ut från vardera sidan.

Först berättade Mona Sahlin att hon inte alls höll med om den blå sidans förslag om lägre ingångslöner för unga, för "det sänker inkomsten för hela samhället". Istället tyckte hon att det var bättre med praktikplatser och ökade möjligheter till ut- och fortbildning. Okej, Mona, så det ökar inkomsterna? Alla har hört talas om praktikanter och studenter med feta lönekonton?

Sen skulle Maud Olofsson svara på kritiken om att regeringen inte hållit sina löften till egenföretagarna; man gick ju till val på att förenkla för dessa, och dessutom kapa administrativa omkostnader med 25 procent. Förenklingen har inte skett (vilket jag själv fått erfara), och omkostnaderna har bara minskat marginellt. Mauds förklaring: Att företagare kanske inte förstår att det krävs en hel del långa beslutsprocesser för att få igenom sånt. Okej, Maud, så fyra år räcker inte? En dumförklaring av alla företagare följs upp med en utebliven förklaring till hur man då kan lova sånt när man går till val.

Hujedamej, politiker är de största skaparna av politikerförakt i detta land.

Dagens låt: "The fool on the hill", The Beatles.