Drama i vardagen

I en kommentarväxling med Hanna tidigare skrev jag under på att det är mindre förnedrande att sitta i kassan på Ica än det är att vara programledare för tveksamma ordlekar i tv. Detta står jag fortfarande för, jag har all respekt och tacksamhet till de som tar betalt av mig på affärn. Men icke desto mindre tycker jag ibland väldigt synd om dem.

Som nyss, när jag var på Konsum runt hörnet. När jag kommer till kassakön består den av tre andra personer och mig. Men den första av oss är en irriterad och stressad kvinna som vunnit storkovan - 35 kronor - på Femmanlotter och nu vill ha sju nya. Problemet är bara att sådana inte säljs på Konsum, vilket flickan (hon var inte mycket äldre än flicka) i kassan försöker förklara. Det nöjer sig inte damen med utan kräver sina Femmanlotter, hon hade minsann sett reklam för dem.

Medan flickstackarn förgäves söker dessa lotter växer sig kön längre och längre. Dessutom börjar nu en gubbe, ännu mer stressad och irriterad (och för all del irriterande), efter lottanten muttra något om att han nog borde få smita förbi med sitt köp. Något som inte går på grund av datasystemet i kassan. Irritationen växer i takt med kön.

När till slut både sura tanter och gubbar försvunnit efter att ha fått det de ville eller nästan ville ha (tanten nöjde sig till slut med en tialott och en triss) var det dags för damen före mig. Och när hon ska dra nåt sånt där vuxenkort som man får poäng på, eller nåt, så fungerar det inte. Flickan i kassan drar det i apparaten, försöker göra rent det i en sån där kortrenare, dra det igen, knappa in siffrorna på kortet, dra det igen... Men inget fungerar. Tack och lov har denna dam lite mer förnuft än att börja bråka, och säger istället att det inget gör. Men i samma stund som jag betalat för min mikropizza och frukt brister damen ut: "Men herregud, jag har fått för lite pengar tillbaka!".

Där lämnade jag Konsum.

I vanliga fall skulle även jag ha blivit mer än lovligt irriterad på att det tog sån tid att bli klar. Men just idag hade jag kommit från en ryggmassage som fröken Ahl skänkt mig i ett påskägg. And I tell you, om man inte blir lugn och och tillfreds efter en sån behandling blir man det aldrig. Dock trodde jag inte det när jag stegade in i rummet. Där fanns en bänk som liknade ett mellanting mellan sjukhussäng och något från en tortyrkammare. Den där kan aldrig vara bekväm, tänkte jag. Fem minuter senare sov jag som en bebis. Lugn musik och knådaden av muskler som behövde knådas för flera år sen gjorde sitt till, och jag vaknade som en ny människa. Om inte annat är det något flickan på Konsum kan vara glad för.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback