Confessions of a slightly degenerated mind

Den pekingska svarta minitigern, som är ett av världens minsta kattdjur, är nattjägare. Tack vare dess kolsvarta yttre smälter den perfekt in i omgivningen i nattens dunkel. Där kan den antingen smyga sig på ett intet ont anande byte eller dundra fram som en mindre noshörning och skräma ihjäl sitt rov. Dock fungerar bara dundertaktiken på små leksaksmöss och andra varelser i den svarta minitigerns närhet.

Plötsligt stannar minitigern. Den har fått syn på något vid horisonten - eller, som urinvånarna kallar det, sängkanten - och fixerar det med blicken. Det är en av det svarta djurets svurna fiender: tår. Sakta makar minitigern sig ner i attackposition, trampar igång benen och skjuter fart med klorna ute.

Men vad nu? Tårna visade sig sitta på en stor fot, som i sin tur sitter på ett stort ben, som i sin tur sitter på ett stort tvåbent djur. Detta tvåbenta djur far nu, med en harang värdig en ärrad sjöbjörn, upp från sitt gömställe och trevar efter minitigern. Denne har dock försvunnit in i ett hörn och funderar över vad som gick fel.

Under dessa funderingar skakar marken plötsligt till. Minitigern uppfattar direkt att tårna kommit för att ta revansch. Och med sig har de sina lierade, fingrarna, som nu sträcks mot kattdjurets gömma. Ska jag fly eller attackera, ta till harvärjan eller visa tänderna, lägga benen på ryggen eller sätta hårt mot hårt, tänker minitigern. Åh, så många val, jag tror jag bestämmer mig för att - tvätta mig.

Så var jakten slut för den gången. Men skam den som ger sig, om tio minuter försöker jag igen, tänker minitigern. Tårna kan ju inte räkna med hjälp från fötter, ben och fingrar jämt.