Confessions of a slightly degenerated mind

Då var man uppropad, då. Och det ser ut att kunna bli en ganska trevlig kurs. Varken mer eller mindre.

Men det är en lustig känsla att komma in med pendeln mot Linköping. Det är buskigt, betongigt, klottrigt och allmän känsla av Londonförort en bra bit efter spåret. Sen åker man genom en liten tunnel och är på väg rakt in i ett Scandic som ser ut att vara av hög klass, mitt i stan, med vackra rondeller och annan utsmyckning. Har nog aldrig sett ett så stort steg på ett så litet kliv.

Annars är det nu äntligen dags att sätta tänderna i Mörker, ta min hand. Inget mer karamellsparande, inget mer ha kvar kakan utan att äta den. Och senare siktar jag på en titt på Den vita filmen, med ungefär samma motivering.