Djupa tankar i en grund hjärna

Man blir bara glad ibland. Har precis varit ute och tittat på folk. Folk som åker skidor. Och mest glad blir man av det lilla folket. Tänk om man kunnat behålla den där oförställda glädjen som di sma over jordi har.

Såg ett par hjälmfotingar (barn kallas så i Sälen kallas tills de blir myndiga, tror jag) som upptäckte en pistmaskin av trä, som de kunde leka i. Och jösses så de gick igång. Allting var på sniskan, hjälm, mössa, vantar, bävernylonoverall, allt. Men det struntades förstås blankt i, de hade ju en stor brummande sak att utforska. Ändrade planer morsan, vi är inte så trötta som vi var nyss, när du nästan fick bära oss för att komma de sista fem metrarna till bilen.

Tänker på hur en annan reagerar på nya leksaker. Som jag till exempel gjorde när jag skaffade Brego (innan han blev Satan). Då bubblade glädjen inuti mig, men jag bara rättade till kragen och rattade ut kärran. Det fanns ju folk i krokarna, hur skulle det se ut om man gav utlopp för känslor?

Så, stelbent, stelfotad och stelhalsad körde jag hem. Väntade till kvällningen, då de flesta skulle hålla sig hemma. Och sen lät jag mig le med hela ansiktet, brände igång stereo och motor och went wild. Eller ja, så wild man kan go utan att helt känna sig pinsamt överengagerad.

Det vill säga ungefär tio procent av en hjälmfotings iver. På sin höjd.

Å andra sidan ska jag kolla på film ikväll. Och mina kollegor undrar vad jag har tagit, eftersom jag klappar händerna av förtjusning, har ett fånflin över läpparna och titt som tätt fnittrar högljutt för mig själv. Antingen är barnet i mig kanske inte förlorat än, eller så är jag bara riktigt inspirerad av de som vet hur livet ska levas.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback