Confessions of a slightly degenerated mind

Det var tydligen nån sorts fotboll igår. Iallafall sa de på tv:n att det som visades var fotboll. Jag vet inte jag. Det fattades liksom lite för mycket av kontakten mellan fot och boll för min smak. Eller kanske framförallt kontakten mellan fot och hjärna. Herregud, jag var ungefär tio när Kent Tegelberg borrade in i skallen på mig att man måste följa med sin gubbe hela vägen. Inte stå och titta när han springer mot bollen.

Det värsta med gårdagens så kallade fotbollsmatch är att det nu förstås kommer att bli ännu mer Zlatan, jag sa Zlatan, i all möjlig och omöjlig media. Han skall oss vidunderligt frälsa och blablabla och annat struntprat. Jag tycker istället man lägga energi på att lära Wilhelmsson och Nilsson att markera, Hansson att springa på riktigt och Mellberg att klippa sig.

Det var ändå inte bara mörker. Isaksson var tillbaka, vilket var mycket skönt. Några fina anfallskombinatiner fick vi också se. Och Linderoth såg allmänt ståtlig ut. Både spel- och utseendemässigt. (Den sista kommentaren är en födelsedagspresent, grattis till vattudamen i New York!)

Men istället för att kolla på den övriga bedrövelsen tog jag på mig täckjacka och -byxor och gick på en minst sagt uppfriskande promenad (15 grader kallt och snö). Och ni ska veta det; Sälen växer så det knakar. Det var ungefär en vecka sen jag spankulerade i trakterna, på den tiden har tre nya hus och två nya vägar vuxit upp. Johan Esk kallade Åre för broilerby häromsistens, undrar om inte det snart passar in på Sälen. Fast på ett helt annat sätt.

Kontentan är iallafall att det är mycket roligare att titta på en by som springer framåt än ett lag som står och stampar i väntan på nåt större.