Peking tur och retur
Förra veckan var fylld av spefulla kommentarer om en alldeles för lång resa. Jag har varit sjuk i huvudet, helt väck, ett pucko och en dårfink. Bland annat. Det skulle ju vara ett het befängt företag att åka 400100 meter bara för att kurtisera en dam. Enligt alla utom mina tjejer på kontoret, som bara lagt huvudet på sned, lett och sagt "Åååhh".
Look who's laughing now. Varenda meter var värd mödan. För det har bjudits gott att äta och dricka, en riktigt fin vandring i en riktigt fin gammal stad, film och kunskapsspel (mmm, kunskapsspel, rrraaah).
Och fröken Ahl. Och så fröken Ahl. Härliga, söta fröken Ahl som har sett till att jag haft minst ett leende på läpparna hela helgen, visat mig runt i sitt slott och till och med visat en staty föreställande Moa Martinsson, som jag beundrar ganska mycket i smyg.
Å andra sidan har jag betalat för mig också. Jag har ju introducerat både Pale Blue Eyes (låten alltså) och Kyckling classic. Och det är inte kattskit.