Confessions of a slightly degenerated mind

Med Johnny Cash, Miss Li, Mando och En Sommarmixskiva i öronen, Slas för ögonen och solen i nacken är det svårt att inte känna sig tillfreds med livet. Dock besvärar en sak mig. Jag har fortfarande inte Jamie T:s skiva. Och det gör mig lite förargad.

Som tidigare sagt hittade jag den för en astronomisk summa på Norrköpings enda (enda!) skivaffär. Med längtan i blicken hade jag skivan i hågen när jag tog mig till Linköping. Men där var den slut. Till råga på eländet garvade tonårsarslet bakom disken åt mig när jag frågade efter Jamie T. Det hade han då aldrig hört talas om, vad var det för en figur? Det lät ju som nån serietidning, menade jag verkligen inte Darin? Eller åtminstone Basshunter?

Gissa om grabbhalvan blev tomatfärgad när han ändå knappade in på sin lilla burk och såg att det faktiskt funnits en sån skiva i affären. En skiva som dessutom var så populär att den sålt slut.

Och jag hade förstås varit mäkta nöjd med besöket om det hade innehållit både en tonårsknäpp på näsan och en sprillans skiva i påsen. Nu fungerade det förra dock bara som plåster på såret av det uteblivna senare. Men det är ju alltid nåt. Förmodligen slutar allt med att jag knallar in och bjuder den astronomiska summan iallafall, på Norrköpings enda (enda!) skivaffär.