Rena grekiskan i Peking

Sitter och går igenom gamla texter för att fundera ut vad man ska lämna ut som arbetsprover. Görandes detta är det lätt att man kikar på sina äldre alster och fnissar lite åt ens egen naivitet som känns så gammal. Eller åt ordval som man glömt att man hängt upp sig på.

Iallafall fastnar jag idag på en krönika som jag brann för en gång. Den handlar om att bevara dalmål, och att försöka lära nymasar dialekten när de flyttar till Dalarna. Det var mest på skoj, men med lite allvar.

Och jag är helt säker på att jag skulle ha uppskattat en sån institution här i Curryputt. Om inte annat för att vänja mig av med fjortisfnittret som väldigt lätt lämnar mina läppar när jag hör någon prata. Med detta inte sagt att jag klankar på den lokala dialekten, den är underbar.

Inte säger jag heller att jag kommer att tvätta bort min, trots reaktionerna den får. Förr flyger grisar och fryser infernon.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback