Confessions of a slightly degenerated mind

Att läsa Slas är som att se en film av Roy Andersson. Tempot är långsamt, detaljer tas om och om igen. Bilderna är stilla, scenerna långa.

Och så dialogerna förstås.

Dialogerna är långa - sträckande sig sida efter sida i böckerna och minut efter minut i filmerna - och handlar om en enda sak: Ingenting. Och det är så bra att man blir knäsvag. Fast knäna blir avgjort svagare av att läsa sådana scener än av att se dem på film, det är ingen idé att sticka under stol med den saken.