Confessions of a slightly degenerated mind

Jag ser på henne och ler. Hon slår en snabb kik på mig och försöker le tillbaka. Hon orkar egentligen inte. Hon orkar inte prata med mig heller. Hon är trött. På gränsen till utmattad. Jag skulle nästan inte känna igen henne om det inte var för doften.

Det doftar hon, det doftar henne.

Och som hon doftar.

Al Pacino skulle sagt något i stil med "Woohaa!". Jag å min sida säger ingenting. Jag bara ler lite förvirrat för mig själv medan hon grymtande tar ett djupt snack med John Blund.