Tangled up in the blue

Såg jag alltså Dylan igår kväll. Eller, som vissa i Paradiset med sällan skådad fräckhet skulle kalla honom, USA:s Lundell. Eftersom jag nu föredrar Dylan före Lundell alla dar på året utom midsommarafton (förutsatt att den tillbringas på New Yorkexpressens altan) var inte ståpälsen under gårdagsaftonen någon överraskning.

Dylan var iallafall väldigt mycket Dylan. Underbara stäv och melodier blandades med något som mest liknas vid soppa-på-spikkokning. I sin strävan att aldrig spela en låt på samma sätt två gånger blev några av dem ställda bortom all igenkänning, och andra snudd på bättre än originalen.

Inte ett uns av överflödigt snack hördes heller lämna Dylans läppar. Han sa inte "Hello, I'm Johnny Cash", vilket i och för sig skulle ha varit en aning förvirrande. Mellansnack existerade inte. Och när det var slut på spelningen ställde han sig med bandet på scenens framkant, tittade på de knappt femtontusen som stod upp vrålade, vände på klacken och gick av. Inte en bugning, inte ett tack. Ingenting utom Dylan.

Bäst var "Tangled up in the blue" i hård konkurrens med "´Nettie Moore" och "Don't think twice, it's alright". Sämst var alla de människor som passerade en törstig stackars mas med immiga malthumlejästochvattenglas utan att bjuda på så mycket som en droppe.

På väg till och från Stockholm lästes... Tja, låt oss kalla det ett bokmanus. Nog visste jag att Trumslagarpojken var en jäkel på pukor och cymbaler, och att vara en kamrat av allra ädlaste valör. Men att karln dessutom har en författare inom sig visste jag inte. Read my letters, det här är inte sista gången ni hör talas om det fenomenet, enligt min ringa mening. Och kom gärna ihåg att ni antagligen läste det här först om ni läser det här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback