Längst in i skafferiet
Sitter och funderar lite på fördomar. Ett par bloggar som varit inne på ämnet har försatt mina tankar dit. Och eftersom jag är en självgod jäkel som gärna vill glänsa kommer jag på att jag en gång i världen faktiskt skrivit en krönika om ett försök att stoppa fördomar. Vidare är jag också en lat jäkel, så därför blir dagens andra blogginlägg gammal skåpmat. Men det blir det bara för ytterst få. Vår tidning var inte direkt den mest lästa norr om ekvatorn.
Det här tilhör kanske inte de alster jag är mest nöjd med i mitt liv, men ändå. Jag fnittrar lite här och var när jag läser, och funderar över hur längesen det var jag skrev det egentligen. Det visar sig vara hela dryga tre år sen. Nåväl, håll tillgodo.
_____
Ur Utblick, nr 4 (2004):
Vi går mot nya tider. Undertecknad är knappt tillräckligt gammal för att komma ihåg när CD-skivor började lånas ut på bibliotek. Och jag är definitivt tillräckligt ung för att inte komma ihåg när talböckerna kom till dessa inrättningar. Men det senaste påhittet inom biblioteksvärlden är jag med från början på.
Det handlar om att man i en rödvit pölsehuvudstad numer kan låna människor på lånekortet. Detta ger förstås ordet talböcker en helt ny betydelse. Eller är det numer snarare tal om boktalare än talböcker? I alla fall är poängen med denna nya innovation är att man ska kunna låna folk som ofta är förknippade med fördomar. Man diskuterar med fördomen i ungefär en timme över en kopp kaffe, och sedan är förhoppningsvis fördomen ingen fördom längre. Bland de personer man kan låna finns en präst, en muslim, en politiker och en polis.
Reaktionerna har på människoutlåningen varit lika varierande som de har varit många. Människohandel säger en del, medan de flesta är positiva. Men hos mig väcker det mest frågor. Som varför har man inte tänkt på det tidigare? Går det att fjärrlåna? Och var sitter streckkoden?
Hur som helst skulle länets lokalbibliotek gärna få starta med samma satsning. Det finns väldigt många sorters människor som jag skulle vilja fråga saker. Att få reda på vad som får en handbollsmålvakt att frivilligt ställa sig i vägen för stenhårda projektiler från sex meter skulle till exempel vara en höjdare. Fördomen gäller ju att handbollsmålvakter inte riktigt är som alla andra. Men en bandymålvakt skulle jag också vara nöjd med, för det är väl en handbollsmålvakt som gjort för många räddningar med pannan?
Jag är också mycket nyfiken på varför Svenska Akademien aldrig utser en Nobelpristagare som man hört talas om. Så en ledamot i nämnda akademi vill jag låna, om målvakterna redan är utlånade. Men det som kanske skulle ge mig mest vore att låna en kvinna. Åldern saknar betydelse. För att förverkliga min egen personliga utopi att en gång för alla förstå dessa varelser.
Frågan är nu om det här greppet är så långt man kan komma i fördomsbekämpning. Det är nog ingen dum idé att istället för att låta exempelvis en polis åka till skolor och föreläsa, så låter man oss som har fördomar ta första steget. Kan man inte ta Elitserien till Leksand så får man ta Leksand till Elitserien, heter det ju.
Annars verkar det som om resten av Sverige skulle behöva en mas att låna lite här och var. Extra tydligt blev det i en dokusåpa som nyligen slutade. Där blev en av deltagarna, från Smedjebacken tror jag han är, i princip anklagad för att vara ouppfostrad. För att han pratade det vackraste språk som finns, dalmål.
Jag är, i dessa nya tider och i bästa upplysningsanda, beredd att ställa mig till förfogande om någon vill ha en representant från Dalarna. Och ni behöver inte vara rädda, jag kommer inte låta som en talbok. Sådana är jag ju för ung för.
Det här tilhör kanske inte de alster jag är mest nöjd med i mitt liv, men ändå. Jag fnittrar lite här och var när jag läser, och funderar över hur längesen det var jag skrev det egentligen. Det visar sig vara hela dryga tre år sen. Nåväl, håll tillgodo.
_____
Ur Utblick, nr 4 (2004):
Vi går mot nya tider. Undertecknad är knappt tillräckligt gammal för att komma ihåg när CD-skivor började lånas ut på bibliotek. Och jag är definitivt tillräckligt ung för att inte komma ihåg när talböckerna kom till dessa inrättningar. Men det senaste påhittet inom biblioteksvärlden är jag med från början på.
Det handlar om att man i en rödvit pölsehuvudstad numer kan låna människor på lånekortet. Detta ger förstås ordet talböcker en helt ny betydelse. Eller är det numer snarare tal om boktalare än talböcker? I alla fall är poängen med denna nya innovation är att man ska kunna låna folk som ofta är förknippade med fördomar. Man diskuterar med fördomen i ungefär en timme över en kopp kaffe, och sedan är förhoppningsvis fördomen ingen fördom längre. Bland de personer man kan låna finns en präst, en muslim, en politiker och en polis.
Reaktionerna har på människoutlåningen varit lika varierande som de har varit många. Människohandel säger en del, medan de flesta är positiva. Men hos mig väcker det mest frågor. Som varför har man inte tänkt på det tidigare? Går det att fjärrlåna? Och var sitter streckkoden?
Hur som helst skulle länets lokalbibliotek gärna få starta med samma satsning. Det finns väldigt många sorters människor som jag skulle vilja fråga saker. Att få reda på vad som får en handbollsmålvakt att frivilligt ställa sig i vägen för stenhårda projektiler från sex meter skulle till exempel vara en höjdare. Fördomen gäller ju att handbollsmålvakter inte riktigt är som alla andra. Men en bandymålvakt skulle jag också vara nöjd med, för det är väl en handbollsmålvakt som gjort för många räddningar med pannan?
Jag är också mycket nyfiken på varför Svenska Akademien aldrig utser en Nobelpristagare som man hört talas om. Så en ledamot i nämnda akademi vill jag låna, om målvakterna redan är utlånade. Men det som kanske skulle ge mig mest vore att låna en kvinna. Åldern saknar betydelse. För att förverkliga min egen personliga utopi att en gång för alla förstå dessa varelser.
Frågan är nu om det här greppet är så långt man kan komma i fördomsbekämpning. Det är nog ingen dum idé att istället för att låta exempelvis en polis åka till skolor och föreläsa, så låter man oss som har fördomar ta första steget. Kan man inte ta Elitserien till Leksand så får man ta Leksand till Elitserien, heter det ju.
Annars verkar det som om resten av Sverige skulle behöva en mas att låna lite här och var. Extra tydligt blev det i en dokusåpa som nyligen slutade. Där blev en av deltagarna, från Smedjebacken tror jag han är, i princip anklagad för att vara ouppfostrad. För att han pratade det vackraste språk som finns, dalmål.
Jag är, i dessa nya tider och i bästa upplysningsanda, beredd att ställa mig till förfogande om någon vill ha en representant från Dalarna. Och ni behöver inte vara rädda, jag kommer inte låta som en talbok. Sådana är jag ju för ung för.
Kommentarer
Trackback