Ripley på franska
The Talented Mr. Ripley, eller The Mysterious Yearning Secretive Sad Lonely Troubled Confused Loving Musical Gifted Intelligent Beautiful Tender Sensitive Haunted Passionate Talented Mr. Ripley som den alternativa titeln lyder, hade jag en gång i världen höga förväntningar på. Så höga att jag, tillsammans med Film-Tobbe och Trumslagarpojken hyrde filmen direkt när den kom ut som hyrfilm. De höga förväntningarna bet oss i akterdelen. Den visade det sig vara tråkig, långrandig, dåligt spelad och seg. Åtminstone är det vad jag minns av den.
Således infann sig en del skepsis när en kär örebroare släppte ner Plein Soleil i knät på mig. Detta är en fransk filmatisering från 1960 av samma bok som The Talented Mr. Ripley är baserad på, och alltså befriad från skådespelarinsatser av Matt Damon.
Och det märks direkt att det här är något helt annat än Hollywood. Vid den här tiden stod Franska Nya Vågen i full blom, med namn som Godard och Truffaut som starkaste namn. Även om regissören bakom Plein Soleil, René Clément, inte brukar nämnas kring nya vågen märks det att han är färgad av sin samtid. Leken med närbilder och olika vinklar, långa tagningar, rörlig kamera och jump cuts; allt finns representerat här.
Även ljudet är till viss del en smak av nya vågen. Såväl Godard som Truffaut använder ofta bara förgrundsljud. Musikanvändningen är minimal, och det är den i Plein Soleil också. Framförallt försvinner musik när det blir spännande, något som man kan hitta även i moderna och breda filmer (till exempel Sagan om Ringen).
Storyn är väldigt central i Plein Soleil, liksom i den amerikanska varianten. Men man krånglar inte till det så förtvivlat som i den senare. Det är rakare och mindre invecklat, vilket är ett smart drag. För när det handlar om en rörig historia behöver man berätta det hela så enkelt som möjligt, förutsatt att man vill att folk ska hänga med. Det har Clément fattat.
Det hela slutar inte i något gigantiskt magkurr, men Plein Soleil är en klart sevärd film. Och man ska definitivt se den innan man ser The Talented Mr Ripley för mest behållning, eftersom storyn gör sig bäst första gången.
Således infann sig en del skepsis när en kär örebroare släppte ner Plein Soleil i knät på mig. Detta är en fransk filmatisering från 1960 av samma bok som The Talented Mr. Ripley är baserad på, och alltså befriad från skådespelarinsatser av Matt Damon.
Och det märks direkt att det här är något helt annat än Hollywood. Vid den här tiden stod Franska Nya Vågen i full blom, med namn som Godard och Truffaut som starkaste namn. Även om regissören bakom Plein Soleil, René Clément, inte brukar nämnas kring nya vågen märks det att han är färgad av sin samtid. Leken med närbilder och olika vinklar, långa tagningar, rörlig kamera och jump cuts; allt finns representerat här.
Även ljudet är till viss del en smak av nya vågen. Såväl Godard som Truffaut använder ofta bara förgrundsljud. Musikanvändningen är minimal, och det är den i Plein Soleil också. Framförallt försvinner musik när det blir spännande, något som man kan hitta även i moderna och breda filmer (till exempel Sagan om Ringen).
Storyn är väldigt central i Plein Soleil, liksom i den amerikanska varianten. Men man krånglar inte till det så förtvivlat som i den senare. Det är rakare och mindre invecklat, vilket är ett smart drag. För när det handlar om en rörig historia behöver man berätta det hela så enkelt som möjligt, förutsatt att man vill att folk ska hänga med. Det har Clément fattat.
Det hela slutar inte i något gigantiskt magkurr, men Plein Soleil är en klart sevärd film. Och man ska definitivt se den innan man ser The Talented Mr Ripley för mest behållning, eftersom storyn gör sig bäst första gången.
Kommentarer
Postat av: Mr Spoon
Scenen på båten när kameran gungar och vågorna utgör musiken är fan bland det bästa jag sett. Alain Delon är ju toksnygg också, sånna skådisar görs inte längre.
Postat av: Staffan
Nja, bland det bästa vet jag inte. Men det är bra. Och ja, han är riktigt snygg old school.
Trackback