Gondor i mitt hjärta
Ibland saknar jag Dalarna ganska jävla mycket. Allt som oftast kommer det alldeles efter att jag haft kontakt med det. Som när föräldrar, syster, systerdotter och svåger hälsade på för en knapp månad sen, eller när jag själv var hemma förra helgen, eller när Film-Tobbe var här i helgen, eller när Mama hälsade på igår. Alldeles efter sådana upplevelser längtar jag hem så det skaver.
Men det går över. För det är bara en dåres spel. Inget annat än en dåres spel. Stående i det kalla regnet. Känner mig som en pajas.
Vi gondorianer (?) är förstås smickrade och glada. Men jag tror det handlar om egna anknytningar, förutom den starka du redan har i Norrköping. Går förmodligen över när kontaktnätet byggts upp en del på egen hand. Hur mycket man än gillar sin bättre hälfts vänner, så får man ingen riktig förankring förrän man också har ett "nät" och därmed identitet. Tror en kvasi-psykolog.....
Tack för igår till er båda och kram!
Jag tror lite som Modern att din nya stad kommer att sätta sig i ditt hjärta så småning om.
Modern: Ja, jo, och det är därför jag säger att det går över. Tack själv, det var trevligt.
Hanna: Som sagt, jag tror det går över. Men Borlängeränderna går nog aldrig ur.
Förstår hur du känner. Har fortfarande svårt att förlika mig med att jag inte är Kvarnsve-bo längre utan bor på Lergärdet! Gissa hur jag skulle må 25 mil från Borlänge...
Ja, jag kände samma sak på Bullermyren. Ibland, när jag inte kunde sova, gick jag bort till tunneln vid kyrkogårn bara för att få känna Kvarnsvemark under fötterna. Funkade alltid.