Confessions of a slightly degenerated mind

I semesterns begynnelse spatserade Taallae och undertecknad in till Borlänges musikorakel nummer ett: Ingemar på Folk å Rock. Ty till vår resa ut till skogen hade vi ingen musik att förtära, hans skivor fanns i Öret och mina i Peking, båda av förklarliga skäl.

Vandrade vi alltså in till Ingemar och letade. Det skulle ju till musik som vi båda gärna lyssnar till och dessutom inte hade därhemma. Vilket visade sig vara ett svårare uppdrag än väntat, men en annan ramlade på finfina Franz Ferdinands självbetitlade debutalbum och en helt okej samling med Smash Mouth ("Walking on the sun"!).

Min partner in crime hade svårare att hitta rätt, men han tyckte ändå att vad som spelades i högtalarna lät väldigt intressant - och fann bifall hos mig - varför han frågade oraklet bakom disken vem som musicerade. Det visade sig vara Elvis Costellos allra första album, My aim is true. Sagt och gjort, efter en föreläsning signerad Ingemar åkte den med till skogen.

Och som den spelades. Ujejuj, sicken platta det visade sig vara. Enastående ackompanjemang till malthumlejästochvatten och kortspel, kan avslöjas. Det enda jag inte riktigt förstår är att jag inte upptäckt karln tidigare (Elvis alltså, Ingemar har jag lyckligtvis språkat med förr). Till och med Fadern, som kom upp en sväng, ansåg det vara "Föjävla mysett" (på svenska: utomordentligt trevligt) att lyssna på Costello. Så, till er alla, ta nu er tid att bekanta er med åtminstone det albumet.

Dagens låt, således, "Less than zero", Elvis Costello.