Confessions of a slightly degenerated mind

Det ska till attt jobbas eftermiddag. Inget konstigt med det, jag gör det i ungefär hälften av alla arbetsfall. Däremot så brukar dessa dagar innebära en viss sovmorgon. Dels bara för att man kan sova, men dels också eftersom man vill vara någorlunda fräsch ända in i kaklet på arbetspasset.

Lustigt att jag använde just det uttrycket. För denna morgon har någon vänlig själ här i huset fått för sig att borra, och av de lagom försiktiga ljuden att döma har han/hon borrat i just kakel. Halv åtta började det skrälla i hela kåken. Adjö sovmorgon.

Samtidigt kan det förstås betyda att jag ger mig ut och använder morgonen till något nyttigt. Eller så betyder det att jag kommer att stå först i kön för att lägga vantarna på ett visst litet spel som släpps idag.

Vad det definitivt betyder är att jag får några extra timmar på mig att vara nervös inför aftonens drabbning på Old Trafford. Och den måste jag alltså se tillsammans med kollegor som är intet ont anande om hur jag reagerar under sådana förhållanden. Idag är tydligen dagen då de ska få se mitt rätta jag. Well, den skulle komma någon gång.

Vanligtvis brukar jag inte fästa säskilt stor uppmärksamhet på vad sporttyckare och "experter" har att säga om saker och ting. Snarare brukar deras analyser hamna nånstans i närheten av det jag rensar ur Grand Master C:s kattlåda. Men som med alla regler finns det undantag.

Glenn Strömberg brukar vara vettig. Mats Olsson och Jens Fjellström likaså. Men den jag litar mest på är ändå Peter Wennman. Därför blir jag mer än nervös när han idag skriver precis det jag befarade att han skulle skriva. För nog har han rätt i att United, efter gårdagens inte-match, får svårt mot Barcelona i slutändan.

Idag ska vi leka med tankar. Och vi börjar med att ponera att en bil blir stulen. Vi kan anta att för att stjäla denna bil måste förövaren bryta upp dörrlåset, knäcka en styrstång för det automatiska rattlåset samt bryta upp tändningslåset. Fortsätter vi tankeleka så hamnar vi vid att förövaren åker fast, sittandes i bilen, och att skadorna repareras på en verkstad.

Nu börjar vi närma oss det roliga. För nu föreställer vi oss att det kostar en viss summa att få dessa skador reparerade, tack vare en så kallad självrisk. I samma veva kanske förövaren erkänner brottet, och ägaren till bilen vill eventuellt ha tillbaka pengarna för självrisken (för bensinpengar för hämtad bil ett tjogtal mil bort kan vi strunta i, till exempel).

För att skoja till det så här i slutändan så kan vi anta att förövaren döms för brottet, men ägaren att inte har rätt till ett pillifnatt. Trots att förövaren både erkänt och tyckt att skadeståndet är skäligt. Men så tokigt kan det väl inte vara i ett samhälle styrt och reglerat av folk vid sina sinnens fulla?

Jo, just ja, för det räcker ju inte med att förövaren erkänner. Samtidigt måste man ju kunna bevisa attt det är han som gjort de där märkliga skadorna på bilen, som ju kunnat komma när som helst under en resa till Ica.

Fan för dessa förbannade jävla byråkrathelveten till att vara helt jävla snor-dängande-dyng slut i hela deras små inpiskade ärthjärnors satans urkukade idiotjävlar.

Har varit mycket musik här på slutet. Och mer blir det. Den har legat och väntat på att bli nämnd ett tag, men redaktören för denna sida har inte behagat minnas det. Men så i morse påminde en morgonsoffa mig om att det var dags.

Iallafall ska ni ta och lyssna på nya stjärnskottet Duffy. Rockferry heter albumet, mycket vacker musik utlovas. Favoriten hittills är titelspåret. Men sånt har en förmåga att ändras.

I övrigt jobbas det. Och njuts av vårluft.

Den där polaren jag skaffade mig för någon månad sen är verkligen en trevlig typ. Oj, så mycket man återlyssnar nu. Förra veckan var det Manic Street Preachers This is my truth tell me yours. Igår påmindes jag hur många fina bitar det finns med Blur. Och då tänker jag framförallt på "No distance left to run" och "Tender".

Manics-plattan rör förresten upp en gammal liten historia. Den utspelar sig för ganska precis nio år sedan, i en liten affär vid en milslång strand som delas av ett fåtal turister. Stället heter Khao Lak, och det är innan vare sig turism och andra, värre, katastrofer slagit klorna i det.

I denna lilla affär vandrar en rätt nybliven 16-åring runt och kikar på utbudet. I hans huvud spelas en relativt ny skiva, med ett gäng från Wales. Megahiten "If you tolerate this your children will be next", förstås, men också spridda delar av resten. Plötsligt känner han sig iakttagen, tittar upp och ser en förskräckt och rodnande kassörska.

"Vafan nudå", tänker pojken för sig själv. Han hinner tänka det i ett par millisekunder innan det går upp för honom vilken låt han sjunger på. Det nionde spåret, med refrängen:

And I wish I had been born a girl
and not this mess of a man

Och det kunde ändå ha blivit värre, ty ett annat spår albumet heter "Tsunami". Läskigt.

Det är början på en redigt jobbig period. Ska jobba fram till nästa fredag, med ett litet break mitt i denna vecka. Jag blir trött bara av att tänka på det.

Som tröst skaffade jag mig något att se fram emot i helgen; genom CDons försorg kommer det att landa ett par-tre-fyra filmer och ett par-tre-fyra skivor i brevlådan snart. Vilka? Well, som en del av projekt Byta-ut-vhs-mot-dvd blev det Lock, Stock & Two Smoking Barrels, Confessions of a Dangerous Mind och Heat (i superduperutgåva), eftersom jag inte sett Sofia Coppolas första större film landade Virgin Suicides, och bara för att Brad Pitt är såå snygg trillade The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford ner i kundvagnen också.

Musikmässigt blev det bara skivor som jag känner väl, men som jag tidigare bara ägt i minidiscformat: The Best of Johnny Cash, Bridge Over Troubled Water (Simon & Garfunkel), Bring 'Em In (Mando Diao) och Origin Vol. 1 (Soundtrack of our lives).

Och eftersom ni vrider min arm ska ni få favoritspåren från respektive platta: Med mannen i svart blir det "A boy named Sue". Jag röstar på "The only living boy in New York" vad gäller artisterna tidigare kända som Tom & Jerry. "Sweet Ride" är nog allra skönast på en lysande debut. Och "Midnight Children" ska varenda människa höra.

Och alla dessa låtar är bara toppen på isberget, gott folk. Den absoluta toppen.

Världen är en sjuk plats. Världen är en plats där en triggerhappy kille från prärien kan styra världens mäktigaste land. Världen är en plats där folk som syns i tv under ett par månader, bara ska varande sig själva, kan kallas för tv-stjärnor.

Världen är en plats som kan hittas på en digital uppfinning.

Världen är en plats där Rögle numer spelar i Elitserien.

Jag förstår mig inte på denna värld ibland. Ändå vet jag att en tabell aldrig ljuger. Så hatten av för skåningarna, I guess.

Upp är upp. Ner är ner. Aldrig mötas de två, utom vid mittemellan.

Men ändå är det lite bakochfram just nu. På någe vis.

Det blev en film till slut. Och det blev Hooligans. Men jag vet inte jag. Det är i och för sig en hyfsad story, och de engelska skådisarna är helt bra. Men det är inget särskilt med berättandet eller fotot eller något annat som kan sticka ut. Och i slutändan känner man nog lite för lite för huvudrollerna för att det ska bli ett toppbetyg. Den är helt okej, men inte mycket mer. Vill man ha en riktigt bra film om galna fotbollshuliganer ska man nog ändå välja Football Factory. Lite skitigare, lite mer engelskt, lite trovärdigare.

Apropå huliganer var det inte långt ifrån att jag själv blev en i söndags, när jag vaknade och verkligen fick se hockeyresultat (jag såg det redan på lördagen, men trängde undan det en stund). Så arg har jag inte varit sedan bartendern på Bolanche berättade att de tog tvåhundra svenska riksdaler för en B52:a, och dessutom hade mage att vara uppkäftig när han sa det.

Tvåhundra och 4-8 är alltså siffror som triggar på ungefär samma sätt, skulle man kunna säga.

Nu ger jag mig vidare genom det heliga landet, i jakt på både tempelriddare och saracener. Min nya leksak står och blänker bredvid tv:n, och väntar på att bli igångsatt. Vem är väl jag att neka?

Det har aldrig, jag säger aldrig, framförts en vackrare version av Dolly Partons "Jolene" än den som bjöds på i "Så ska det låta" ikväll. Frida Öhrn var helt enkelt strålande.

Ännu har det alltså inte blivit någon film. Det blev för frestande att se lite Svensson-tv, och det lämnar mig dessutom helt ovetande om vilka fasor som utspelat sig på hockeyrinkar runt om i landet idag. Lyckligt vandrar jag också vidare genom kvällen innan jag låter sanningen gå upp för mig imorgon.

Då kommer svordomarna tillbaka, det törs jag lova.

Förbannad, trött och förbannat trött. Skulle man kunna sammanfatta mina känslor för tekniken kring denna sida. När väl inspirationen finns så fungerar den. Inte. Ett. Jävla. Dugg.

Så just nu ska jag bara be att få informera om att jag till aftonen står inför det förnäma valet att se antingen Hooligans, Chinatown (som jag faktiskt inte sett - skämmes tamefan) eller This is England. Alla är högt rekommenderade på Filmtipset, så det blir ett svårt val. Men jag har tid på mig, ty jag har ensamrätt på televisionsapparaten ikväll.

Många svordomar på ett kort inlägg blev det. Men lite skräpmat får man tåla ibland.

Igår. Då hade jag en drös av uppslag att skriva här. Det hade jag inatt också, när jag gjorde mitt första nattskift och hade en del dötid.

Igår ja. Idag är de som bortblåsta. För igår fungerade inte servern som skulle ta emot min inloggning (eller vad det nu är som inte fungerar när det här stället inte fungerar).

Jag hoppas på imorgon istället.