Att göra många tavlor av en
Ta en tavla som ska sättas upp, en borrmaskin och en pojk som tycker att han är hyfsat händig. Låt dessa rumla runt ett tag medan tavlan blir mindre och mindre lik en tavla, borrmaskinen på sin höjd uppträder som en skruvdragare och pojken kommer så långt ner på jorden att han börjar se slutet på Marianergraven. Kom sen inte och säg att det a) inte är roligt; b) inte är synd om den stackarn; och c) inte verkar som att katten hånler. För skulle ni säga något av dessa tre skulle ni ljuga.
Jag för min del hade svårt att hålla mig för skratt. Först krånglade båda (!) de borrmaskiner vi lånat, så hål blev det inga. Den tredje tog sig sedan sent om sider genom väggen - seger för en kämpande pojk. Tills det visar sig att hans grundliga mätningar - från hörn, från tak, mellan hängare, hypotenusan av hörnskarvarna - gått alldeles åt fanders. Tavelhelvetet lutade.
Efter att, tack vare en rejäl tankevurpa, ha monterat om hängarna två gånger så sitter den nu där iallafall. Och den är ruskigt fin. Men de där texterna som skulle ha skrivits, den där städningen som skulle ha gjorts, den där disken som skulle diskats, den där sängen som skulle ha bäddats under förmiddagen är fortfarande oskrivna, ogjorda, odiskade, obäddade.
Jag för min del hade svårt att hålla mig för skratt. Först krånglade båda (!) de borrmaskiner vi lånat, så hål blev det inga. Den tredje tog sig sedan sent om sider genom väggen - seger för en kämpande pojk. Tills det visar sig att hans grundliga mätningar - från hörn, från tak, mellan hängare, hypotenusan av hörnskarvarna - gått alldeles åt fanders. Tavelhelvetet lutade.
Efter att, tack vare en rejäl tankevurpa, ha monterat om hängarna två gånger så sitter den nu där iallafall. Och den är ruskigt fin. Men de där texterna som skulle ha skrivits, den där städningen som skulle ha gjorts, den där disken som skulle diskats, den där sängen som skulle ha bäddats under förmiddagen är fortfarande oskrivna, ogjorda, odiskade, obäddade.
What?
Det är inte utan att man blir en smula stött och ledsen när man märker att man försvunnit från marginalen här. Och det är inte heller utan att man undrar varför. Eller varför innehavaren undlåter sig att höra av sig överhuvudtaget.
Är det något jag sagt? Något jag inte sagt? Något jag gjort eller glömt att göra? Något av en kombination av alltihop?
Är det något jag sagt? Något jag inte sagt? Något jag gjort eller glömt att göra? Något av en kombination av alltihop?
Ett val här, ett kval där
En dag i spåret är till ända. Den har bjudit på solsken och del arbete. Därför kan jag med alldeles gott samvete sjunka ner i soffan och låta mig insjunka i någon av alla de kanaler fröken Ahl, Grand Master C och jag har att tillgå sedan helgen.
Eller så använder jag tiden till att förkovra mig ytterligare i min nya yrkesroll, spetsar min kompetens lite i frilansbiten, går ut och går, tränar en smula, städar, diskar, tvättar eller något annat jättenyttigt.
Den absolut närmaste framtiden får utvisa vilket av alternativen det blir.
Eller så använder jag tiden till att förkovra mig ytterligare i min nya yrkesroll, spetsar min kompetens lite i frilansbiten, går ut och går, tränar en smula, städar, diskar, tvättar eller något annat jättenyttigt.
Den absolut närmaste framtiden får utvisa vilket av alternativen det blir.
Sist in i det nya millenniet
Dags för ett stort steg snart. Ett steg som jag har bekämpat länge, både ofrivilligt och med vilje. Med vilje för att jag starkt emotsätter mig många av teknikens under. Ofrivilligt för att jag är starkt oförstående inför många av teknikens under. Så oförstående att jag är rädd att om hag tar i dem så kommer de att upphöra med sitt fungerande. Men nu är det ändå dags.
Jag ska skaffa en i-pod. Eller mp3-spelare. Eller podd. Eller vad fan det nu är och blir och vad det nu är för skillnad. Nånting att lyssna på musik på, utan vare sig kassetter, cd-skivor eller minidiscar. Jo, det finns faktiskt såna saker ska ni veta. Och tack vare enormt generösa svärföräldrar och deras förskottsfödelsedagspresent så kommer jag alltså till skott snart.
Nu blir dock det här stora steget ännnu större eftersom det är en djungel av slikt därute. Och, som jag var inne på i början, jag har verkligen ingen aning om vad som gäller. Jag råkar nu veta att det finns läsare av denna sida som sitter inne med kunskap om detta, och ber därför om tips och råd. Var nu inte blyga.
Det där sista leder mig in på ett helt annat spår; filmcitatspåret. Och det kanske roligaste svenska filmcitat som finns, vilket jag för denna gång lämnar er med:
"Ja kan int rå för att ja ä blyg."
"Blyg!? Du ä sjuklit tyst!"
Jag ska skaffa en i-pod. Eller mp3-spelare. Eller podd. Eller vad fan det nu är och blir och vad det nu är för skillnad. Nånting att lyssna på musik på, utan vare sig kassetter, cd-skivor eller minidiscar. Jo, det finns faktiskt såna saker ska ni veta. Och tack vare enormt generösa svärföräldrar och deras förskottsfödelsedagspresent så kommer jag alltså till skott snart.
Nu blir dock det här stora steget ännnu större eftersom det är en djungel av slikt därute. Och, som jag var inne på i början, jag har verkligen ingen aning om vad som gäller. Jag råkar nu veta att det finns läsare av denna sida som sitter inne med kunskap om detta, och ber därför om tips och råd. Var nu inte blyga.
Det där sista leder mig in på ett helt annat spår; filmcitatspåret. Och det kanske roligaste svenska filmcitat som finns, vilket jag för denna gång lämnar er med:
"Ja kan int rå för att ja ä blyg."
"Blyg!? Du ä sjuklit tyst!"
Lugnanden, råd och annat skitsnack
Om någon hade vägarna förbi Norrköping och hörde en enorm knall alldeles nyss, så kan jag genast lugna vederbörande. Det var bara min käke som gäspades ur led.
I samma lugnande veva passar jag också på att komma med ett litet råd. Jag råder härmed alla att inte jobba extra före och efter skiftpass. Det slutar med 14-timmarsdagar som inte direkt gynnar nattsömnen i första hand.
Med detta sagt har jag den äran att berätta att vi ses på andra sidan denna 14-timmarsdag.
I samma lugnande veva passar jag också på att komma med ett litet råd. Jag råder härmed alla att inte jobba extra före och efter skiftpass. Det slutar med 14-timmarsdagar som inte direkt gynnar nattsömnen i första hand.
Med detta sagt har jag den äran att berätta att vi ses på andra sidan denna 14-timmarsdag.
London Calling
Ovanpå allt annat är man gräsänkling nu också. Jag och Grand Master C är numer lämnade ensamma, vind för våg förväntas vi reda ut vardagens alla problem utan assistans. Han verkar hittills ta det hela med ro, men vi får väl se vad han säger när matte inte kommer hem ikväll.
Matte ja, hon är i London. Och jag är varken avundsjuk eller bitter. Inte ett dugg. Det är ju inte så att man går omkring och längtar till ställen som The Goose vid King's Cross, där man kan avnjuta en Tetley's och en grym baconmacka med ljuvlig senap samtidigt som bara kan sitta och titta på äkta engelskt publiv. Eller till Camden Market, för att driva minst ett par försäljare till vansinne med hutlösa priserbjudanden. Eller till ett ställe som jag inte kommer ihåg namnet på, men som erbjuder en jukebox som spelar det bästa av det bästa och en perfekt tappad John Smith's.
Inget av det där är jag särskilt sugen på. Och jag lär inte vara särskilt sotis på fröken Ahl om hon kommer hem på fredag och berättar att hon upplevt allt det där. Inte särskilt alls.
Matte ja, hon är i London. Och jag är varken avundsjuk eller bitter. Inte ett dugg. Det är ju inte så att man går omkring och längtar till ställen som The Goose vid King's Cross, där man kan avnjuta en Tetley's och en grym baconmacka med ljuvlig senap samtidigt som bara kan sitta och titta på äkta engelskt publiv. Eller till Camden Market, för att driva minst ett par försäljare till vansinne med hutlösa priserbjudanden. Eller till ett ställe som jag inte kommer ihåg namnet på, men som erbjuder en jukebox som spelar det bästa av det bästa och en perfekt tappad John Smith's.
Inget av det där är jag särskilt sugen på. Och jag lär inte vara särskilt sotis på fröken Ahl om hon kommer hem på fredag och berättar att hon upplevt allt det där. Inte särskilt alls.
En gång lipsill, alltid lipsill
Det är klart att folk undrar. Och att de ser väldigt, väldigt frågande ut. Man är ju ändå en vuxen karl (nåja), och såna förväntas inte få något vått i ögonen över minsta lilla. Helst inte över största stora heller. Men ibland går det inte att låta bli.
För ibland svider det i hjärtat. Eller ja, svider och svider. Det känns som om någon försöker göra en trippel bypass utrustad med en rostig sked, svagdricka som bedövningsmedel och taggtråd att sy ihop såret med.
Och lik förbannat kan jag inte sätta fingret på vad det är som gör att det alltid gör så ont att lämna Gondor.
För ibland svider det i hjärtat. Eller ja, svider och svider. Det känns som om någon försöker göra en trippel bypass utrustad med en rostig sked, svagdricka som bedövningsmedel och taggtråd att sy ihop såret med.
Och lik förbannat kan jag inte sätta fingret på vad det är som gör att det alltid gör så ont att lämna Gondor.
Sommarkväll i Jämtland
Vet inte varför historien plötsligt återkommer i min hjärna. Men helt oförhappandes gör den det. Och då passar jag på att berätta den också.
Det är en sen, stekhet eftermiddag i slutet av augusti, nådens år 2003. Ett trettiotal svettiga, skitiga, trötta och allmänt slutkörda grabbar i kamouflagefärgade uniformer står i solnedgången någonstans intill Storsjöodjurets hemvist och lyssnar på ett befäls utvärdering av deras första uppsättning av ett fältläger.
Hon (befälet alltså) har kommit till punkten fälttoalett, och finner denna alldeles åt helvete för dålig. Den består ju bara av tre presenningsväggar och Kronans papplådelatrin. "Dörren" är bara ett gapande hål ut mot sjön och skogen bortom den.
"Vad fan är ni för djur", skriker befälet, "som inte vill stänga om er när ni går på muggen?" En av de svettiga, skitiga, trötta pojkarna - låt oss leka med tanken att han härstammar från Dalarna - tar till orda:
"Sergeant, anhåller om att tala fritt."
"Beviljas."
"Då skulle jag vilja tala om för Sergeant, att det finns inget skönare än att skita med öppen dörr och med AC/DC på volym 29 på stereon."
Där någonstans avbryts både historien och utlägget, men jag minns att det spreds en hel del skratt kring pojkarna. Ja, till och med sergeanten drog på munnen (efter att först ha satt munkavle på 015 Sporre för all framtid).
Sensmoral? Jo, helt enkelt att det där med AC/DC stämmer ju inte alls. Jag har aldrig lyssnat på dem, men jag var väl tillräckligt trött för att yra antar jag. Istället skulle jag vilja säga att det inte finns något härligare sätt att uträtta sina behov på än att göra det mellan tre presenningsväggar, en tyst och fridfull morgon (innan alla andra vaknar), utblickandes på en soluppgång över Storsjön och skogen bortom den. Bara så ni vet.
Det är en sen, stekhet eftermiddag i slutet av augusti, nådens år 2003. Ett trettiotal svettiga, skitiga, trötta och allmänt slutkörda grabbar i kamouflagefärgade uniformer står i solnedgången någonstans intill Storsjöodjurets hemvist och lyssnar på ett befäls utvärdering av deras första uppsättning av ett fältläger.
Hon (befälet alltså) har kommit till punkten fälttoalett, och finner denna alldeles åt helvete för dålig. Den består ju bara av tre presenningsväggar och Kronans papplådelatrin. "Dörren" är bara ett gapande hål ut mot sjön och skogen bortom den.
"Vad fan är ni för djur", skriker befälet, "som inte vill stänga om er när ni går på muggen?" En av de svettiga, skitiga, trötta pojkarna - låt oss leka med tanken att han härstammar från Dalarna - tar till orda:
"Sergeant, anhåller om att tala fritt."
"Beviljas."
"Då skulle jag vilja tala om för Sergeant, att det finns inget skönare än att skita med öppen dörr och med AC/DC på volym 29 på stereon."
Där någonstans avbryts både historien och utlägget, men jag minns att det spreds en hel del skratt kring pojkarna. Ja, till och med sergeanten drog på munnen (efter att först ha satt munkavle på 015 Sporre för all framtid).
Sensmoral? Jo, helt enkelt att det där med AC/DC stämmer ju inte alls. Jag har aldrig lyssnat på dem, men jag var väl tillräckligt trött för att yra antar jag. Istället skulle jag vilja säga att det inte finns något härligare sätt att uträtta sina behov på än att göra det mellan tre presenningsväggar, en tyst och fridfull morgon (innan alla andra vaknar), utblickandes på en soluppgång över Storsjön och skogen bortom den. Bara så ni vet.
Magnus och Brasse ekar på stereon
Tillåt mig bi en smula irriterad. Har suttit i telefonkö till skattejävlaverket i en halvjävlatimme och fick till slut komma fram.
"Hej-Staffan-situationen", säger jag.
"Jajjamen", säger de och lägger på i örat på mig.
"Jaha", tänker jag, "de tar väl snart upp mig igen". Och så får man en sån där utdragen upptagetsignal i örat.
Så nu sitter jag i telefonjävlakö igen. Och har plats jävla trettioett.
"Hej-Staffan-situationen", säger jag.
"Jajjamen", säger de och lägger på i örat på mig.
"Jaha", tänker jag, "de tar väl snart upp mig igen". Och så får man en sån där utdragen upptagetsignal i örat.
Så nu sitter jag i telefonjävlakö igen. Och har plats jävla trettioett.
Irritationsmoment på båda sidor floden
Det började med Mikey Palmice. Fortsatte med Richie Aprile. Sedan ha det rullat på med Ralph Cifaretto, Pussy Bonpensiero, allehanda störda damer, Johnny Sack och en hel andra. Men nu har listan med vilka man irriterar ihjäl sig på i Sopranos ökat med ett negativt överraskande namn. Corrado "Junior" Soprano. Han har väl aldrig varit någon särskilt genomunderbar herre, men nu är något väldigt galet där. Det känns tråkigt på något sätt.
Ett sätt att bota musikdöd
Nog fan lyckades jag glömma en länk i förra inlägget. Det handlar om återupptäckten av en grupp och en skiva som jag faktiskt hade med bland de tio bästa någonsin, och som jag lyckades nosa upp på Youtube. Kula Shaker heter gruppen och "Shower your love" heter just den här låten, tillika toppen på isberget Peasants, Pigs & Astronauts.
Nya förmågor och gamla hjältar
Denna dag bjuds det länkar. Gårdagens isolering (jag lider för närvarande av ögoninflammation med tillhörande feber och rejäl förkylning) ledde till en hel del surfande. Under detta surfande hittade jag många trevligheter.
Att börja med finns en blogg borta i Gävle som är väl värd ett besök. Fyndigt språk och roliga funderingar, precis som en annan hoppas ha det. Kanhända ramlar den in i bloggrollen här intill snart också. Det är till och med troligt.
Vidare vandrade jag till Youtube. Funderade ett tag på vad jag ville, om det var musik eller roligheter jag sökte. Upptäckte att det var det senare. Kom så att tänka på genier som gått ur tiden, och slösökte först på Tage Danielsson. Och visst, det första som ploppade upp var sannolikhetsläran. Det var några år sedan jag fick den presenterad för mig, garvade läppen av mig och ville höra den igen. Och det fick jag först igår. Fortfarande enormt roligt.
Nästa bortgångna snille hette Lasse Lindroth, alias Ali Hussein. Alldeles för tidigt rycktes han från denna värld, men hedra honom med att glädjas åt detta.
Till sist kommer en Karlsson-special. Lars Ekborgs fantastiska Norrlandsmonolog. Kommentarer överflödiga.
Har ni inte värk i centrala delar av kroppen efter detta kan vi snabbt konstatera att vi inte har samma humor. Men i mina ögon utgör dessa herrar något av vad som kan betecknas den absolut överlägset roligaste sortens komedi, tack vare att de blandar intelligens med perfekt leverans. Så det så.
Att börja med finns en blogg borta i Gävle som är väl värd ett besök. Fyndigt språk och roliga funderingar, precis som en annan hoppas ha det. Kanhända ramlar den in i bloggrollen här intill snart också. Det är till och med troligt.
Vidare vandrade jag till Youtube. Funderade ett tag på vad jag ville, om det var musik eller roligheter jag sökte. Upptäckte att det var det senare. Kom så att tänka på genier som gått ur tiden, och slösökte först på Tage Danielsson. Och visst, det första som ploppade upp var sannolikhetsläran. Det var några år sedan jag fick den presenterad för mig, garvade läppen av mig och ville höra den igen. Och det fick jag först igår. Fortfarande enormt roligt.
Nästa bortgångna snille hette Lasse Lindroth, alias Ali Hussein. Alldeles för tidigt rycktes han från denna värld, men hedra honom med att glädjas åt detta.
Till sist kommer en Karlsson-special. Lars Ekborgs fantastiska Norrlandsmonolog. Kommentarer överflödiga.
Har ni inte värk i centrala delar av kroppen efter detta kan vi snabbt konstatera att vi inte har samma humor. Men i mina ögon utgör dessa herrar något av vad som kan betecknas den absolut överlägset roligaste sortens komedi, tack vare att de blandar intelligens med perfekt leverans. Så det så.
Hästminne
Glömde att berätta en sak sist. Att jag skäms nuförtiden. Åtminstone litegrann. Trots att jag vet hur urbota korkat skälet till skammen är. Och att jag borde kommit över det för längesen.
Vi tar det från början: Det spelades spel i lördags, hemma hos Max, Max matte och Max husse. Kunskapsspel var det (kunskapsspel, mmm). En del av spelet gick ut på att lista samma saker som motspelarna, och så fick man poäng för gemensamma svar. Det låter krångligt, men ni får låta er nöja med den förklaringen. Hur som helst gällde en av listorna världens mest berömda häst. Genast gick min överlogiska (läs: dötrista) hjärna varm i tankarna på Butterfly Flip, Milton, Ego Boy, Queen L, Hero och andra verkliga och fiktiva finfina havremoppar. När det sedan blev dags för uppläsning gick det så upp för mig.
Jag hade glömt Shadowfaxe. Jag hade glömt Brego.
De båda Tolkienpållarna har stått som förebilder till mina två senaste bilar, och jag lyckades glömma bägge två. Pinsamt förstås, och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna gottgöra deras minne.
Samvetet blir inte heller bättre av det från och med idag finns ett nytt föl i stallet. Vi får väl se vad det får heta, men vad det än blir så kommer det aldrig att komma i närheten av Shadowfaxe och Brego i ryktbarhet.
Vi tar det från början: Det spelades spel i lördags, hemma hos Max, Max matte och Max husse. Kunskapsspel var det (kunskapsspel, mmm). En del av spelet gick ut på att lista samma saker som motspelarna, och så fick man poäng för gemensamma svar. Det låter krångligt, men ni får låta er nöja med den förklaringen. Hur som helst gällde en av listorna världens mest berömda häst. Genast gick min överlogiska (läs: dötrista) hjärna varm i tankarna på Butterfly Flip, Milton, Ego Boy, Queen L, Hero och andra verkliga och fiktiva finfina havremoppar. När det sedan blev dags för uppläsning gick det så upp för mig.
Jag hade glömt Shadowfaxe. Jag hade glömt Brego.
De båda Tolkienpållarna har stått som förebilder till mina två senaste bilar, och jag lyckades glömma bägge två. Pinsamt förstås, och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna gottgöra deras minne.
Samvetet blir inte heller bättre av det från och med idag finns ett nytt föl i stallet. Vi får väl se vad det får heta, men vad det än blir så kommer det aldrig att komma i närheten av Shadowfaxe och Brego i ryktbarhet.
A new power is rising
Det verkar onekligen vara så att Leksand är på väg att ta över världen. Leksands IF, that is. Hockeylaget. Inte den där lilla byn vid Siljan.
Vandrande och fikande i en galleria i centrala Norrköping hittade jag det första tecknet. Så här lagom till efterjulstiden hade taket pyntats med en hel mängd stjärnor. Och då menar jag inte såna där fem- eller sexspetisga historier, utan de med fyra spetsar. Leksandsstjärnor. Sådana som syns runt klubbemblemet på matchtröjan och som en gång i världen gjorde att Leksand gavs det sanslöst fula tillnamnet Stars.
So what, säger gemene läsare nu. Ett Norrköpingstak gör väl inget världsherravälde? Nä, det är klart. Men det är ett steg på vägen.
Nästa steg hörde jag på tv häromkvällen. Televisionen gav spansk fotboll, Atletico Madrid mot Valencia. Och på läktarna ekade Leksandssången "Leksing tills jag dör" (fast med spansk text och förmodligen rörande Atletico) högt och ljudligt. Tårar av glädje föll från min kind, och nu emotser jag med spänning nästa hint om att Leksand egentligen är nästa romarrike.
Såg annars idrottsgalan igår. Lite roligare skämt än på några år, faktiskt. Men fortfarande ganska tramsigt. Ohotad höjdpunkt var att Zlatan tydligt sjöng med i Bosse Parneviks hyllningssång till Sven Tumba. Hur jag än betedde mig så kunde jag inte sluta le efter det. Tuffa tider för en hårding.
Vandrande och fikande i en galleria i centrala Norrköping hittade jag det första tecknet. Så här lagom till efterjulstiden hade taket pyntats med en hel mängd stjärnor. Och då menar jag inte såna där fem- eller sexspetisga historier, utan de med fyra spetsar. Leksandsstjärnor. Sådana som syns runt klubbemblemet på matchtröjan och som en gång i världen gjorde att Leksand gavs det sanslöst fula tillnamnet Stars.
So what, säger gemene läsare nu. Ett Norrköpingstak gör väl inget världsherravälde? Nä, det är klart. Men det är ett steg på vägen.
Nästa steg hörde jag på tv häromkvällen. Televisionen gav spansk fotboll, Atletico Madrid mot Valencia. Och på läktarna ekade Leksandssången "Leksing tills jag dör" (fast med spansk text och förmodligen rörande Atletico) högt och ljudligt. Tårar av glädje föll från min kind, och nu emotser jag med spänning nästa hint om att Leksand egentligen är nästa romarrike.
Såg annars idrottsgalan igår. Lite roligare skämt än på några år, faktiskt. Men fortfarande ganska tramsigt. Ohotad höjdpunkt var att Zlatan tydligt sjöng med i Bosse Parneviks hyllningssång till Sven Tumba. Hur jag än betedde mig så kunde jag inte sluta le efter det. Tuffa tider för en hårding.
Skandaler i bloggstorlek
Skandalerna på Grammisgalan nyss var ju inte så kvällstidningsvänliga, får man väl säga. Ingen hoppades på att någon konkurrents turnébuss skulle krocka, ingen var särskilt överförfriskad på scen (möjligen Anna Ternheim då) och ingen vrålade obsceniteter till hela svenska folket. Men det fanns andra skandaler.
Som att Howlin' Pelle inte ens var där. Eller Lasse Stefanz danserskor. Eller Adam Alsing.
Största skandalen var dock att Miss Li inte fick vara med när Lasse, Lasse, Duktig fick ta emot pris för årets låt. Kan någon förklara för mig varför hon inte skulle stå där? Och kan någon förklara hur karln kan ha mage att inte ropa upp henne? Men han var ju så pass nobel att hon fick ett tack iallafall. Fantastiskt.
Mest ovant med hela produktionen var annars att se Silvio Dante (som man precis vant sig vid att han heter) med bandana, gitarr och utan underbett.
Som att Howlin' Pelle inte ens var där. Eller Lasse Stefanz danserskor. Eller Adam Alsing.
Största skandalen var dock att Miss Li inte fick vara med när Lasse, Lasse, Duktig fick ta emot pris för årets låt. Kan någon förklara för mig varför hon inte skulle stå där? Och kan någon förklara hur karln kan ha mage att inte ropa upp henne? Men han var ju så pass nobel att hon fick ett tack iallafall. Fantastiskt.
Mest ovant med hela produktionen var annars att se Silvio Dante (som man precis vant sig vid att han heter) med bandana, gitarr och utan underbett.
Insomnia á la Fight Club
Man vet inte längre om man är vaken eller sover. Förmodligen är det varken det ena eller det andra. Man går runt som i ett vakuum. Ibland slår man i saker man inte ser. Ibland slår man inte i saker man ser, och tror att man ska slå i.
Nämnde jag att jag är trött?
Nämnde jag att jag är trött?
Det kommer mera
Det är jävligt tjatigt nu, att det är mycket. Men det är icke desto mindre mycket. Mest hela tiden är det mycket. Och mer verkar det bli.
Knappt hinner man sluta skolan förrän man sitter framför ett skrivbord och sjunker ner i jobb. Det senare är självpåtaget, visst, men ändå. När man sen tänker att man ska trösta sig med lite skön musik så har man givetvis glömt allt vad musikspelare heter hemma. Så man letar på datorn och märker att man inte alls vet hur man letar vettigt på datorn, och så var den musiktrösten borta.
Tur då att Youtube finns, så får man sig ändå några silar innan datorn säger stopp. Kommer någon ihåg New Radicals? De gjorde en låt i fordom som hette "You get what you give", och släppte en riktigt bra skiva, Maybe you've been brainwashed too, på vilken den här låten finns med. Kan tyckas vara en smula sockersöt, men jag kan inte låta bli att gilla den.
Tur också att man har stöd från kurskamrater som tar en med och käkar, bort från skrivbordet en stund. Snart ska det iväg och ätas, på det som nog snart får betraktas som stamstället härnere. Det är så bra att det får presenteras med namn, Tres Amigos heter det. Mat på många olika sätt, och gott är det.
Knappt hinner man sluta skolan förrän man sitter framför ett skrivbord och sjunker ner i jobb. Det senare är självpåtaget, visst, men ändå. När man sen tänker att man ska trösta sig med lite skön musik så har man givetvis glömt allt vad musikspelare heter hemma. Så man letar på datorn och märker att man inte alls vet hur man letar vettigt på datorn, och så var den musiktrösten borta.
Tur då att Youtube finns, så får man sig ändå några silar innan datorn säger stopp. Kommer någon ihåg New Radicals? De gjorde en låt i fordom som hette "You get what you give", och släppte en riktigt bra skiva, Maybe you've been brainwashed too, på vilken den här låten finns med. Kan tyckas vara en smula sockersöt, men jag kan inte låta bli att gilla den.
Tur också att man har stöd från kurskamrater som tar en med och käkar, bort från skrivbordet en stund. Snart ska det iväg och ätas, på det som nog snart får betraktas som stamstället härnere. Det är så bra att det får presenteras med namn, Tres Amigos heter det. Mat på många olika sätt, och gott är det.
Nytt år, nytt hotell
Ängelholm är sig likt. Men som för att fira in det nya Skåneåret så befinner jag mig på ett helt annat hotell än tidigare. Dessutom har jag med mig den där ihopvikbara historian eftersom den där modellen större står kvar i Peking för fröken Ahls användande. Alltså skriver jag nu, i direktsändning, från mitt hotellrum.
Om jag någonsin känner mig mer som en yuppie än jag gör nu kommer jag att må en smula illa.
Om jag någonsin känner mig mer som en yuppie än jag gör nu kommer jag att må en smula illa.
Inlägg - nu som utvik
Det går framåt. För skulle det inte gå framåt så skulle det gå bakåt. Eller stå still, vilket ju är nästan samma sak.
I vilket fall som helst skriver jag det första inlägget framför den splitt nya skärmen. Och det första inlägget från min gamla trotjänare till dator (den som bland annat tog mig genom en C-uppsats, så den är värd en hel del i affektion). Det känns stort på någe vis. Framförallt känns det jävligt bekvämt att kunna skriva på en riktig dator, och inte på en sån där ihopvikbar historia.
Efter att ha sorterat in julklappar, senaste fynden från DVD-hyllorna och resultatet av en utlandsresa kunde jag konstatera att det blir en held del filmtittande framöver. Eddie Izzard - Unrepeatable, Flags of our fathers, Flykten från hönsgården, Letters from Iwo Jima, Paris, Je T'aime, Zodiac är bara toppen på isberget. Dessutom hade Karlsson vänligheten att medskicka tre säsonger Sopranos från Paradiset. Mina ögon är, om Schwarz vill och skorna håller, inom snart fyrkantiga.
En viss summering
Denna sida fyller ganska snart ett år. Mitt första riktiga inlägg var en lista över vad som var värt att listas under 2006. Då påstod jag att listan inte kom sig av att jag är mainstream, bara väldigt lättpåverkad. Vad jag ska skylla på denna gång har jag ingen aning om, men jag har lik förbannat gjort en lista igen.
Så, read it and weep, här är 2007 års...
... skådespelarinsats: Det stod mellan Ernst Kirchsteigers försök att vara intresserad av auktion, Milan-Didas döende svan i Skottland och, från American Gangster, Ruby Dee som Mama Lucas. Och vinnaren blev fru Dee. Hon var helt enkelt outstanding i den lilla men ack så viktiga rollen. Förhoppningsvis lärde hon Denzel ett och annat också.
... konstigaste månad: Mars. Här vändes världen ett par varv. Till det bättre, visade det sig till slut.
... mest oväntade kändismöte: Kristin Caspersen i en backe i Åre. Jag menar, vem förväntar sig att man ska möta en nyhetsmorgonvärdinna när man försöker ge en kämpande barnvagnsskjutare en hjälpande hand?
... klockrenaste film (jo, jag bränner av den redan nu): Children of Men. Har faktiskt allt. Punkt.
... märkligaste match: Det är lite för lätt att säga den där skandalhistorien i Köpenhamn, egentligen, men jag kan inte låta bli.
... jobbigaste huvudstad: Det spelar ingen roll att trafiken är huvudlös eller att tuk-tukförarna är galna eller att försäljarna inte ger sig eller man ser smogtaket på flera mil. Phnom Penh och Bangkok klarar ändå inte förstaplatsen. Och jag klarar inte Stockholm. Sorry, men så är det.
... tråkigaste besked: Att man inte fick vara kvar i Sälen.
... gladaste besked: Att man åkte mot öppna armar i Norrköping.
... skönaste fotbollsdag: Samma dag som skandalhistorien, faktiskt. Redan vid lunch började uppladdningen, med trevligt sällskap, förtäring och tittande på VM-krönikan från -94. Sedan tog vi oss ut i en park och spelade själva ett par timmar. Tillbaka in, lite mer mat, och sedan den där sanslösa inledningen på matchen. Ujejuj.
... mest läsvärda bok: Tja, vad ska man säga? Av de som kommit i år är det väl egentligen bara Luftslottet som sprängdes som helt levde upp till förväntningarna. Lehane, Iggulden och andra favoriter i all ära, men Larsson klår dem alla. Faktum är att en annan svensk bok nog är närmast, och det är Vi som aldrig sa hora.
... snyggaste hockeymål: Kom sent, men som det kom. Robin Figren i U20-VM, förstås.
... bästa skiva: Panic Prevention. Det tog ett tag innan jag klev in på Norrköpings enda (enda!) skivaffär och köpte Jamie T:s briljanta album, men det var väntan värt. God damned, så bra det är. Bara att det står sig i konkurrens med Never seen the light of day (Mando Diao), Love will turn you around (Timo Räisänen) och Susanne Sundførs självbetitlade debutplatta - som alla tre är enorma album, skaffa dem - är ett betyg i monsterklassen. Favoritspåret heter "Back in the game".
... mest överskattade: Heroes. Vad är grejen?
... vackraste låt på svenska: "Om du lämnade mig nu".
... vackraste låt på engelska: "Ochrasy". Det spelar ingen roll att den är från 2006, den kommer att vara med på en sån här lista tills något blir vackrare. Och det blir det inte. Närmast i år är nog "Release me" med Oh Laura.
... filmcitat: "We have a great life here in Alaska, and we're never going back to America again!" Homer är verkligen Mannen.
...finaste hotell: För många på för kort tid, kan inte skilja dem åt. Men det lutar åt ett i Siem Reap. Eller Ängelholm. Eller Stockholm.
... mest gåshudsframkallande konsert: Här var det några om budet. Dylan i Globen var ju gåshud bara för att det var Dylan. Och så funkar det för många av spelningarna på Peace & Love också. Men bäst var ändå (och det här trodde jag aldrig att jag skulle säga) The Ark. Jävlaranamma ett sånt ös. Kryddat med Trumslagarpojkens inhopp.
... citat från verkliga livet: "De finns så mycke bouvar å bandeiter nuoförteiden" - sagt av äldre man, halvt riktat mot undertecknad en mörk kväll i Norrköping.
Det var, som de säger, det. Nu ska jag och fröken Ahl njuta av den lugnaste nyårsaftonen i mannaminne. And boy, do we like it. Gott nytt år till er alla, och till alla en god kväll. Som Rocco i Boondock Saints skulle sagt:
"Catch you on the flip side."
Så, read it and weep, här är 2007 års...
... skådespelarinsats: Det stod mellan Ernst Kirchsteigers försök att vara intresserad av auktion, Milan-Didas döende svan i Skottland och, från American Gangster, Ruby Dee som Mama Lucas. Och vinnaren blev fru Dee. Hon var helt enkelt outstanding i den lilla men ack så viktiga rollen. Förhoppningsvis lärde hon Denzel ett och annat också.
... konstigaste månad: Mars. Här vändes världen ett par varv. Till det bättre, visade det sig till slut.
... mest oväntade kändismöte: Kristin Caspersen i en backe i Åre. Jag menar, vem förväntar sig att man ska möta en nyhetsmorgonvärdinna när man försöker ge en kämpande barnvagnsskjutare en hjälpande hand?
... klockrenaste film (jo, jag bränner av den redan nu): Children of Men. Har faktiskt allt. Punkt.
... märkligaste match: Det är lite för lätt att säga den där skandalhistorien i Köpenhamn, egentligen, men jag kan inte låta bli.
... jobbigaste huvudstad: Det spelar ingen roll att trafiken är huvudlös eller att tuk-tukförarna är galna eller att försäljarna inte ger sig eller man ser smogtaket på flera mil. Phnom Penh och Bangkok klarar ändå inte förstaplatsen. Och jag klarar inte Stockholm. Sorry, men så är det.
... tråkigaste besked: Att man inte fick vara kvar i Sälen.
... gladaste besked: Att man åkte mot öppna armar i Norrköping.
... skönaste fotbollsdag: Samma dag som skandalhistorien, faktiskt. Redan vid lunch började uppladdningen, med trevligt sällskap, förtäring och tittande på VM-krönikan från -94. Sedan tog vi oss ut i en park och spelade själva ett par timmar. Tillbaka in, lite mer mat, och sedan den där sanslösa inledningen på matchen. Ujejuj.
... mest läsvärda bok: Tja, vad ska man säga? Av de som kommit i år är det väl egentligen bara Luftslottet som sprängdes som helt levde upp till förväntningarna. Lehane, Iggulden och andra favoriter i all ära, men Larsson klår dem alla. Faktum är att en annan svensk bok nog är närmast, och det är Vi som aldrig sa hora.
... snyggaste hockeymål: Kom sent, men som det kom. Robin Figren i U20-VM, förstås.
... bästa skiva: Panic Prevention. Det tog ett tag innan jag klev in på Norrköpings enda (enda!) skivaffär och köpte Jamie T:s briljanta album, men det var väntan värt. God damned, så bra det är. Bara att det står sig i konkurrens med Never seen the light of day (Mando Diao), Love will turn you around (Timo Räisänen) och Susanne Sundførs självbetitlade debutplatta - som alla tre är enorma album, skaffa dem - är ett betyg i monsterklassen. Favoritspåret heter "Back in the game".
... mest överskattade: Heroes. Vad är grejen?
... vackraste låt på svenska: "Om du lämnade mig nu".
... vackraste låt på engelska: "Ochrasy". Det spelar ingen roll att den är från 2006, den kommer att vara med på en sån här lista tills något blir vackrare. Och det blir det inte. Närmast i år är nog "Release me" med Oh Laura.
... filmcitat: "We have a great life here in Alaska, and we're never going back to America again!" Homer är verkligen Mannen.
...finaste hotell: För många på för kort tid, kan inte skilja dem åt. Men det lutar åt ett i Siem Reap. Eller Ängelholm. Eller Stockholm.
... mest gåshudsframkallande konsert: Här var det några om budet. Dylan i Globen var ju gåshud bara för att det var Dylan. Och så funkar det för många av spelningarna på Peace & Love också. Men bäst var ändå (och det här trodde jag aldrig att jag skulle säga) The Ark. Jävlaranamma ett sånt ös. Kryddat med Trumslagarpojkens inhopp.
... citat från verkliga livet: "De finns så mycke bouvar å bandeiter nuoförteiden" - sagt av äldre man, halvt riktat mot undertecknad en mörk kväll i Norrköping.
Det var, som de säger, det. Nu ska jag och fröken Ahl njuta av den lugnaste nyårsaftonen i mannaminne. And boy, do we like it. Gott nytt år till er alla, och till alla en god kväll. Som Rocco i Boondock Saints skulle sagt:
"Catch you on the flip side."