Confessions of a slightly degenerated mind

Igår. Då hade jag en drös av uppslag att skriva här. Det hade jag inatt också, när jag gjorde mitt första nattskift och hade en del dötid.

Igår ja. Idag är de som bortblåsta. För igår fungerade inte servern som skulle ta emot min inloggning (eller vad det nu är som inte fungerar när det här stället inte fungerar).

Jag hoppas på imorgon istället.

Idag har jag träffat Tintins ärkefiende Rastapopoulos. För en vän av Hergés alla mästerverk är det en händelse av redig dignitet, ska ni veta.

Tyvärr fanns varken någon Haddock, Dupontarna eller ens huvudpersonen själv i min närhet för att hjälpa till med avvärjning av hotet. Så jag fick göra det helt på egen hand. Men det gick bra ändå.

Samtidigt, i verkligheten: Det händer mycket få spännande saker just nu.

Ur Midvinterblod, Mons Kallentoft:

"Han är som en kokainstinn igel med ADHD."

Så kan man också måla en bild av en reporter.

Lagom till återkomsten till Östergötland lämnar jag nu Linköpingspolisen, men det var en mycket annorlunda deckare som rekommenderas. Nu blir det Jonathan Safran Foer.

En blogg äro icke en blogg, säger de, om blogginnehavaren ej behagar sköta bloggen enligt gällande bloggnormer. Dessa normer går ut på att hälla ur sig så mycket som möjligt under en dag - varje dag - oavsett om det finns någon som helst substans i vad som hälls.

Så, detta är inte en blogg. För blogginnehavaren vet inte lika ofta som förr vad, hur och varför det ska skrivas. Framförallt klämmer skon kring varet och huret. Varföret bryr jag mig inte i, jag har mina skäl när jag väl skriver.

De där andra punkterna har jag haft problem med förr, både här på icke-bloggen och i andra sammanhang. Till exempel när det skulle till att lämnas en krönika en gång. Jag vände mig till min mentor och husgud, Halvar, och berättade om min skrivkramp (som jag valde att kalla det). Om jag minns rätt så svarade han något i stil med: "Unge man, inte har du blivit drabbad av någon skrivkramp. Du har helt enkelt dragit på dig en helt vanlig prestationsångest." Jag tror att vi bara hade två olika ord för samma sak, men det var iallafall två sätt att se på saken.

Hur som helst, vad det minskande skrivandet än beror på kommer man kanske aldrig att kunna komma överens om vad den här sidan är för något. Men låt oss iallafall slå fast att det inte är en blogg, så får ni ta det för vad det är.

Och låt mig också slå fast att det är fascinerande hur mycket idéer om skrivande man får när man funderar på hur man ska skriva att man inte har idéer.

I en tidnings (vågar inte säga vilken, Mr Spoon kan fortfarande taekwondo) nätupplaga syns idag en rubrik om att en toppback stannar i Leksand. Trevligt, tänker jag, och läser vidare. Men det står bara om att Janne Huokko har förlängt sitt kontrakt. Var är toppbacken?

Missförstå mig rätt, Huokko har gjort och betytt enormt mycket för de blåvita. Han betyder fortfarande en hel del och kommer så att göra, om inte annat så för lagandan. Men det är ändå i mitt tycke ett par år sedan det var berättigat att kalla honom toppback. Tyvärr.

Angående Leksand annars: Det börjar bli väldigt, väldigt nervöst nu. Så där så det känns ordentligt i magen.

Nu har jag försökt logga in här i en och en halv timme, och ger upp när jag gör mitt sista prov. Orkar inte säga det jag skulle säga det jag skulle säga från början, mer än i förbifarten:

Gustafskorv (det vill säga hästkorv, för er okulturella icke-masar) och potatisgratäng är en riktigt bra kombination. Riktigt, riktigt bra.

Det ska fan kunna tippa när fotboll spelas som den gör. Max husse och jag gjorde under helgen åter ett tappert försök att lura Svenska Spel på sköna slantar. Och jävlar i det snuset, vi låg med länge. Med tio minuter kvar vaknade Reading. Stoke följde deras exempel, och sedan brann kupongen. Känns just nu tveksamt om det blir fler försök. Men aldrig säger jag nästan aldrig.

Annars tittades det (äntligen) på film i helgen. Mycket animerat, i form av Råttatouille och Flykten från hönsgården, och så Guy Ritchies Revolver (som av outgrundliga anledningar blivit sisådär två år försenad till dvd). Råttatouille tycker jag att alla kan se, ty den är en riktig feelgood-film. Dessutom väldigt vackert gjord, med fler filmiska egenheter än till exempel Shrek-filmerna och Bilar.

Sedan var det ju lite press på de andra två, tack vare deras skapare. Flykten från hösngården kommer från gänget bakom Wallace & Gromit, som jag tycker är vansinnigt roligt. Revolver å sin sida är Guy Ritchies senaste bidrag till filmhimlen, och har man gjort Lock, Stock & Two Smoking Barrels och Snatch tidigare får man leva med höga förväntningar.

Tyvärr får jag väl säga att ingen av filmerna lever upp till historien. Båda är helt okej, och Revolver har ett par sjukt snygga scener, men om man inte är filmnörd har man liten behållning av Revolver och är man inte under tolv år gammal hoppar man inte högt över Flykten från hönsgården.

Man reser sig från en stol, en dator, ett jobb och sätter sig vid nästa stol, dator, jobb. Självförvållat, visst, och dessutom ganska trevligt att veta att man är wanted. Men man funderar oftare och oftare på hur man är funtad egentligen.

Till hjälp under dagens andra arbete finns Cardigans avdammade Long gone before daylight. Det är - som min  kolsvarte sekreterare (med expertkunskap i ämnet) påpekar - inte kattskit.

En stor svart fyrbening borrar in huvudet i bröstet på mig, spinner som en tvåtaktare, ber mig klia under örat till tidens ände när jag kliver innanför dörren.

Ett par timmar senare kommer en tvåbening och håller om mig länge, länge. Uppenbarelsen och doften berättar tillsammans tusen fantastiska berättelser på en gång.

Men framförallt säger de till mig: "Du är hemma".

Norra Europas mest tilltagna sovmorgon tillåter en tidspressad bloggare att öppna sig ett par rader. Som jag antydde för ett par dar sen har ett par av kurskamraterna och jag spenderat helgen i Ängelholm-Danmark-Ängelholm, för att förbereda oss på bästa sätt (medelst malthumlejästochvatteninmundigande) för den uppkörning som väntar. På gott och ont.

För väntar gör också Skånes sista dagar. Och det är en metertjock melankoli som breder ut sig i min kropp. Jag är nämligen inte alls bra på avsked. Jag är till och med väldigt, väldigt dålig på avsked. Iallafall när det gäller folk jag gillar, och det gäller i princip hela klasskamratskaran.

Men, den dagen den sorgen. Innan vi skiljs åt ska vi ha gått igenom både skärseld och andra, värre, prövningar. Och till slut kommer alla ha fått se mig gråta.

Vakta Dannebrogen, håll alla pölser, grädda wienerbröden med chokolääde, tappa ett par Carlsberg i förebyggande syfte. Ett gäng livsfarliga och törstiga järnvägare är på väg över sundet, och de skall betecknas som allmänt förvirrade.

Ur Midvinterblod, Mons Kallentoft:

"Kärleken och döden är grannar.

Deras ansikte är ett och samma. En människa behöver inte andas för att dö, och den behöver inte andas för att leva."

När en deckarthriller börjar med de orden kan man vara ganska säker på att det är en djup deckarthriller. Och förhoppningsvis en annorlunda och och bra deckarthriller. Det finns hopp om framtiden.

Nä, det blir nog ingen järnvägare av den där gondorianen. Huvudet hänger på'n, axlarna är nere vid fotknölarna, det verkar vara nåt galet med hela hans uppenbarelse. Förmodligen har det något att göra med utbildningen han försöker klara. Troligtvis hade han inte klarat en minut till på det gudsförgätna ställe på vilket han befinner sig om det inte vore för hans nya älsklingspryl.

Den spelar Susanne Sundförs "Walls", och huvudet rätar lite på sig. "Misty Mountains" med Mando Diao följer, och skallen sitter helt där den ska. Axlarna lyfter med Dylans "Nettie Moore" och med Massive Attacks "Teardrops" i öronen lutar han sig tillbaka. Plötsligt helt tillfreds med livet.

Så vaknar han igen. Snart får han åter leta ljusglimtar.

Två prylgalningar begav sig en förmiddag till en av stadens teknikaffärer. Efter diverse diskussioner med försäljare, ett bråkande med en lite för liten bil och ett kånkande uppför trappor befann de sig hemma med en tv, en köksfläkt och en mp3-spelare.

Jojjomen, den har landat nu, den nya tidens musikspelare. Så egentligen har jag ingen tid alls för bloggning. Det läggs nämligen in musik för fulla muggar nu. As we speak är det Cornelis som blir digital.

Att man börjar bli en aning lättirriterad, ur balans och allmänt skitjobbig har sina randiga skäl och orsaker. Det första stavas musikdöden, som jag varit inne på tidigare (nej, tummen är inte bortplacerad, så jag har inte skaffat någon spelare än). Orsak nummer två är ett fenomen som drabbat mig de senaste veckorna, och kanske är lite värre än tystnaden i öronen.

Jag har ingenting att läsa. Och har så inte haft sedan ett par veckor. Eftersom många sanningar kommer med modifikationer gör även denna det; jag har ingenting att läsa på resande fot. I hemmets härd väntar en filmbibel på ett par tusen sidor, en Hasse & Tage-biografi i storlek som en större platt-tv och en stor, stor utgåva av Extremely loud & incredibly close av Jonathan Safran Foer. Jag är bra sugen på dem alla, och de ska läsas med den äran, men det är inget man vecklar fram på tåget.

Men nu klarar jag inte att bara lösa korsord när jag åker hem imorgon (eller när jag åker ber igen på söndag). Något måste köpas, och jag funderar på om det ska bli Revolvermannen av Stephen King eller Mons Kallentofts Midvinterblod. Båda är ju inledningar på trilogier, så i vilket fall garanterar det mer läsning. Men jag kan inte bestämma mig. Vad tycker ni, vilken ska jag välja? Eller finns det något annat (förutom Kapuscinski, thank you Mr Spoon) som jag borde förtära? Eller ska jag bara vänta i min litterära ensamhet tills bokrean börjar?

Klandra inte en stackars blogginnehavare för ojämna uppdateringar. Om ni ändå måste, och det måste man ibland, ta då dennes försvarstal i beaktande. Åtminstone en stund.

Det var ju det där med motvinden. Den höll i sig hela arbetsveckan, och när de fem dagarna var över tog sjukdomen vid. Så mycket att jag knappt var vid medvetande när familjen tittade ner under helgen för att fika, äta och umgås. Där stod alltså bloggen mot två helt oemotståndliga konkurrenter.

Försvarstalet är därmed över. Nu till några uppsnappade saker från citatens outsinliga källa: tåget. Vi börjar med ett gäng grabbar (med betoning på grabb) som kom på den lysande idén att spela Yatzy och referera hela partiet för övriga resenärer. Tyvärr verkade knappt någon av dem ha spelat tidigare, varför denna dialog snart uppkom (tänk er den på trög, riktigt grötig och basröstad Malmöskånska):
"Två, tre, fyra, fem, sex! Haha, det måste vara det sämsta kastet någon någonsin gjort!"
"Öhh, vadå, det är ju stor stege."
(Det går ett par minuter innan:)
"Ett, två, tre, fyra, fem! Det måste iallafall vara det sämsta kastet någon någonsin gjort!"

Efter att ha lyckats koppla bort snillenas spekulerande lyckades jag överhöra ett par småpojkar, tillika bröder, i ungefär tre- och femårsåldern. De var igång med en sport som jag själv varit Kvarnsvedsmästare i. Nämligen den där det gäller att övertrumfa motståndaren ifråga om hur gammal man är, genom att helt enkelt säga en högre siffra än den andre kan. Storebror börjar:
"Du är noll och jag är sjuttiofem."
"Då är jag hundra!"
"Då är jag hundratusenfemtio."
"Men... så långt kan du ju inte räkna."
"Nä, men jag ljuger bara."

Till sist har det visat sig att jag har vapenbröder i mitt värnande om gamla (ganska töntiga och egentligen meningslösa) traditioner. Det var Ronny Olovsson som i en söndagsbilaga igår hade en bländande krönika som behandlade detta ämne. Jag stjäl hans avslutning, och gör den till min egen:

"Jag sneglar med tvekan mot tv:n där de ännu en gång envisas med att utbrista 'jag är en Festis' och vifta med en flaska. Alla vet att Festis är synonymt med en liten tetra med ett stanioltäckt hål där ett litet sugrör förs in för att komma åt en söt saft.

'Du är ingen Festis', väser jag."

Inspiration som lyser med sin frånvaro. Huvudvärk som mörkar med sin närvaro. Och ett dunkelt mittemellantillstånd.

Det arbetas, studeras, ja till och med bloggas, i motvind.

Och även i världen utanför verkar allt vara som vanligt.

Mitt under brinnande fotboll ringer min telefon. Max husse, som jag sitter hemma hos och har stryktippat med, sneglar lite åt mitt håll när jag svarar och börjar småskratta. Jaha, tänker jag, det var ju roligt. I luren är det en fröken Ahl som vill ha hem mig å det omedelbaraste. På grund av att det ska komma hem ett par oanmälda gäster och hämta en borrmaskin.

En liten, liten varningslampa tänds då hos undertecknad. Varför skulle jag behöva komma hem till sådant hittepå? När fröken Ahl, efter att jag bestämt svarat nej på det, fortsätter att propsa och dessutom fnittra en smula hysteriskt samtidigt som Max husse fortfarande garvar, börjar jag verkligen fundera. Men mitt nej kvarstår, och jag ser klart matchen.

Under bussresan hem funderar Sherlock Sporre vidare. Något är galet, men vad? Jag bestämmer mig för att scanna av parkeringen när jag kommer hem. Som extra skyddsåtgärd går jag väldigt nära garagen, så att ingen kan se mig från vårt köksfönster. Och visst, där står en bil jag känner. Ganska väl till och med, den har tagit mig genom nästan hela Sverige. Och ett Liljeholmens tänds: Taallae har kommit för överraskningsfika, jo jag tackar jag.

Glad i hågen studsar jag upp för trappen och ringer på (tänker att jag kan väl ge dem den iallafall). Fröken Ahl är fortfarande smått upptrissad, men ingen annan syns till. Men som inget undgår min falkblick ser jag att det står någon inne i badrummet, varför jag berättar för denne att kliva fram.

Det är bara det att det inte bara är denne. Det är även en hel drös med fler fantastiska vänner. Karlsson, Film-Tobbe, Trumslagarpojken, Mr Spoon, Frimmo, bättre hälfter - alla är de där. Trots min fantastiska slutledningsförmåga är jag grundlurad. Fikat blev till en redig fest, där det belv en hel del resor nerför minnesleden. Och, som de säger, sämre kan man definitivt ha det.

Nog var jag medveten om att det skulle bytas karriär i höstas. Närmare bestämt oktober. Men i min enfald trodde jag att jag skulle fjärrstyra tåg, att det var det som skulle bli den nya utmaningen. Men jag bedrog mig. Det var ju möbelsnickare jag skulle bli.

Sedan vi flyttade in i denna lya har det satts ihop en byrå, ett skrivbord, ett big-ass vitrinskåp, ett stort köksbord, sex köksstolar, ett badrumsskåp som inte fick behandlas hur som helst, en lampa och senast igår (med avslutning imorse) en tv-bänk med tillhörande skåp. Notera att jag inte räknat upp tavlorna som ha måst borrats upp eller taklamporna som skulle kopplas om. Och minns dessutom att vi under denna tid ändå varit borta från lägenheten i nästan åtta veckor under stambyte.

Nu, när det börjar lugna sig med möbelhandlande, kan man dock snart luta sig tillbaka och tycka att det är ganska fint här hemma. Och grannarna blir nog nöjda när det inte hamras och ramlas vareviga helg.