Confessions of a slightly degenerated mind

En liten undran dyker upp när jag engagerar mig i kommentarerna som skrivits sen sist: Är det en slump att de enda två som kommenterat sömnproblem har väldigt mycket gemensamt? Framförallt bor de båda i vår huvudstad...

(Rubriken är stulen av en av de roligaste karaktärer världen bjudit på, Chandler Bing.)

Det här börjar kännas väldigt fånigt nu. Att sitta och skriva för skrivandets skull, att försöka komma på smarta saker att hälla ur sig ett par gånger om dan, att förvänta sig att folk verkligen läser dyngan och att inbilla sig att de verkligen tycker om det de läser. Jag förstår dem som slutar blogga, jag förstår dem av hela mitt hjärta. Lika mycket förstår jag de som slutar läsa. Poänglösheten, pretentionen och fånigheten tar överhanden alldeles för ofta.

Men ändå, trots att jag är fullkomligt medveten om den här sidans icke-berättigade existens, fortsätter jag att hälla ur mig fånigheter. Man kan undra varför. Förmodligen beror det på att jag nånstans tycker väldigt mycket om att vara fånig.

När jag nu ändå håller på och fåna mig kan lika gärna passa på att säga: Ikväll håller jag på Liverpool. Det bär emot, det är så utomordentligt fånigt, men så är det. Och eftersom jag aldrig i hela mitt liv skulle falla mig in att avsluta någonting whatsoever med att säga att jag håller på Liverpool, så kommer den här sidan att leva i åtminstone en dag till.

Solen har visat sitt anlete hela dagen. Jag har suttit inne och försökt vakna. Lagom till den tidpunkt jag väl gjorde det ringde det till i mailboxen, jobb damp ner och vips så var man fast framför datorn. Jag tror någon driver med mig. Eller, som jag tror nån har sagt nån gång:

"This is a mockery of a parody of a travesty of a joke!"

Lite så känns det. Men jag är iallafall lite piggare.

Detta är en liten vädjan om att det där som borrat sig in i skallen på mig ska bora sig ut igen. Det sitter nämligen där och ser till att jag inte kan sova. Och det knappa sovandet gör i sin tur att jag har en huvudvärk som inte liknar mycket jag varit med om. Huvudvärken leder till halvdana prestationer på blogg- och jobbfronterna. De halvdana prestationerna skapar ännu mer huvudvärk, och så där håller det på. Allt bara för att man inte kan sova.

Jag har haft sömnproblem förr, men då handlade det om att jag aldrig kunde somna. Nu handlar det om att jag vaknar stup i kvarten. Det börjar nånstans kring halv fyra-fyra, efter det känns det som att jag är mer vaken än jag sover.

För den som läst den här bekännelsesidan tidigare kan jag berätta att det den här gången inte handlar om vindpinade knutar, slående fläktspjäll, regn som slår mot väggen eller nattliga attacker. Jag kan bara inte sova. Och det är så himla irriterande.

Ujejuj, så det har jobbats denna morgon. Med två projekt samtidigt, det ni. Men nu är jag trött och tar en rast för resten av dagen, tror jag.

Kanske fortsätter jag med Gone, baby, gone, som jag började med igår. Jag är inte alldeles chockad över att den så här långt är lika kittlande som tidigare Lehaneverk jag läst. Dessutom har den en markant fördel jämfört med många av de senaste böcker jag läst.

Folk skrockar nämligen inte i var och varannan mening i Gone, baby, gone.

Det har många, många karaktärer gjort på sistone. Framförallt kan inte Julius Caesar, Pompejus och gänget gått runt och gjort annat än skrockat, om man ska tro Conn Iggulden (eller den svenske översättaren). Också Stieg Larsson och Dennis Lehane (eller den svenske översättaren) är väldigt inne på att säga att folk skrockar efter att en replik skrivits; Det här var knivigt, skrockade Julius/Lisbeth/jag.

Detta stör mig. För det första tycker jag det är bäst om folk bara säger nånting. Ett "sade" är oftast mycket bättre än ett "skrattade", "gormade", "frustade" (som istället syns ofta i Guillous Arntrilogi, vill jag minnas) eller vad det nu kan vara. Låt mig som läsare själv avgöra hur nån säger nåt.

Och för det andra kan jag inte alls relatera till hur någon låter när de skrockar. Det blir bara irriterande, jag sitter och försöker fundera ut hur nån kan låta när de skrockar istället för att hänga med i storyn.

Förhoppningsvis fortsätter alltså Gone, baby, gone på den inslagna vägen, och lämnar skrockandet åt sitt öde. Alldeles strax ska jag undersöka om så är fallet.

Med vetskapen om att det där jobbet jag trodde lite på inte blev av kunde jag nu i lugn och ro koncentrera mig på att arbeta åt gamla bekanta i Sälen. Och det känns fint, men lite ovant är det att plötsligt sitta och jobba (nästan) en hel dag. Framförallt är det väldigt ovant att det även imorgon ska jobbas (nästan) hela dagen.

Annars har jag också, under lunchrasten gubevars, sett att Mats Olsson inte alls gillar bloggar. Han säger att den enda han läser av sådant slag är Patrick Ekwalls (av alla). Men han har ändå fräckheten att låna en rubrik av mig. För inte kan väl nån annan i hela landet ha skrivit just "Anfäkta och anamma!" nånstans på sistone?

Inte så lite imponerad är jag också av Skatteverket. Här har jag gått och oroat mig över att de högaktningsfullt skulle skita i min ansökan om F-skattesedel, eftersom den inte var alldeles komplett ifylld. Istället ringer de och säger: "Du ser ut att behöva hjälp, kom in en sväng så hjälper vi dig gladeligen." Med en lätt bugning i telefonen tackade jag ja. Så snart sitter jag återigen på väg till Gondor. Men jag skippar tåget den här gången.

Om jag fattat det hela rätt har jag nyss i princip blivit nekad ett jobb för att jag är för bra. Så förstår jag det iallafall, hur jag än vänder och vrider på det.

Hur reagerar man på en sån sak?

Jag har egentligen inte haft tid att blogga. Det har jag inte nu heller. Jobb väntar, och idag ska det fanimej visas  sällan skådad självdisciplin.

Det hyrdes film igår. Borat. Den ser jag inte om. Inte för väldigt mycket av Smålands smör.

Detta var alltså en film som benämnts som fantastiskt rolig av folk jag aldrig trott skulle rosa slika berättelser. Visst, den har sina poänger. Men de är så få, så få. Och framförallt drunknar de i äckelskap, fånerier och enorm sandlådehumor. Jag klarar det inte.

Idag visas bättre saker på tv:n här. En box med tio säsonger av Chandler, Monica, Ross, Rachel, Joey och Phoebe har landat. Timmar och åter timmar nostalgi har påbörjats.

De sa på Nyhetsmorgon imorse att Hergés 100-årsdag (om han hade levat, frid över hans minne) ska äras med en långfilmstrilogi. En Tintintrilogi! Steven Spielberg och Peter Jackson ska regissera varsin film. Det kan bli lite hur som helst, känner jag. Och man blir lite orolig när de säger att samma sorts specialeffekter som användes Sagan om Ringen ska användas igen.

Specialeffekter? Till vadå? Är det Milou som kommer att bli digital, månne? Den som lever får se. En inbiten Tintinnörd som undertecknad ser iallafall med spänning fram mot resultatet.

Runt ett bord nånstans i Hollywoods utkanter sitter ett gäng regissörer. Rummet börjar bli dimmigt, och det börjar för all del deras ögon också att bli. Bland ansiktena märks David Lynch och Michel Gondry. De träffas ibland, och utbyter sjukheter och diverse rökverk, innan de beger sig till studion och skapar film, fulla av helt ofattbara idéer. Till detta sällskap har på sistone också Mike Nichols börjat sälla sig.

Så tänker jag mig tankeprocessen när Lynch gör filmer som Mulholland Drive och Gondry Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Att jag nu tror att Nichols gör dem sällskap beror på att jag igår såg klart Angels in America. På precis samma sätt som hos Lynch och Gondry blandas i den miniserien drömmar och syner med verklighet på ett sätt som inte alltid är lätt att hänga med i. Men, och detta gäller för samtliga tre, så fort man köper att det är meningen att man ska hänga i ett mentalt ingenmansland är det outsägligt vackert.

Angels in America skiljer också sig markant från framförallt Lynchs filmer och serier på ett sätt. Det finns en begriplig handling, som hela tiden går framåt. Så mellan alla syner och feberdrömmar har tittaren full koll på omvärlden. Det vackra blandas således med det begripliga, på ett mycket tackämligt sätt.

Hela tillställningen kryddas också med fantastiska dialoger, monologer och skådespeleri (Meryls Streep! Al Pacino! Jeffrey Wright!) i största allmänhet, vilket gör att slutintrycket av Angels in America inte kan vara annat än helt underbart.

Till sist ska det också betonas att de tre ovan nämnda herrarna på intet sätt är ensamma om att, från min sida, misstänkas ha intagit både det ena och det tredje för att sätta sprätt på fantasin. Redan Fritz Lang bör ha kunnat vara en hejare inom denna gren. Och innan dess, när man bara skrev sina alster, hjälpte gissningsvis till exempel både Goethe och Dante det psykedeliska på traven.

Huruvida Nichols kommer att hamna i historieböckerna jämte dessa namn låter jag vara osagt. Men en riktigt bra miniserie har han gjort. Mitt tips är se den illa kvickt.

Jo, jag visste att de skulle komma. Elektrikerna som skulle förpassa vår lägenhet till 2000-talet. Men att de skulle komma fem över åtta imorse, och därtill vara ledda av världens längsta människa, det var jag inte beredd på. Eftersom min närvaro inte var alltför önskvärd tog jag därför min tillflykt till ett lysande litet frukostställe bortåt polishuset till. Under frukosten inmundigades inte bara mat, utan också Trumslagarpojkens senaste litterära alster. Det ser fortsatt mycket lovande ut, det där.

Elreparationen skulle ta hela förmiddagen, så istället för hemfärd blev det en liten sväng runt Strömmen. And I tell you, det är som en vandring i Bullerbyn eller Lönneberga nuförtiden. Lummiga träd, kvittrande fåglar, skinande sol gör att man väntar sig barfotabarn i varenda krök.

Men en sak skiljer sig skarpt från Lindgrenska vyer. Barnvagnarna. Jisses, så många barnvagnar här är. Runt hela Strömmen går flockar av barnvagnsskjutande människor. Visste jag inte bättre skulle jag trott att Peking nu börjar ta sitt smeknamn på alldeles för stort allvar.

Ett besök av Marigold och lite jobb. Det räcker för att man ska börja känna magvärkande saknad av ett litet ställe i nordvästra Dalarna och, framförallt, dess invånare.

Första delen av miniserien Angels in America förgyllde gårdagskvällen. Den andra delen kommer, om jag får bestämma, att förgylla denna dags kväll. För oj, så bra bra den är så här långt. Mer om den kommer när andra delen också är sedd.

Gårdagens tv-upplevelse var en stark kontrast till lördagens. Då traskade jag och fröken Ahl bort till Max matte och husse för trevligt sällskap, tacos och - so help me God - schlager. Och nog har jag för mig att denna festival brukar vara dålig (även om det var ett par år sedan jag såg den), men så här dålig? Dels fanns väl inte en enda låt värd namnet, och dels råder svår svågerpolitik i röstningen. Det hela slutade i fantastiskt tråkig och dålig underhållning. Min bojkott av detta vedervärdiga påhitt är härmed återupptagen.

Mellan besöken i tv-soffan läses Bostons egen Dennis Lehane. Rött Regn (som Clint Eastwoods lysande film Mystic river baseras på) och Patient 67 läste jag för ungefär ett år sedan, och nyligen slukades En drink före kriget. Alltså är det nu dags för Gone, baby, gone. Om den är ungefär lika bra som de övriga kommer det att gå fort.

Ibland finner man sig själv ståendes i tankar som inte har med nånting att göra. Det är först senare som man kommer på att man skulle lagt dem på minnet.

Att åka tåg kan vara förtvivlan. Förtvivlan över konstant barngråt. Förtvivlan över gubbars (det är alltid gubbar) hö-höanden. Förtvivlan över fjortisars (det är inte alltid fjortisar) högljudda prat i mobilen. Förtvivlan över att - efter att ha upplevt tre timmar av konstant barngråt, gubbars hö-höanden och fjortisars högljudda prat i mobilen - få höra att tåget jag sitter på missat det anslutande tåget med fyra minuter.

Fyra jävla minuter.

Fyra jävla minuter som kostade två jävla timmar. Och en stackars nybliven sexåring får fortsätta att vänta på morbrors present.

Inget ont som inte har en gnutta gott med sig, dock. Fick en väntansbroder, som visade sig vara en av grundarna av ett nygammalt sportklädesmärke, bredvid mig på bänken. Jag ska inte göra reklam. Men loggan är ett stort kattdjur, och märket heter som Baloos polare som inte heter Mowgli.

Han, grundarn alltså, upplyste mig under det trevliga samtalet om att Sala inte alls är så raktigenom vackert som det är kring stationen. Min egen reflektion av Sala är att lillebrorskomplexet till Upp-varianten av stan återspeglas i busstrafiken. Var och varannan buss går dit. Speciellt är det 848:an som trafikerar sträckan. Så om nån fastnar i Sala och vill till Uppsala behöver denne inte vara orolig.

Däremot är frekvensen på kommunikation med Dalarna under all kritik. Det går fan inte ens att ringa.

Så lades den då. Den sista av ettusen träbitar. Känslan är befriande och lycklig. Nu väntar klistring, inramning och uppsättning på vägg.

Annars är en snabb sväng till mammas gata förestående. Senare idag går tåget norrut, på fredag åker det tillbaka. Som vanligt väntas ett flängande. Bland mycket annat ska ett försenat födelsedagsfika avnjutas. En nybliven sexåring ska äntligen få morbrors present.