Piggare idag
Nej, jag blev aldrig sjuk. Förmodligen tack vare att jag spenderade hela gårdagen horisontellt. Nästan iallafall. Då jag idag känner mig piggare än igår ligger det nära till hands att tro på en aktivare dag. De där sista träbitarna ska nu fanimej läggas. Sen ska det där igenputsade hålet i väggen spacklas till släthet. Och så går det rykten om att Marigold smygit ner till Peking från Sälen. En fika i antågande, alltså.
Mr Spoon påpekar annars kommentarledes att United vann ligan i söndags. Han tycker det är märkligt att jag inte nämnt något om det. Och det kan man ju tycka. Men glädjeyran uteblev, av nån anledning. Nån och nån, förresten. Jag vet exakt vad som lagt sordin på hela festen. Uttåget ur Champions League tog hårdare än man innan kunde anat. Därför blir det svårt att riktigt glädjas åt en annan framgång. Korkat men sant.
Mr Spoon påpekar annars kommentarledes att United vann ligan i söndags. Han tycker det är märkligt att jag inte nämnt något om det. Och det kan man ju tycka. Men glädjeyran uteblev, av nån anledning. Nån och nån, förresten. Jag vet exakt vad som lagt sordin på hela festen. Uttåget ur Champions League tog hårdare än man innan kunde anat. Därför blir det svårt att riktigt glädjas åt en annan framgång. Korkat men sant.
Ligger i luften
Jag frös som en hund fram till klockan tolv, var lagom i tio minuter och sen dess har jag svettats som något annat djur. Håller jag på att bli sjuk, månne? Eller kan man göra som jag har hört att en del gör, och vägra? Isåfall vägrar jag.
Ripley på franska
The Talented Mr. Ripley, eller The Mysterious Yearning Secretive Sad Lonely Troubled Confused Loving Musical Gifted Intelligent Beautiful Tender Sensitive Haunted Passionate Talented Mr. Ripley som den alternativa titeln lyder, hade jag en gång i världen höga förväntningar på. Så höga att jag, tillsammans med Film-Tobbe och Trumslagarpojken hyrde filmen direkt när den kom ut som hyrfilm. De höga förväntningarna bet oss i akterdelen. Den visade det sig vara tråkig, långrandig, dåligt spelad och seg. Åtminstone är det vad jag minns av den.
Således infann sig en del skepsis när en kär örebroare släppte ner Plein Soleil i knät på mig. Detta är en fransk filmatisering från 1960 av samma bok som The Talented Mr. Ripley är baserad på, och alltså befriad från skådespelarinsatser av Matt Damon.
Och det märks direkt att det här är något helt annat än Hollywood. Vid den här tiden stod Franska Nya Vågen i full blom, med namn som Godard och Truffaut som starkaste namn. Även om regissören bakom Plein Soleil, René Clément, inte brukar nämnas kring nya vågen märks det att han är färgad av sin samtid. Leken med närbilder och olika vinklar, långa tagningar, rörlig kamera och jump cuts; allt finns representerat här.
Även ljudet är till viss del en smak av nya vågen. Såväl Godard som Truffaut använder ofta bara förgrundsljud. Musikanvändningen är minimal, och det är den i Plein Soleil också. Framförallt försvinner musik när det blir spännande, något som man kan hitta även i moderna och breda filmer (till exempel Sagan om Ringen).
Storyn är väldigt central i Plein Soleil, liksom i den amerikanska varianten. Men man krånglar inte till det så förtvivlat som i den senare. Det är rakare och mindre invecklat, vilket är ett smart drag. För när det handlar om en rörig historia behöver man berätta det hela så enkelt som möjligt, förutsatt att man vill att folk ska hänga med. Det har Clément fattat.
Det hela slutar inte i något gigantiskt magkurr, men Plein Soleil är en klart sevärd film. Och man ska definitivt se den innan man ser The Talented Mr Ripley för mest behållning, eftersom storyn gör sig bäst första gången.
Således infann sig en del skepsis när en kär örebroare släppte ner Plein Soleil i knät på mig. Detta är en fransk filmatisering från 1960 av samma bok som The Talented Mr. Ripley är baserad på, och alltså befriad från skådespelarinsatser av Matt Damon.
Och det märks direkt att det här är något helt annat än Hollywood. Vid den här tiden stod Franska Nya Vågen i full blom, med namn som Godard och Truffaut som starkaste namn. Även om regissören bakom Plein Soleil, René Clément, inte brukar nämnas kring nya vågen märks det att han är färgad av sin samtid. Leken med närbilder och olika vinklar, långa tagningar, rörlig kamera och jump cuts; allt finns representerat här.
Även ljudet är till viss del en smak av nya vågen. Såväl Godard som Truffaut använder ofta bara förgrundsljud. Musikanvändningen är minimal, och det är den i Plein Soleil också. Framförallt försvinner musik när det blir spännande, något som man kan hitta även i moderna och breda filmer (till exempel Sagan om Ringen).
Storyn är väldigt central i Plein Soleil, liksom i den amerikanska varianten. Men man krånglar inte till det så förtvivlat som i den senare. Det är rakare och mindre invecklat, vilket är ett smart drag. För när det handlar om en rörig historia behöver man berätta det hela så enkelt som möjligt, förutsatt att man vill att folk ska hänga med. Det har Clément fattat.
Det hela slutar inte i något gigantiskt magkurr, men Plein Soleil är en klart sevärd film. Och man ska definitivt se den innan man ser The Talented Mr Ripley för mest behållning, eftersom storyn gör sig bäst första gången.
Mitt liv som hund
Anna med stort A tipsar om ett test på SVT:s hemsida, där man kunde se vilken sorts hund man är. Det verkade rätt kul, så jag provade. Tydligen ska jag vara en bullmastiff. Förklaring enligt nedan:
"Bullmastiffen är en muskulös och kraftig hund, stark utan att verka klumpig. Den skäller sällan och har inte så starka jaktinstinkter. Bullmastiffen kanske ser lite ruff ut, men det är inte en hund som är trolig att bita människor. Tvärtom så är bullmastiffen en fantastisk sällskapshund. Bullmastiffen har aldrig blivit använd i flock utan har alltid arbetat ensam. Detta gör att den har utvecklat en hög grad av självständighet. Denna självständighet gör att bullmastiffen har en stark självtillit och är väldigt trygg i sig själv. Bullmastiffen har ett mycket kärleksfullt lynne samtidigt som den är psykisk stark. I en familjesituation anpassar den sig lätt till familjens rytm. Den är inte så beroende av fasta rutiner. Bullmastiffen är glad och utåtvänd mot vuxna och barn och är en lugn och behärskad familjemedlem."
Är det jag det?
Är det jag det?
Magkänslor
För några år sedan gick jag, i sällskap av bland andra Mr Spoon, en kurs i filmkritik på soon-to-be-university of Mordor. Där tittades det på film i långa banor, och skrevs sedan om dessa i inte fullt lika långa banor. Lektionstillfällena var upplagda så att en föreläsning eller ett seminarium följdes av en film. Framemot slutet av filmen var det sedvanligt att det började kurra i magar runt om i lokalen, eftersom det då hade gått ett tag sedan senaste intag (förtäring var och är strängt förbjuden i den biosalongen).
Så när jag och Mr Spoon - mest på skoj men med en gnutta allvar - bestämde oss för att starta någon sorts frilansande filmkritikbyrå var namnet givet. Thy name shall be Magkurr Ltd, sa vi. Sen hände absolut noll och intet med det hela. Förrän Mr Spoon plötsligt började använda magkurren i sina små recensioner på sin dagrömmaranteckningssida. Och därigenom satte lite press på en annan.
Anledningen till att jag nu berättar detta är att det kan hända att det dyker upp magkurr inom kort även på denna bekännelsesida. Detta då jag denna helg inträder i ett tillstånd av gräsänkling i en stad där snart sagt inte känner en själ. Alltså är det ingen vild gissning att en eller annan rulle knäcks under eftermiddag, afton och/eller natt.
När dessa magkurr sedan dyker upp ska ingen förvånas över eventuella matreferenser i hobbyrecensionerna. Mr Spoon har ofta påpekat min förkärlek för sådana, och även om han gjort det i aningen beska ordalag har jag brytt mig väldigt lite om det. Dessutom har jag idag fått bekräftat att mat med fördel används i texter. Lasse Åberg himself pratade i tv om hur nåt så centralt som föda förstås är perfekta referenspunkter när man vill skapa en poäng. Att Lasse Åberg kan sitt textförfattande råder det enligt mig ingen tvekan om. Så jag kör på hans linje. Om jag känner för det. Det kan också bli helt matfritt. Den som lever får se.
För att ordentligt inspireras under filmtittandet intar jag iallafall det godaste av det enklaste. Smörgåsar med Gustafskorv skall sköljas ner med Urquell och Leffe. Så nu är bara frågan:
Är det kväll snart?
Så när jag och Mr Spoon - mest på skoj men med en gnutta allvar - bestämde oss för att starta någon sorts frilansande filmkritikbyrå var namnet givet. Thy name shall be Magkurr Ltd, sa vi. Sen hände absolut noll och intet med det hela. Förrän Mr Spoon plötsligt började använda magkurren i sina små recensioner på sin dagrömmaranteckningssida. Och därigenom satte lite press på en annan.
Anledningen till att jag nu berättar detta är att det kan hända att det dyker upp magkurr inom kort även på denna bekännelsesida. Detta då jag denna helg inträder i ett tillstånd av gräsänkling i en stad där snart sagt inte känner en själ. Alltså är det ingen vild gissning att en eller annan rulle knäcks under eftermiddag, afton och/eller natt.
När dessa magkurr sedan dyker upp ska ingen förvånas över eventuella matreferenser i hobbyrecensionerna. Mr Spoon har ofta påpekat min förkärlek för sådana, och även om han gjort det i aningen beska ordalag har jag brytt mig väldigt lite om det. Dessutom har jag idag fått bekräftat att mat med fördel används i texter. Lasse Åberg himself pratade i tv om hur nåt så centralt som föda förstås är perfekta referenspunkter när man vill skapa en poäng. Att Lasse Åberg kan sitt textförfattande råder det enligt mig ingen tvekan om. Så jag kör på hans linje. Om jag känner för det. Det kan också bli helt matfritt. Den som lever får se.
För att ordentligt inspireras under filmtittandet intar jag iallafall det godaste av det enklaste. Smörgåsar med Gustafskorv skall sköljas ner med Urquell och Leffe. Så nu är bara frågan:
Är det kväll snart?
Tyckanden och sanningar
Såg att BT:s utmärkte CJ Bergman inte delade min åsikt om United-Liverpool som en drömfinal. Det behöver han förstås inte. Men jag förbehåller mig rätten att tro att det skulle ha blivit allt annat än tråkigt. Sett till Milans sedvanliga spel (när de inte dansar regndans på San Siro, det vill säga) kommer däremot finalen som den nu ser ut att kunna bli en ganska grå historia. Och det bär emot att säga det, men jag håller på Liverpool.
Det handlar dock mest om att jag vill höra "You'll never walk alone" euforiskt sjungas av tiotusentals fans igen. Och lite om att jag smygdyrkar såväl Steven Gerrard som Dirk Kuyt.
Jobbet? Jodå, det går faktiskt framåt. Men små, korta pauser gör det hela ännnu bättre. Åtminstone är det vad jag intalar mig. Dessutom har jag från ett antal håll hört att copywriters ska vara lata jävlar, frilansande eller ej. Och vem är jag att göra revolt mot sådana sanningar?
Det handlar dock mest om att jag vill höra "You'll never walk alone" euforiskt sjungas av tiotusentals fans igen. Och lite om att jag smygdyrkar såväl Steven Gerrard som Dirk Kuyt.
Jobbet? Jodå, det går faktiskt framåt. Men små, korta pauser gör det hela ännnu bättre. Åtminstone är det vad jag intalar mig. Dessutom har jag från ett antal håll hört att copywriters ska vara lata jävlar, frilansande eller ej. Och vem är jag att göra revolt mot sådana sanningar?
Casual distraction
Jo, det är ju alltså jäktigt egentligen. Och jag har jobb att göra. Så för att jobbet skulle gå lättare köpte jag inspiration på Norrköpings enda (enda!) skivaffär. Mandos dvd Down in the past, med både livespelningar och videos, blev det. Än så länge är det väldigt intressant, sjukt roligt och hysteriskt bra musik.
Låt mig, förutom detta inköpstips, också ge ett litet tips till andra eventuella frilansare som söker inspiration: Skaffa inte Down in the past innan jobbet är klart. Man blir sittande med ett lycklligt fånflin på läpparna utan att röra så mycket som en fingerspets.
Låt mig, förutom detta inköpstips, också ge ett litet tips till andra eventuella frilansare som söker inspiration: Skaffa inte Down in the past innan jobbet är klart. Man blir sittande med ett lycklligt fånflin på läpparna utan att röra så mycket som en fingerspets.
Jäktigt
Vad som skulle bli en fredag i ganska beskedligt tempo blev en mycket stressig sådan. Utebliven bloggaktivitet bes om ursäkt för. Men in the words of en snubbe gjord i metall:
"I'll be back."
"I'll be back."
Stegräknare
Nånting säger mig att livet går vidare trots att United nu inte får vara med och slåss om den finaste av titlar. Det tror jag också, så jag försöker ta mig vidare. Eftersom Mr Spoon försett mig med ett par filmer som bör beses är det ett möjligt steg. Ett annat är att sätta sig ner med ett pussel och färdigställa det. Ännu ett skulle kunna vara att åka iväg till en havsvik med klippor och sätta sig att läsa.
Men jag anar att steget som tas denna afton följs av flera andra i relativt rask takt. Det skas ut och springas, helt enkelt. Att det inte är yours truly som ligger bakom det påhittet behöver jag väl inte understryka. Men jag gör det ändå. Det är inte jag som ligger bakom det påhittet.
Men jag anar att steget som tas denna afton följs av flera andra i relativt rask takt. Det skas ut och springas, helt enkelt. Att det inte är yours truly som ligger bakom det påhittet behöver jag väl inte understryka. Men jag gör det ändå. Det är inte jag som ligger bakom det påhittet.
Dreaming on
United-Liverpool i Champions Leaguefinal var en dröm vackrare än det mesta.
Men icke desto mindre en dröm allena.
Men icke desto mindre en dröm allena.
I mittens rike mot Peking
"Jävlas inte med stockholmarna" läser jag på en dekal på bilen bredvid. Nä, det behöver jag väl inte göra, tänker jag där jag står absolut still i vad som så motsägelsefullt kallas rusningstrafik. Men varför i hela friden måste Fuckingjävlasatanshelvetesskitstockholm då alltid jävlas med mig?
First things first. Den där expressbudhistorien tog mig alltså till Uppsala. För att komma till Uppsala från Norrköping åker man "snabbast" via Stockholm. Själva leveransfärden, det vill säga den till Uppland, gick också i någotsånär expressartad hastighet. På hemvägen däremot var det kört. Det var där jag fick se den där dekalen. Jag hann se också mycket, mycket annat på vägen. Man gör det när snitthastigheten är dryga fem kilometer i timmen.
Nåväl, jag hann faktiskt också komma underfund med en sak till strax innan stoppet. Det är att Mittens Rike inte alls är någon sorts benämning på Kina. Det är i själva verket namnet på det fenomen som sker när trefilig motorväg befolkas av människor från ställen utan trefilig motorväg. Medelsvensson väljer alltid mellanmjölk, att rösta nja till kärnkraft och att ligga i mittenfilen. Det första och sista fallet stämmer även in på undertecknad.
Så där ligger vi, alla stackars lantisar, och ser de vana Stockholmsåkarna svischa förbi på båda sidor. Och är ändå rätt nöjda med det; vi kan ju ta oss ut åt båda hållen. Det är en säkerhet man sällan kan unna sig.
First things first. Den där expressbudhistorien tog mig alltså till Uppsala. För att komma till Uppsala från Norrköping åker man "snabbast" via Stockholm. Själva leveransfärden, det vill säga den till Uppland, gick också i någotsånär expressartad hastighet. På hemvägen däremot var det kört. Det var där jag fick se den där dekalen. Jag hann se också mycket, mycket annat på vägen. Man gör det när snitthastigheten är dryga fem kilometer i timmen.
Nåväl, jag hann faktiskt också komma underfund med en sak till strax innan stoppet. Det är att Mittens Rike inte alls är någon sorts benämning på Kina. Det är i själva verket namnet på det fenomen som sker när trefilig motorväg befolkas av människor från ställen utan trefilig motorväg. Medelsvensson väljer alltid mellanmjölk, att rösta nja till kärnkraft och att ligga i mittenfilen. Det första och sista fallet stämmer även in på undertecknad.
Så där ligger vi, alla stackars lantisar, och ser de vana Stockholmsåkarna svischa förbi på båda sidor. Och är ändå rätt nöjda med det; vi kan ju ta oss ut åt båda hållen. Det är en säkerhet man sällan kan unna sig.
Lugn sista april, hektisk första maj
Dom sa att det var sista april häromdan. Jag vet inte jag. Det är ju inte som när man var yngre, när sista april var ölknäppardagen numero due (skolavslutningen slog ändå det mesta). I ett första steg i en nyligen utlyst pensionärsbattle handlade fröken Ahls och undertecknads Valborgsmässoafton istället om en stillsam promenad till en brasa med tillhörande fyrverkerier. Efter avverkade gnistor av alla de slag promenerades det hem igen. Så går det till när man slår runt ordentligt.
Första majtåg blev det heller inget. Istället blev det en produktiv dag. Först putsades ett hål i väggen igen, min manlighet är tryggad ytterligare ett tag framöver. Sedan släpade fröken Ahl med sin stackars hemmafru och sprang. Och till sist blev pusslet pusslat mycket närmare färdighet. Kanske ändå att det blir klart innan sommarn.
Igår kväll blev förresten Liverpool klara för Champions Leaguefinal. Ingen är gladare än jag, förutom då New Yorkexpressen, Taalae, Trumslagarpojken och ungefär tio miljoner andra Liverpoolfans världen över. Deras magsår är således till ända. Mitt når sin kulmen ikväll, när United tar sig an Milan på San Siro. Det lär bli spännande.
Innan dess ska jag ge mig ut på vägarna. Vaktmästaryrket lades ganska snabbt på hyllan, istället är det som expressbud jag nu försörjer mig. Eller ja, som jag extraknäcker just idag. Dock fortfarande åt samma firma.
Första majtåg blev det heller inget. Istället blev det en produktiv dag. Först putsades ett hål i väggen igen, min manlighet är tryggad ytterligare ett tag framöver. Sedan släpade fröken Ahl med sin stackars hemmafru och sprang. Och till sist blev pusslet pusslat mycket närmare färdighet. Kanske ändå att det blir klart innan sommarn.
Igår kväll blev förresten Liverpool klara för Champions Leaguefinal. Ingen är gladare än jag, förutom då New Yorkexpressen, Taalae, Trumslagarpojken och ungefär tio miljoner andra Liverpoolfans världen över. Deras magsår är således till ända. Mitt når sin kulmen ikväll, när United tar sig an Milan på San Siro. Det lär bli spännande.
Innan dess ska jag ge mig ut på vägarna. Vaktmästaryrket lades ganska snabbt på hyllan, istället är det som expressbud jag nu försörjer mig. Eller ja, som jag extraknäcker just idag. Dock fortfarande åt samma firma.
Träaktigheter och annat
Solen skiner som bara den därute. Jag sitter inne och försöker förstå några saker som jag inte lyckas begripa hur mycket jag än tragglar och trökar. För det första är jag helt fascinerad av hur Stieg Larsson lyckas bygga upp olika enormt spännande historier, spinna ihop dem med varandra på strålande sätt och dessutom lyckas få allt att kännas så trovärdigt. Själv har jag svårt att få till en kort text, som hänger ihop från början till slut, på den här sidan.
Mitt andra grubbleri är hur fasen en vit liten träbit kan få en att fullsständigt gå i taket.
Till sist undrar jag hur sjuk en värld egentligen får bli. Hanna berättar idag om en klädkod på sitt jobb, som innebär att kvinnor ombeds undvika urringning. Redan en sån sak är befängd; i ett fritt land borde alla äga rätten att själva bestämma vad de ska bära. Men saken blir än värre när orsaken till att sådana plagg inte är önskvärda dryftas. Anledningen är nämligen att männen inte vet var de ska titta.
Var de ska titta! Ursäkta? Har jag missat nåt på världsrankingen eller? Nog fan tittar jag en människa i ögonen när jag pratar med den, såvida denne inte klampar in mitt i en Unitedmatch och vill föra en konversation. Det spelar ingen roll om det är en kvinna eller man, tjej eller kille, flicka eller pojke, om jag vill ha ut nåt av samtalet är det avgjort bäst att hålla ögonkontakt.
Det värsta med uttalanden av den här arten är förstås att de förnedrar både kvinnor och män. Nu tänker jag gå och vara förbannad ett tag. På träbitar och träskallar.
Mitt andra grubbleri är hur fasen en vit liten träbit kan få en att fullsständigt gå i taket.
Till sist undrar jag hur sjuk en värld egentligen får bli. Hanna berättar idag om en klädkod på sitt jobb, som innebär att kvinnor ombeds undvika urringning. Redan en sån sak är befängd; i ett fritt land borde alla äga rätten att själva bestämma vad de ska bära. Men saken blir än värre när orsaken till att sådana plagg inte är önskvärda dryftas. Anledningen är nämligen att männen inte vet var de ska titta.
Var de ska titta! Ursäkta? Har jag missat nåt på världsrankingen eller? Nog fan tittar jag en människa i ögonen när jag pratar med den, såvida denne inte klampar in mitt i en Unitedmatch och vill föra en konversation. Det spelar ingen roll om det är en kvinna eller man, tjej eller kille, flicka eller pojke, om jag vill ha ut nåt av samtalet är det avgjort bäst att hålla ögonkontakt.
Det värsta med uttalanden av den här arten är förstås att de förnedrar både kvinnor och män. Nu tänker jag gå och vara förbannad ett tag. På träbitar och träskallar.
Två sätt att se på saken
Världens, eller åtminstone Sveriges, bäste sportkrönikör Mats Olsson pratar om fotboll på ett sätt. Lasse Anrell gör det på ett annat. Båda är dock väldigt bra.
Bit för bit
Borlängebesöket tog alltså slut i fredags. Vid mer än ett tillfälle höll tillbakavägen på att sluta i katastrof, på grund av att folk inte har vett att köra bil som folk. Den som någon gång suttit i en bil framförd av undertecknad vet att berätta om inte allt för kontrollerad road rage, något som visades ett par gånger mellan Gondor och Peking.
Fram kom jag iallafall, som tur var. Tack vare det fick jag uppleva det som enligt Sven Hedin alltså skulle kallas Nanking, den Södra Staden. Mycket gemytligt ställe, med mysiga uteserveringar längs kanalen och vacker utsikt från Ramunderberget. Och framförallt hyser stan Östergötlands förmodligen största pusselälskare.
Eftersom fröken Ahl på sistone drabbats av ett pusselsug utan like har det framgångslöst letats pussel. Men så vandrade vi in på ett ställe som skyltade med just sådana tidsfördriv och frågade var de fanns. Som tack för det fick vi en mindre föreläsning, tips, tricks och en liten vardagsberättelse av tanten i kassan. Med två pussel under armen lämnade vi den snälla tanten och butiken.
Numer spenderas således kvällarna muttrandes, synandes och pillandes med små träbitar. Vilken månad som helst blir mästerverket klart.
Fram kom jag iallafall, som tur var. Tack vare det fick jag uppleva det som enligt Sven Hedin alltså skulle kallas Nanking, den Södra Staden. Mycket gemytligt ställe, med mysiga uteserveringar längs kanalen och vacker utsikt från Ramunderberget. Och framförallt hyser stan Östergötlands förmodligen största pusselälskare.
Eftersom fröken Ahl på sistone drabbats av ett pusselsug utan like har det framgångslöst letats pussel. Men så vandrade vi in på ett ställe som skyltade med just sådana tidsfördriv och frågade var de fanns. Som tack för det fick vi en mindre föreläsning, tips, tricks och en liten vardagsberättelse av tanten i kassan. Med två pussel under armen lämnade vi den snälla tanten och butiken.
Numer spenderas således kvällarna muttrandes, synandes och pillandes med små träbitar. Vilken månad som helst blir mästerverket klart.
Back where we belong
Det var väldigt nära att jag satte mig ner redan inatt, när jag kom hem fråm en liten krog med anglofila tendenser, och skrev ett mycket uppretat inlägg om att vissa människor tror de får bete sig hur de vill. Så blev dock inte fallet, och eftersom jag nu är vid mycket lättare sinne uteblir den svadan.
Istället kan jag berätta om ett mycket bra lunchtips: En grekisk restaurang nere vid Sveatorget i Borlänge. Bara det faktum att det finns tzatsiki i salladsbaren gör besöket väl värt. Syster C bjöd en överlycklig lillebror på mat idag, och jag är fortfarande mätt. Hur ska det gå med Mamas und Papas våfflor ikväll?
Imorgon bär det ner till Peking igen. Och även om man njuter av att träffa familj och vänner som man allt mer sällan träffar ska det bli rätt gött att komma dit igen. Framförallt börjar en viss saknad av en viss fröken göra sig väldigt påmind.
Återigen får förresten Sockertopparna leverera en rubrik på den här sidan. "Back where we belong" är ett av alla fenomenala spår på "First round first minute". Skaffa, lyssna, njut.
Musik, maestro
För den som verkligen vill ha en bra blandning till skivspelaren (vad i helsicke är en podd?) kan jag här bjussa på en specialbeställd skiva som Mr Spoon sammanställde i helgen. Lyser upp en grå dag som denna på ett strålande sätt.
"Release me" - Laura
"Love generation" - Bob Sinclair
"Crazy" - Gnarles Barkley
"I found this boy" - Maia Hirasawa
"Flower" - Moby
"The Passenger" - Iggy Pop
"Soul to squeeze" - Red Hot Chili Peppers
"Clint Eastwood" - Gorillaz
"Paint it black" - The Rolling Stones
"Rehab" - Amy Winehouse
"The Hurricane" - Bob Dylan
"I'm yours" - Jason Mraz
"The only living boy in New York" - Simon & Garfunkel
Och ett par andra låtar, vars namn inte passar i tryck eller nätpublicering, med Martha Wainwright och Tenacious D.
Privileiger
Jag läser att Halvar, tack vare att han är den han är och gör det han gör, redan fått Larssons tredje. Min första tanke är att jag är avundsjuk ända in i märgen.
Min andra tanke är att det är han som borde vara avundsjuk, för jag är mitt uppe i Flickan som lekte med elden. Så jag har fortfarande massor kvar att upptäcka. Fast enklast blir det ju om vi helt enkelt struntar i att vara avundsjuka överhuvudtaget.
Lättnadens suck
Vilken pärs det var. Och vad nöjd man var när slutsignalen gick. Okej, så 3-2 är inte 7-1. Det är å andra sidan väldigt sällan som 7-1 är överhuvudtaget. Med tanke på hur det såg ut att gå är jag nöjd med en 3-2-ledning inför returmatchen nästa onsdag. Men det blir tufft, utan tvekan.
Nagelbitare om aftonen
Två viktiga och en oviktig i backlinjen skadade. Motstånd som visat gryende form på sistone. En helvild mittfältare som plötsligt kan få för sig att sparka på allt som rör sig och står still istället för att vara briljant spelfördelare.
Sådana är förutsättningarna inför kvällens drabbning i Manchester. United möter Milan i Champions Leagues semifinal. Fjärilarna i min mage har officiellt lyft.