Confessions of a slightly degenerated mind

Istället för att sätta mig i solen med min nyfunna ledighet tänkte jag göra nytta. Så jag tog tvättstugan i besittning och hade vidare planer på att städa lyan. Då, efter att jag slagit igång tvättmaskiner och dammsugare, kom briefen jag väntade på. Plötsligt fick jag väldigt mycket att göra.

Attans bananer, jag hade inte fått den där briefen med nya jobb än. Då måste jag ju nästan gå ut och sätta mig i morgonsolen och fortsätta njuta av Luftslottet som sprängdes istället för att sitta fastnaglad framför datorn hela förmiddagen.

Det faktum att beställarna rimligtvis inte har börjat för dagen än, det råkar jag just nu förbise.

Oj, så många som tyckt till och kommit med råd och tips och klappar på axeln kring tvivlandet. Tack alla, det värmer mer än lovligt.

Det var då för väl att det blev en mer normal fotbollstillställning igår. Men det var ett tag ytterst osäkert om jag skulle få se det överhuvudtaget. Plötsligt tyckte nämligen husets mottagare av TV3 att det var en bra idé att lägga av. Det här är absolut inget ovanligt, den gör det med jämna mellanrum. Men den brukar ha godheten att inte göra det under fotboll, och dessutom återkomma ganska fort.

Nu lade den av under fotboll, och lät vänta på sin återkomst. Under tiden förbannade hälften av lägenhetens invånare allt som hade med tv-apparater att göra, medan den andra hälften började fundera om det nu fanns en chans att få se Lost ändå.

Tack och lov hittade mottagaren tillbaka cirka fem minuter innan Svensson piskade in 2-0 (försvararen som släppte den tunneln drog förmodligen en lättnadens suck, hade bollen gått ett par decimeter högre hade han burit högklackat idag). Sen var allt frid och fröjd. Även om jag inte var jätteimponerad av bildproducentens val att visa allt Zlatan gjorde minst tre gånger, om det så bara gällde att hoppa över reklamskyltar.

Kan inte få en viss tanke ur skallen. Den föddes på Arbetsförmedlingen senast, och jag tror banne mig att den växer konstant. Det handlar om att min handläggare hällde ur sig en fråga, som i princip gick ut på om jag inte skulle ta och fundera på om det verkligen var det här med skrivande, och framförallt då copywritande, jag skulle syssla med. Hon menade på att det ju inte verkade vara jättelycka på sökfronten på sådana jobb, och kunde det verkligen bara bero på den benhårda konkurrensen?

Vad fan svarar man på en sån sak? Ja, det beror bara på kokurrensen, alla är jättekorkade som inte anställer mig, jag borde haft vartenda ett av de där jobben? Eller nej, det är klart att nog kanske jag är lite halvdålig, jag hade bara tur som höll mig kvar i Sälen efter projektanställningen, det hade ingenting med min skrivduglighet och snabbtänktehet att göra, egentligen passar jag nog bättre som slöjdlärare? Hur jag än svarar blir det, tycker jag, knasigt in absurdum.

Även om jag nånstans tycker att jag är rätt bra på det jag gör, får det en att verkligen tvivla på sig själv. Om det är Arbetsförmedlingens uppgift så har de verkligen lyckats. Jag tror mindre och mindre på det jag gör och det jag söker. Nu är jag inte dummare än att jag vet att jag långt ifrån är den första, enda eller sista som gör det (vare sig det gäller att tvivla på sig själv eller på mig). Men det är icke desto mindre jävligt jobbigt.

Alla som var barn ungefär samtidigt som jag, och de som varit det efter den tiden, kommer ihåg Trasdockorna med ett leende på läpparna. Åtminstone föreställer jag mig att så är fallet. För alla oss är det därför en lisa för själen att se väderprognoser nuförtiden. SVT:s meteorolog Pia Hultgren låter nämligen exakt som berättarrösten i nämnda serie.

Än en gång har någon undanhållit mig information om vad som händer på tv. Av en slump zappade jag förbi SVT nyss, och fick se reprisen av dagens Nyhetsmorgon. Där i soffan satt ett par tvättäkta Tintinkännare och pratade Tintin, med en staty av Haddock alldeles bredvid sig. Jag hade velat se hela den pratstunden.

Som tur var hann jag iallafall få reda på att det nu finns ett Tintinsällskap. Det sällskapet ligger bra till för ytterligare en medlem inom snart.

En annan rolig grej fick jag också höra. Castafiores Juveler, Tintinäventyret som brukar klassas som ett tråkigt kammarspel, tillhör de allra flestas icke-favoriter i barnaåren. Istället är det de mer fartfyllda Rackham den Rödes Skatt och hyperklassikern Månen Tur och Retur som ligger i topp. Bland de som fortsätter att vara Tintinnördar även i mer vuxen ålder blir ofta kammarspelet en favoriten. Med tanke på att jag tokdiggade det albumet redan som nioåring (fråga bara min ständige Tintinvapendragare Trumslagarpojken) funderar jag på vilka de frågat i den undersökningen. Inte var jag en av dem iallafall.

Trodde allt var lugnt. Vi hade ju talat ut, datorn och jag. Plåstrat om varandra och bett om ursäkt. Till en början gav han också intrycket av att ha glömt och förlåtit, jobbet gick fint. Men sen började han plötsligt igen. Så nu talar vi inte längre med varandra.

Vad ända in i hela aftonsången var det som hände egentligen? Där, då, i lördags? Sinnessjukt från början till slut var det i Köpenhamn. Sverige bättre än någonsin i en haltvimme. Danmark bättre än på många år resten av matchen. En helt kaosartad avslutning där man inte riktigt visste om man skulle skratta eller gråta.

För undertecknad var det kulmen på en nästan onödigt skön dag. Max husse tog med mig till grannstan där de vita lejonen, och ett par fotbollsextremister, bor. Med dessa fotbollsextremister åts det brunch, tittades på VM-krönikan från -94, sparkades straffturnering i solen, åts pizza, dracks malthumlejästochvatten och till sist besågs matchen alla pratar om. Och målen alla borde prata om. Och fånen som ingen egentligen vill prata om, men gör ändå för att man är så illa tvungen.

Således vaknade jag upp igår med ett leende på läpparna och blå högerfot (att straffturnera barfota i några timmar will do that to you). Direkt konstaterade jag att vädret alltjämt var vackert, varför jag omedelbart yrkade på en tripp till en djurpark inte långt härifrån. Yrkandet fann bifall, så en stor del av gårdagen spenderades alltså med förra årets riksangelägenhet Enzo, horder av sovande varelser och en del vakna djur.

Apropå absolut ingenting måste jag också basunera ut ett litet filmtips. Jag såg den redan förra helgen (med Film-Tobbe, of course), men det är inte förrän nu som jag kommer ihåg att delge världen min upptäckt: Children of Men har allt. Bra och annorlunda story, nagelbitande spänning, redigt skådespeleri (har Clive Owen nånsin varit bättre?), schysst musik, foto i världsklass och mycket omsorgsfullt skapade miljöer. Bättre film har faktiskt sällan skådats.

När man gör ett jobb uppkopplad mot nån annans hårddisk, som dessutom råkar vara norsk, händer följande i tur och ordning:

1) Man känner sig som den värsta Lisbeth Salander som kan se precis vad andra sysslar med, eller åtminstone har sysslat med alldeles nyss. Och så kan man fylla på deras information med egen.

2) Man förundras över vad man kan göra nuförtiden, och framförallt hur snabbt allt går. Iallafall fram tills dess att man blir utkastad första gången.

3) Utkastning sker för andra och tredje gången och aktningen för dagens teknik falnar betänkligt.

4) Påhittigheten för svordomar har inga gränser när rutan som - för femte och sjätte gången - säger att man är ofrivilligt utloggad bränner ens ögon.

5) Med sitt sista andetag säger datorn att man är utkastad för sjunde gången. Denna fräckhet visas trots att man håller ett nyss använt basebollträ i handen.

6) Den kommunale städaren ute på gatan muttrar och spänner ögonen i en när han får sopa upp det som en gång var en laptop, ett fönster och en så kallad Citrixdosa.

7) Man sätter sig i Mikael Blomkvists sällskap. På bara några timmar har pulsen sjunkit till någotsånär normal takt igen.

"- All work and no play makes Homer go... something, something.
- Go crazy?
- Don't mind if I do!"

Så låter The Simpsons parodiering av Jack Nicholsons odödliga klotter i The Shining. Och så låter jag just för tillfället. Bara arbete. Ingen lek.

Sitter och funderar lite på fördomar. Ett par bloggar som varit inne på ämnet har försatt mina tankar dit. Och eftersom jag är en självgod jäkel som gärna vill glänsa kommer jag på att jag en gång i världen faktiskt skrivit en krönika om ett försök att stoppa fördomar. Vidare är jag också en lat jäkel, så därför blir dagens andra blogginlägg gammal skåpmat. Men det blir det bara för ytterst få. Vår tidning var inte direkt den mest lästa norr om ekvatorn.

Det här tilhör kanske inte de alster jag är mest nöjd med i mitt liv, men ändå. Jag fnittrar lite här och var när jag läser, och funderar över hur längesen det var jag skrev det egentligen. Det visar sig vara hela dryga tre år sen. Nåväl, håll tillgodo.
_____

Ur Utblick, nr 4 (2004):

Vi går mot nya tider. Undertecknad är knappt tillräckligt gammal för att komma ihåg när CD-skivor började lånas ut på bibliotek. Och jag är definitivt tillräckligt ung för att inte komma ihåg när talböckerna kom till dessa inrättningar. Men det senaste påhittet inom biblioteksvärlden är jag med från början på.

Det handlar om att man i en rödvit pölsehuvudstad numer kan låna människor på lånekortet. Detta ger förstås ordet talböcker en helt ny betydelse. Eller är det numer snarare tal om boktalare än talböcker? I alla fall är poängen med denna nya innovation är att man ska kunna låna folk som ofta är förknippade med fördomar. Man diskuterar med fördomen i ungefär en timme över en kopp kaffe, och sedan är förhoppningsvis fördomen ingen fördom längre. Bland de personer man kan låna finns en präst, en muslim, en politiker och en polis.

Reaktionerna har på människoutlåningen varit lika varierande som de har varit många. Människohandel säger en del, medan de flesta är positiva. Men hos mig väcker det mest frågor. Som varför har man inte tänkt på det tidigare? Går det att fjärrlåna? Och var sitter streckkoden?

Hur som helst skulle länets lokalbibliotek gärna få starta med samma satsning. Det finns väldigt många sorters människor som jag skulle vilja fråga saker. Att få reda på vad som får en handbollsmålvakt att frivilligt ställa sig i vägen för stenhårda projektiler från sex meter skulle till exempel vara en höjdare. Fördomen gäller ju att handbollsmålvakter inte riktigt är som alla andra. Men en bandymålvakt skulle jag också vara nöjd med, för det är väl en handbollsmålvakt som gjort för många räddningar med pannan?

Jag är också mycket nyfiken på varför Svenska Akademien aldrig utser en Nobelpristagare som man hört talas om. Så en ledamot i nämnda akademi vill jag låna, om målvakterna redan är utlånade. Men det som kanske skulle ge mig mest vore att låna en kvinna. Åldern saknar betydelse. För att förverkliga min egen personliga utopi att en gång för alla förstå dessa varelser.

Frågan är nu om det här greppet är så långt man kan komma i fördomsbekämpning. Det är nog ingen dum idé att istället för att låta exempelvis en polis åka till skolor och föreläsa, så låter man oss som har fördomar ta första steget. Kan man inte ta Elitserien till Leksand så får man ta Leksand till Elitserien, heter det ju.

Annars verkar det som om resten av Sverige skulle behöva en mas att låna lite här och var. Extra tydligt blev det i en dokusåpa som nyligen slutade. Där blev en av deltagarna, från Smedjebacken tror jag han är, i princip anklagad för att vara ouppfostrad. För att han pratade det vackraste språk som finns, dalmål.

Jag är, i dessa nya tider och i bästa upplysningsanda, beredd att ställa mig till förfogande om någon vill ha en representant från Dalarna. Och ni behöver inte vara rädda, jag kommer inte låta som en talbok. Sådana är jag ju för ung för.

Söka jobb, skriva annat jobb, hoppas på fler jobb. A day in the life för en annan. Förhoppningsvis går allt fort. För sen vill jag bli klar med Lehane för den här gången, och ge mig in på Larsson.

Försöker samla tankar, samla ihop mig själv, samla ihop en bil och ett jobb och ett liv. Det går sådär. Tanken var att göra detta under en promenad bland promenaderna i Norrköping. Istället säger vädret tvärt nej. Så jag läser. Och spelar FIFA.

Om allt nu bara ville samlas skulle jag må prima. Men det där gnaget i bakhuvudet är alldeles för irriterande.

Dagen efter känns det fortfarande mycket, mycket bittert att få lov att krångla för att få tillbaka en bil man egentligen inte vill ha. Återigen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, slås jag av vilken tur jag har med familjemedlemmar, infödda som inflyttade.

Och det finns defintivt de som har det värre. Just nu lider jag med en god vän och kvinnan i hans liv. Livet är så fruktansvärt orättvist ibland. I vissa fall innan det ens har startat.

Till dem har jag både en och två axlar. Det är inte mycket, men det är vad jag har. Eller, som Noel skulle sagt:

"If you need it
Something I can give
I know I'd help you if I can
If you're honest and you say that you did
You know that I would give you my hand
Or a sad song
In a lonely place
I'll try to put a word in for you
Need a shoulder? Well if that's the case
You know there's nothing I wouldn't do"

"Sveriges Chicago." "Brottstätast i landet." "Här blommar kriminaliteten." Mycket kan sägas om Borlänge i brottsvågsväg. Men det var inte förrän Brego kom till Peking som hon blev stulen.

Jovisst, halv sju imorse ringde polisen i Södertälje och berättade att där var min bil. Och här är jag. Irriterad, förbannad och skitsur. Att det dessutom är mitt ansvar att åka och hämta biljäveln, tack Försäkringsbolaget, gör det hela ännu lite festligare.

Synd att en i övrigt fin Gondorvistelse fick en sådan avrundning. God mat, trevligt sällskap och dylika komponenter såg till den saken. Sen kom då måndagen med en rejäl baksmälla. För att trösta mig själv har jag - mellan arbetsförmedlarbesök, skatteverksdito och Södertäljegående telefonsamtal - införskaffat Luftslottet som sprängdes. Och sedan insupit ett antal Family Guy-avsnitt. Av det fick jag träningsvärk i magen och massor av citat att använda på intet ont anande medmänniskor.

Ur Gone, baby, gone, Dennis Lehane:

"(..) i allt det ljudet finns ingenting som kan mäta sig med det försvunna barnets tystnad. Det är en tystnad som är åttio, nittio centimeter hög, och den känns vid höften och den stiger från golvet och den skriker ur rummets alla vinklar och vrår och i det uttryckslösa ansikte som hör till en docka som ligger på golvet vid sängen. Det är en tystnad som är annorlunda än den som breder ut sig vid begravningar och likvakor. De dödas tystnad är genomdränkt av slutgiltighet, det är en tystnad som man vet att man måste lära sig att leva med. Men den tystnad som hör ett försvunnet barn till är ingenting som man vill lära sig att leva med: man vägrar att acceptera den och därför vrålar den för full hals mot en.

De dödas tystnad säger: Farväl.

De försvunna barnens tystnad säger: Hitta mig."

Ville bara visa att det finns mycket mer än skrock här i världen. Så mycket mer.

Efter att man blivit bjuden på mat av Mama (mycket trevligt, förstås) gick det utför. Igår kväll kom bedrövelserna slag i slag.

Först la jag mig och läste. Och plötsligt visar det sig att det skrockas i Gone, baby, gone också. Och när de väl börjat skrocka, då slutar de inte. Läsestunden blev sålededs aningen störd av irriterande ordval. Vilket är fruktansvärt onödigt, för spänningen och berättandet i övrigt kan man verkligen inte klaga på.

Sen, när boken lades undan och det var dags att titta in i skallen, så tittade jag alldeles för djupt in i skallen och började tänka. På saker och ting som man inte gärna bloggar, och knappt ens pratar, om. Och istället för musik blev det förvirring och istället för sömn blev det ett kastande och vändande och vridande. Somnade gjorde jag i princip inte alls, det känns som att jag varit vaken exakt hela natten. Snart inträder jag i det där tillståndet som Jack (som jag är övertygad om att han heter, Edward Nortons figur) i Fight Club pratar om:

"When you have insomnia, you're never really asleep. And you're never really awake."

Inom snart dyker ett välbekant ansikte upp i mina nya hemtrakter. Mama ute på affärsresa gör sitt viktigaste, och framförallt roligaste, stopp någonsin när Peking besöks. Att hon dessutom bjuder på mat är givetvis ingen nackdel. Dock slår det mig att om hon nu ska se hur vi bor, så måste jag kanske städa.