Confessions of a slightly degenerated mind

Det blev plockning igår. Därför har jag inte riktigt lika mycket att plocka med idag. Så Sopranos ligger nära till hands även idag. Om det inte vore för den där boken. Eller den där filmen som jag fortfarande inte sett. Eller det faktum att Sälen kallar med jobb.

Hittade jag iallafall min anteckningsbok under plockandet. Och ett citat som jag plitat ner, utan att ange vem som sagt det eller när jag hört det eller nånting. Men kul är det:

"Ena dan är det hiphop bebop-alula och nästa kan det vara lättmajonnäs och blodpudding."

Någon som känner igen det? Skulle vara skönt att kunna credda den som creddas bör.

Efter vilda protester, med kravaller och tårgas som följd, måste jag komma med en liten... Jag vet inte, rättelse kombinerat med försvar?

Det hela tog sin början i att jag skrev att "Det ska gå" stavas, eller uttalas, "Ä ska gå" på Borlängemål. Detta har jag fått skit för både i hemmets lugna härd och ute på gatan. Samtliga har påpekat att det heter "Ä skä gå".

Jo, jag vet att det heter "Ä skä gå", men tanken var förstås att få till det där skämtet med fransmännens escargot. Det verkar onekligen bara vara jag som garvar åt den typen av skämt, så jag tar tillbaka den hemska utsagon. Förlåt alla Borlängebor som jag har förolämpat, och förlåt alla fransmän som vet hur escargot stavas och uttalas. Jag ska aldrig göra om det.

Jag skrattade faran rakt i ansiktet och satte ihop det där skrivbordet. På beskrivningen stod det två herrar och lyfte ihop de två delarna. Inte behövdes väl det tänkte jag, lyfte och förstod varför man skulle vara två. Men eftersom vissa människor envisas med att kalla mig envis, så kände jag att de var läge att bevisa det. Ett par svordomar senare sitter jag nu och bloggar från det nya skrivbordet. Det gav med sig när jag började muttra ord som "kaffeved".

Fortsättningen av dagen står mellan tre val. Att fortsätta ordna kaoset, att läsa Blodspår till sista droppen eller att som siste man i världen börja se Sopranos. Om jag inte ordnar får jag sambon på mig, om jag inte kollar på mafiosos får jag Karlsson på mig och om jag läser får jag båda på mig.

Ändå är jag mest sugen på boken. Har man väl börjat skratta åt faran kan man väl fortsätta göra det, liksom.

Annars har jag inte kunnat få en grej ur skallen under förmiddagen. Halvar nämnde nåt på sin färska blogg om att bara för att något eller någon står i bloggrollen därborta så betyder det nödvändigtvis inte att han gillar det. Och eftersom jag fullt och helt tror att världen kretsar kring mig så känner jag mig träffad.

Jag ber om ursäkt. Bloggen har inte prioriterats de senaste dagarna, på grund av flytt och andra påhitt. Om det är till någon tröst, eller försvar, så kan jag berätta att det drabbat mig själv också. Jag mår en smula illa när jag inte får skriva obehindrat.

Flytten har iallafall avlöpt fint. Vi är på plats även om vi är på plats i ett kaos. Så det ska packas upp, skruvas ihop, plockas isär, hållas undan katt, packa in och så vidare i all evinnerlighet. Men det finns ett ljus i tunneln.

Från det ena till nåt annat: Michael Connelly har hostat upp sig. Så pass mycket att jag funderar på att skolka från fortsatt uppackande, läsa ut Blodspår, gå ner till centrum, skaffa Svart Eko och gå hem och grotta ner mig i den. Det lär inte hända - för sådant är mitt samvete alldeles för jobbigt - så det är väl lika bra att jag sätter igång och skruvar ihop det nya skrivbordet.

Som den sanne marknadsförare jag är, med vetskapen om hur viktigt det är att trycka på rätt knappar i reklamkommunikation, införde jag för ett par minuter sen Youtube i Mamas liv. Vad bättre då än Paul Potts första framträdande framför juryn i Britain's got talent? Inget, är svaret på den frågan. Har ni inte sett det, så måste ni göra det. Efter att ha sett låtlistan är jag också väldigt nyfiken på hela hans skiva. En operaversion av "Everybody hurts" låter till exempel som något utöver det vanliga.

Dalatåget går vidare genom Gondor idag. Med fler stopp än det finns tid till, egentligen. Men på något sätt ska jag få ihop det. Som vi dalmålsspråkare (och snigelätande fransmän) säger: Ä ska gå.

Gondor är alltid Gondor sa jag sist. Well, Sälen är alltid Sälen, skulle man också kunna säga. Vemodet stod högt i tak under gårdagen, och i synnerhet när jag åkte tillbaka till Gondor imorse. Men framförallt var det förstås en höjdare att träffa gänget igen. När Andy dessutom satte mg i jobb så fort jag stövlade in så var det verkligen good old days.

Men nu satsas det framåt igen. Som kutymen bjuder är det en hel del folk att se och skaka hand med och krama och hälsa på när man är i Dalarna. Snart drar jag vidare mot nästa våldgästsoffer.

Dagens låt är förresten "A new England" med Billy Bragg, en liten pärla från Sensommarmixen.

Det börjar blir tjatigt, men icke desto mindre underbart: Snart återser jag Gondor. Den här gången blir det ganska vemodigt, för på söndag flyttar man på riktigt till Peking. Missförstå mig rätt, jag ser fram emot det, men Gondor är alltid Gondor.

Iallafall hoppas jag att linjen Norrköping-Sala fungerar som den ska i afton. Jag har ju inte hunnit börja med uppstyrandet av den än, men mina framtida kollegor verkar ha känt av mina vibbar när jag var där och intervjuades, ty jag har faktiskt inte drabbats av förseningar sedan dess (träbitar knackas, peppar slängs).

Ett par falkögda individer har upptäckt att jag slängt upp en bild på denna sida. Det är alltså jag som smyger fram där. Och efter en lite syrlig kommentar från Mr Spoon så måste jag väl credda honom. Han står bakom kameran och hans trappuppgång utgör bakgrunden. Jag gillar bilden, om man frånser motivet, och den passar rätt bra in i färgskalan här.

Annars föll en väldigt stor pusselbit på plats igår kväll. Den kom som en följd av en kommentarväxling med Karlsson kombinerat med att jag noterade en gulsvart tröja igår. Plötsligt förstod jag varför herr Karlsson gjort så konstiga val här i livet (han håller ju på Liverpool och AIK, stackarn). Det har nog med tröjorna att göra; på Liverpool syns Carlsberg med stora bokstäver och på AIK:s Åbro. Övriga kommentarer överflödiga.

Jag hade svängt lite från Den sista färden som kvällsunderhållning, eftersom elitseriepremiären visas på tillgänglig kanal ikväll. Svängt lite är förresten en underdrift, jag hade bestämt mig. Ända tills jag såg att Staffan Lindeborg skulle kommentera. Som genom ett givet tecken ringde Max husse till mig bara nån minut efter att jag svängt tillbaka till filmen, och frågade mig om jag inte skulle med till sportbaren och kika på derbyt. Inte nog med det, han började svänga sig med ord om malthumlejästochvatten också.

Och man är ju inte bättre än att man kan sämra sig. Jag ska kolla på det där jäkla derbyt ändå, och hoppas det svänger. Så kan det gå.

Jag är trött på stockholmsderbyt ikväll innan det ens spelats. Och jag var ändå inte intresserad av det från början. Två mediokra lag i en fruktansvärt överskattad serie tar all medial plats bara för att de kommer från just huvudstaden.

Nej, det blir ingen sväng till sportbaren ikväll. Istället blir det förmodligen att titta på Den sista färden, som ett par förträffliga Ahlar försett mig med. Av någon outgrundlig anledning har jag inte sett den tidigare, men nu ska det till. Ett stycke filmhistoria är det ju. Och eftersom man hört "Duelling Banjos" mer än ett par gånger får man utgå från att det är ett litet stycke musikhistoria också.

Den där svarta fyrbentingen, som sakta men säkert river lägenheten här hemma, är ju född hemma hos Syster C. Och under helgen har en hel del frågor fötts. Dels kring Syster C:s grannar och dels kring hennes katts kvällsvanor. Till de närmaste grannarna verkar det som att man kan räkna in ett zoo, och katten verkar onekligen ha varit där och hälsat på.

Chaplin är nämligen inte hundra procent katt. Faktum är att det inte är många procent katt i honom alls.

Sen tidigare har vi misstänkt att Chaplins mamma förrått hela sin art genom att gå till sängs med en hund (Chaplin apporterar och har en del andra sådana beteenden). Men efter besöket på djurparken i helgen anas ett par andra ugglor i mossen, även om just ugglor kanske är det enda som klarar sig undan misstanke. Det räckte med att se schimpanserna ett par sekunder för att konstatera var Chaplin kan ha ärvt sin klättringsteknik och sin förmåga att gå på bakbenen. Och efter att ha sett hur mycket sjöbjörnen agerar i vatten, så är även den med på listan.

Jag har aldrig sett nåt zoo där på Lergärdet, men det är inte utan att man undrar.

Annars tycker jag att ni ska se Gråta med ett leende om ni inte sett den tidigare. Den är stark på ett sätt som är väldigt lätt att ta till sig. Inga stora gester, ingen pretention, bara en sorglig historia berättad på ett vackert sätt.

Och till sist är jag ganska nöjd med att United slog Chelsea igår. Ganska jävla skitnöjd.

Nytt försök på kepsfronten idag, eventuellt. Om det hinns med mellan doppresenter och besök till kakelfirman. Min gissning är att huvudbonader inte kommer att prioriteras av mitt sällskap. Trots att hon vet hur jag ser ut i håret när jag vaknar.

Annars börjar den närmaste framtiden utkristallisera sig så smått. Eftersom det väntar flytt nästa helg, och det ska hämtas ett lass från Gondor, så tänkte jag ta en repa till den vita staden ett tag i förväg. Detta faktum diskuterades under ett samtal på ett pratprogram på datorn med Marigold. Det hela slutade med att det nu också är bestämt att jag tar en sväng till Sälen. Bara jag får tag på en bil. Men vafan, jag kommer ju att befinna mig i Borlänge, så jag tar seden dit jag kommer och stjäl en.

Men det är ju en helg innan. Det vankas celebert besök igen. Denna gång handlar det om en hel familj Ahlar. Ett dop i grannstan och ett besök på djurparken ligger på agendan. Lysande utsikter, skulle man kunna säga.

Inför en liten vända med utskickade fakturor går jag igenom hur mycket jag jobbat. Och det står alldeles klart att jag är alldeles för snabb. Man blir inte rik på att vara ärlig, det kan jag lova.

Kvarnsveden var alldeles nyss med i nationell tv. Ja, namnet Kvarnsveden alltså. På den gamla klassiska buss 605 som syntes i bild stod det klart och tydligt Kvarnsveden. Varför man valt att visa just den bussen i ett inslag om hela landets busstrafik vet jag inte. Men jag gissar att man ville få med lite aristokrati blandat med stenhård yta i reportaget. Och det fick man ju genom blotta närvaron av Borlänges pärla bland pärlor.

Orkar nog inte engagera mig i statsbudgeten den här gången heller. Jag har fullt sjå att hålla koll på min egen.

De hade hur som helst inget smakprov av Mandos kommande album. Så sa de åtminstone, det kan gott hända att de såg desperationen i mina ögon och valde att hålla det gömt. Sen ringde det från Sälenhållet igen, så någon keps hann jag inte heller titta på.

Alltså hinner jag egentligen inte skriva det här inlägget heller. Därför tar det slut alldeles, alldeles strax. Närmare bestämt nu.

Till sist denna skrivtäta morgon ska jag komma med en rättelse. Jag var felunderrättad om filmversionen av Gone, baby, gone, den innehåller inte Ben Affleck som Patrick Kenzie. Han har i själva verket regisserat den, och det är lillbrorsan Casey Affleck som spelar Kenzie. Det låter bättre.

Eftersom jag vet att en hel del av er som läser den här sidan aldrig tar i antingen sportsidor eller Aftonblad eller varken eller, så ska jag bjuda på ett stycke geni från en kombination av dessa. Simon Bank säger så här angående Fenerbahce-Inter igår:

"Om ni undrar över Zlatan Ibrahimovic så kan jag tala om att han gjorde bra saker när ha fick bollen, vilket var väldigt sällan.

I första halvlek hade han några växelspel med Suazo, men det var som att se Magic Johnson kasta gris med Gunnar Papphammar."

Kom sen inte och säg att fotbollsjournalistik kan vara både rolig och träffsäkert analytisk.

Det ska fan vara gjord av Lozec i dessa dagar. United har tydligen bestämt sig för att låta alla stackars fans grillas ända in i kaklet i varje match, eftersom de envisas med att vinna med uddamålet. Men de vinner iallafall.

Apropå ljuv musik, igår blev jag en av de sista att träda in i skaran som använder en liten mackapär med hörlurar som spelar musik som ligger på datorn. Ingen podd än så  länge, men väl en mp3-spelare (en tacksamhetens bugning till Film-Tobbe). Det känns bra, har gått utan min förre följeslagare, MD:n, länge nu. Så snart ger jag mig ut på en promenad som en promenad ska ges ut på. Vilka skivor jag lagt in? Än så länge bara fyra stycken, men de är desto bättre. Timo Räisänens Love will turn you around, Jamie T:s Panic Prevention, Sensommarmixen (som jag numer har många, många favoriter på) och givetvis Mandos Ode to Ochrasy.

På vägen ska jag kika på hur mycket en keps egentligen kan kosta och om Norrköpings enda (enda!) skivaffär kanske kan skylta med ett förhands-ex av Mandos nästa skiva, Never seen the light of day. I så fall kanske en rubrik i dagspressen imorgon lyder: "Brutalt rån på skivaffären - desperat ung man kom undan med en skiva".

Det kan hända att jag blivit lurad. Det kan hända väldigt mycket. Jag börjar förstå att det där finfina telefonköpet är ganska fulfult. Det är inte över än, och inte helt säkert att min näsa är dragen. Men än så länge känner jag mig en smula korkad.

Ett kolsvart, överutvilat monster. En granne med en röst som gör att vilken mistlur som helst kommer på skam. Och en kropp byggd på ett pensionärschassi. Därför har jag varit vaken ett par-tre timmar redan. Men inte kommit upp.

Monstret hade alltså samlat alla sina krafter på morgonsidan, och jagade sitt ständiga villebråd - min fötter - under densamma. När han väl började fundera på att lugna ner sig, då vaknade José Carreras bortglömde son på andra sidan väggen. Med en aria jag hade klarat mig utan.

Till slut gav jag upp tankarna på att försöka sova. Följaktligen försökte jag ta mig ur sängen, när höften låste sig och gjorde ont. Grymt ont. Så ända in i helvete ont. Jag tror att det kommer från allt springande och bärande i trappen i söndags, och det vore helt rimligt att få ont av den exercisen. Men att känna sig som Julius, 93 alldeles innan en ny höftkula, det hade jag inte räknat med.

Det enda positiva är att det förmodligen och förhoppningsvis ger fröken Ahl och mig ett rejält försprång i pensionärsbattlen med paret Spoon. Om det inte gör det kommer jag att ge upp den kampen. För i så fall har jag ingenting.

Livet är som utomjordingarna i Independence Day. Om moderskeppet blir klent fungerar inte heller de små skeppen som de ska. Oavsett hur litet felet är.