Confessions of a slightly degenerated mind

Jag har fastnat i deckarträsket. Efter Larsson och Lehane, som tonvikten legat på under sommaren, så hade jag tänkt att läsa lite fiiinare böcker. Såna där som man kan slinka in ett litet högdraget "Mah" efter att ha berättat om. Typ Kapuscinski (varför i hela helvete finns inte Fotbollskriget när jag vill ha den?). Eller såna där gamla klassiker, Strindberg, Dostojevskij och liknande. Men det gick inte. Framförallt eftersom jag blev ganska trött på klassiker efter att ha läst litteraturvetenskap, och sedan fortsatt läsa Söderberg - Doktor Glas är en underbar berättelse - och många andra även efter kursen.

Istället gav jag mig ut och letade andra kickar. Till slut valde jag mellan Pelecanos, MacBride och Connelly (ja, jag har läst Halvars boktips). Hade aldrig läst något av någon av dem, så valet var ganska förutsättningslöst. Det hamnade iallafall på den sistnämnde. Efter vad jag förstår är Blodspår den första titeln av honom, och varande det kronologiska freak jag är så belv det just den jag började med.

Men jag är hittills inte så imponerad. Givetvis ska jag inte döma den innnan jag läst klart den, men den får allt rycka upp sig snart om helheten ska bli godkänd. När den sen är utläst ska det bli ett försök på Connellys serie om Harry Bosch. Om den håller samma standard som Blodspår gör så här långt så blir mitt förhållande med Connelly ganska kortvarigt.

Jag hoppas dock innerligt att så inte blir fallet. Jag orkar inte gå igenom den där processen (här glider ett Kafka-mah in) med att leta nya favoriter igen.

En hektisk höst väntar alltså. Eller snarare en hektisk oktober. I början av månaden flyttar fröken Ahl och undertecknad. I mitten av den börjar jag som trafikledare för tåg. Och i slutet far vi, i sällskap av diverse närmare släkt, till Asien.

Flytten har jag väl redan avklarat. Vi tar jobbet istället. Det går, i grova drag, ut på att se till att tåg tar sig från punkt A till punkt C utan att krocka med något annat tåg på punkt B. Alltså något helt annat än jag sysslat med tidigare, men det kommer med allra största säkerhet bli bra ändå.

Om resan finns väl inte så mycket mer att säga. Två veckor, runtresa i Kambodja, start och stopp i Thailand, ska bli väldigt, väldigt skönt. Så är det tänkt.

Innan allt det drar igång går jag bland annat och njuter av att hockeysäsongen nu också vaknat till liv. Någon märklig människa hade i kommentarerna på den här sidan påstått att AIK skulle vinna över Leksand i gårdagens premiär. Vänligt, bestämt och aningen fnittrande rättade jag den vilsne själen. Och rätt fick jag.

Till er som höll tummarna i torsdags (jag är säker på åtminstone fyra av er) riktas ett stort och lättat tack från Peking. Era tummar funkade. Om fredagskvällen var vi (läs: fröken Ahl) och skrev på papper som avklarade försäljningen av denna lägenhet. Lättnaden och glädjen är out of this world.

Lättade är vi ju eftersom vi redan skaffat oss en ny lya, som vi snart ska flytta till. En lägenhet som jag nästan var och hälsade på nu imorse. Det skulle lämnas in papper inför inflyttning och eftersom vi var ute i sista sekunden tog jag bussen för att ta mig dit så fort som möjligt. Förmodligen är det den dyraste bussresa jag gjort. Detta tack vare att bussbolaget infört extra påslag om man betalar kontant på bussen. Alltså slutade summan på 33 svenska kronor. För en resa som inte är av det längre slaget.

För er som känner Borlänge kan man jämföra det med att åka från Bullermyren till stan. För Stockholmsborna kan man likställa det med att åka från ena änden av Sergels Torg till den andra. Och för Gävletrakten kan det jämföras med hur långt Brynäs går i SM-slutspelet.

Såg just något som jag tycker är fantastiskt roligt. En reklam som handlar om släktforskning, där en kvinna, som säger sig heta Charlotte Nyman, ringer Paul Newman och undrar om de kanske inte är släkt. Det hela kryddas av en engelska som helt tydligt kommer från Dalarna. Jag trodde den bara var lokal, men nu såg jag den här i Peking också. Helt lysande är den iallafall.

Och här kommer en jag-mötte-Lassie-grej av stora mått: Hon som spelar Charlotte Nyman har händelsevis läst med undertecknad på Högskolan i Mordor, och har jag haft äran att ingå i samma skrivgrupp som henne. Det ni. Jag känner kändisar, jag. Roliga är de också.

Det svenska receptet för framgång var tidigare att jag befann mig i köket. Alltså diskade jag som aldrig förr vid elvatiden. Och till en början gick det ju bra, svenskorna radade upp chanser. Men plötsligt blev det straff för USA. 1-0, satan, måste diska mer. Även denna gång verkar det ha gått åt skogen.

Mycket USA-matcher nu, förresten. Fotbolls-VM, Solheim Cup (golf är faktiskt en underskattad tv-sport) och snart Davis Cup. Orden "Oh say can you see" börjar ge kalla kårar.

För övrigt funderar jag på att snart avslöja vad det är jag ska jobba med. Och vad mina planer är för slutet av oktober och början av november. Så, som Daniel Kristiansson skulle ha sagt; pass på.

Det blir inte mycket bloggat idag. Förmiddagen har gått åt till att samla kraft inför en rejäl städning av lyan. Eftermiddagen ska ägnas åt nämnda städning.

Det är alltså visning på lägenheten i afton. Jag ber alla vänliga själar att hålla tummarna.

Så någon ny ministers nya kåk visade sig vara två våningar, inte en våning och en suterrängvåning. Oj. Oj. Jag tror att jag går och baxnar. Nu är det rökta fläsket grillat. Hur ska vi klara oss, när folk i regeringen beter sig som alla andra människor?

Jag läste Gone, baby, gone alldeles i krokarna när den stackars engelska flickan försvann i Portugal i våras/somras, och kände emellanåt att verkligheten fanns alldeles för nära. Nu har den blivit film, men blivit försenad på grund av Madeleinehistorien som blossat upp igen. Sammanträffande.

När jag läste boken funderade jag en del på vem som skulle kunna spela Patrick Kenzie. En Bostonskådis måste det förstås vara, tänkte jag. Och sedan suckade jag. För om det skulle bli en Bostonskådis så väljer man nästan alltid någon av Matt Damon eller Ben Affleck, och ingen av dem är någon favorit i min bok. Men om man nu måste välja mellan dem till Kenzierollen så blev nog Affleck närmast (så som jag föreställer mig Kenzie). Nu har Gone, baby, gone som sagt blivit film, och det är Ben Affleck som spelar huvudrollen. Sammanträffande.

Morgonsoffan bjöd på Magnus Uggla. Mycket intressant att se att någon som är över femtio kan få frågor som vore han nitton och nytänkande popsnöre. På gränsen till patetik blev det när det började pratas om vad mamma och pappa tyckte om karriärvalet.

Sedan fyrade Uggla, han är ju bloggare gubevars, av ett förkunnande om bloggvanor:

"...och när man har en blogg måste man ju komma med sex-sju inlägg om dan."

Konstigt, jag trodde jag hade en blogg. Tänk så fel man kan ha.

Om Henrik Strömblads favorituttryck är "skottsektorn" - och det är det - så är Daniel Kristianssons "pass på". Finns det inte en kinesisk lag på hur ofta man får använda det i en och samma sändning? Om så är, så ska man inte bli förvånad över om Kristiansson plötsligt försvinner. He's looking at three to six.

Annars fällde också "experten" Kåmark denna analys:

"För att passa bollen måste man få den i en sådan position att man kan passa den."

Fotbollssnillen spekulerar. Indeed.

Har funderat ett slag eller två på vad en ny lista skulle kunna handla om. När jag sen kom på en i mitt tycke bra idé, så funderade jag på hur den skulle se ut. Jag tror att jag funderat klart. Så här kommer de tio på nåt eller annat sätt skönaste karaktärerna som finns att se på film:

1. Guido Orefice (Roberto Benigni), Livet är underbart
2. Amélie Puolain (Audrey Tautou), Amelie från Montmartre
3. Alex de Large (Malcolm McDowell), A clockwork orange
4. The Bride/Beatrix Kiddo/Black Mamba (Uma Thurman), Kill Bill
5. Michel Poiccard/Lazslo Kovacs (Jean-Paul Belmondo), Till sista andetaget
6. Tyler Durden (Brad Pitt), Fight Club
7. Överstelöjtnant Frank Slade (Al Pacino), En kvinnas doft
8. Julius Winnfield (Samuel L. Jackson), Pulp Fiction
9. John Doe (Kevin Spacey), Se7en
10. Napoleon Dynamite (Jon Heder), Napoleon Dynamite

Utmanare finns förstås: Jack Sparrow (Johnny Depp), de allra flesta roller Kathy Bates spelar, Charles Bronsons Harmonica och David O'Haras galne irländare Stephen i Braveheart är bara några av dem.

Rubriken är stulen av segraren på listan, när denne tog emot sin andra Oscar för kvällen (för bäste skådespelare, han vann också för bästa utländska film) vid galan 1998.

Mothugg färväntas och mottages i vanlig ordning med öppna armar.

Kikar lite på den där listan över bästa album som jag tillverkade för ett tag sen. Och jag får nog komma med ett par brasklappar här. För visst borde Tracy Chapmans sjäkvbetitlade debutalbum kunna vara med, liksom Cat Stevens Tea for the tillerman. Jag är inte helt säker på att de skulle platsa på tio-i-topp, men de borde ha nämnts. Slarvigt från min sida.

Det är en hjärtesmärta. Inget annat än en hjärtesmärta. Träffar mig när det är för sent. Träffar mig när jag är nere.

Ibland saknar jag Dalarna ganska jävla mycket. Allt som oftast kommer det alldeles efter att jag haft kontakt med det. Som när föräldrar, syster, systerdotter och svåger hälsade på för en knapp månad sen, eller när jag själv var hemma förra helgen, eller när Film-Tobbe var här i helgen, eller när Mama hälsade på igår. Alldeles efter sådana upplevelser längtar jag hem så det skaver.

Men det går över. För det är bara en dåres spel. Inget annat än en dåres spel. Stående i det kalla regnet. Känner mig som en pajas.

En helg med Film-Tobbe utan film. Låter helt befängt, men det var nära att det blev så. I vägen stod kortspel, strömpromenader, en X-box och den enastående matchen i lördags. Som tur var (för filmstatistiken) visades Den Siste Scouten efter fotbollen. Så det blev iallafall en film till slut, även om meningarna om den går isär. Min vapendragare ansåg den vara god underhållning medan jag hade svårt att hitta någon poäng (fröken Ahl somnade, och visade väl därmed vad hon tyckte). Men sällskapet var ju det viktiga.

Under promenaderna då staden visades upp för den nye Gävlebon såg vi ett fenomen som jag trodde dött ut. Jag minns att när den nya världsomvändande uppfinningen handsfree kom så såg man många som ändå gick och höll i sin mikrofon, för att få den närmare kakhålet. Men på senare tid har folk insett hur en sådan manick ska användas. trodde jag. Helgen bjöd på ett antal individer som lik förbaskat gick med handen invid munnen. Vad praktiskt med handsfree, så man får båda händerna fria att hålla i mikrofonen, liksom.

Annars börjar ju VM i Kina idag. Men jag må då säga att det skiljer sig ganska väsentligt i införreportagen jämfört med hur det är när herrarna har sina. Inslaget på SVT när en nigerianska, med förnamnet Perpetua och efternamnet jag inte törs stava, skickade en glad hälsning till sin lagkamrat Hanna Marklund till exempel. Som jämförelse gjordes det ett reportage inför herr-VM 2002, då Fredrik Ljungberg hamnade i samma grupp som lagkamraterna Sol Campbell (England) och Nwakwu Kanu (Nigeria). Dessa båda lovade att Ljungberg minst sagt skulle få äta gräs (vilket i och för sig skulle vara en ganska ovågad gissning) och berättade att de knappt snackade med varandra innan VM. Det är skillnad på olika, minsann.

En annan skillnad är att kvinnliga fotbollsspelare tydligen måste få förklarat för sig vad det är de sysslar med när de intervjuas. Och det är klart, de tränar ju bara sex gånger i veckan varje vecka året om, inte vet de väl riktigt vad en fast situation är då?

En nybliven Gävlebo med film i blick ankommer om ungefär fyrtio minuter till Pekings centralstation. Där skall han mottagas med pompa och ståt, innan färden mot nya äventyr tager sin början.

Eller, på ren svenska, Film-Tobbe är snart i stan.

Utebliven bloggaktivitet kommer troligtvis att bli en följd. Jag ber om överseende, då det lika troligt kommer att avhandlas en hel del att prata om när veckändan är över.

Glöm Arnfilmerna. Släpp tankarna om och på Lasse Hallström. Ska ni skänka Bergman en hyllning, låt det vara för att han var ett geni och inget annat. Alla dessa fenomen hamnar, internationellt sett, i skymundan av att Lukas Moodysson lyckats locka Gael García Bernal till sin nya film Mammut.

Bernal är ju kanske världens hetaste skådis just nu, och att han då gör en film med vår svenske riksgalning är helt ofattbart. Men det ska bli väldigt skoj att se, med tanke på att Bernal tyckte om att jobba med Michel Gondry (i The Science of Sleep - se den). Jag föreställer mig nämligen att Gondry och Moodysson har samma syn på skapandet. Så det här kan bli riktigt, riktigt bra.

Jag förväntar mig förstås mothugg, både av Bergmanivrare och de som kan sin Hallström. De sistnämnda hänvisar jag till hur han lyckades få Chocolat - med så lysande skådisar som Johnny Depp, Juliette Binoche, Alfred Molina och Judi Dench - till något ganska tråkigt och mediokert. Samma med Sjöfartsnytt. Till de förstnämnda säger jag ingenting, för de kan man ändå inte resonera med.

Precis när jag skrivit klart ovanstående stycke ser jag hörnet i vilket jag målat in mig och min egenhändigt beskjutna fot. Tänkte ju säga att Ciderhusreglerna är undantaget som bekräftar Hallströmregeln. Men så finns ju Gilbert Grape också. Och Mitt liv som hund blev erkänd internationellt.

Okej då, Moodyssons Bernalvärvning slår lika högt som Hallström, inte högre. Nu vill det fan till att han förvaltar chansen också.

Skatteverket fortsätter på den inslagna linjen att vara en snigel på ögat. Att göra något enklare, både för dem och för mig, verkar inte vara ett alternativ så länge det inte är byråkratiskt riktigt.

Men vandringen på stadens gator gav ändå en del fina intryck. Bland annat fick jag se en scen som kunde passat i vilken teen angst-film som helst. Det coola tjejgänget upptäckte att hon som stod lite utanför plötsligt kände folk som var mycket häftiga att känna. Vips så var hon en i gänget. Hela scenariot tog ungefär tjugo sekunder, och under hög volym, varför en simpel förbipasserare fick något att skriva om på sin blogg.

Sen kan man förstås börja undra vad det är som pågår när man möter folk med både vantar och halsdukar. Själv går man runt och svettas för att man satte på sig en huvtröja under den tunna jackan. Det folkliga talet här har rätt, folk är verkligen så dana nuförtiden.

Lite kvällsräddare är jag nu också. Det vill säga att jag räddat några kvällar, inte att jag är ängslig när skymningen faller bara för att bästa Fröken Ahl är borta. Eftersom Vänner-boxen börjar nå sitt slut krävs det snart något annat att ligga framför i soffan. Lösningen på det problemet stavas Simpsons. Säsong tio är inhandlad.

Ni får leva med ett kort inlägg till. Läste precis en plussammanställning över de båda tänkta startelvorna till helgens drabbning mellan Sverige och Danmark. Jag kan kanske hålla med om det mesta, men att jämställa Daniel Agger med Olof Mellberg och Petter Hansson är väl magstarkt,  tycker jag (de får fyra plus vardera).

Det skär i bröstet på en Unitedsupporter att hylla en Liverpoolspelare, men nog farao är Agger klasser bättre än de båda svenska stabbarna? Han kan till och med vara Premier Leagues bäste utländske mittback för tillfället. Det är inte Mellberg. Och det är definitivt inte Hansson, av flera skäl.