Confessions of a slightly degenerated mind

En oro som äter mig inifrån.

En nervositet jag inte får bukt med.

En rädsla jag inte förstår.

En tanke på att allt inte löser sig till det bästa.

En jävla massa saker som springer runt i skallen och som aldrig hittar fram.

Med en vilja att vara alla till lags och alltid prestera mer än mitt yttersta som tak och en förnimmelse om att jag är helt fel ute som väggar. Det låter bräckligt. Men så känns det.

Förmiddagen i ett nötskal: Fanihelvetesjävlaförbannadeskitsatan. Med option på könsord.

Så var det sagt.

Är det ett bra betyg till en copywriter att denne för sitt liv inte kan komma på ett bra namn till sin blogg? Eller är det ett mått på hur jävla petig och kräsen han är? Vad svaret än är på den frågan så börjar jag tvivla på min förmåga, efter flera månaders funderande utan resultat.

By the way, vem är Du som är uppe i svinottan och kikar in här? Jag är ytterst tacksam för det, och glad att nån orkar läsa strunt så tidigt, men jag är väldigt nyfiken på vem Du är. Det spelar ju ingen roll hur tidigt jag än loggar in, alltid har någon varit inne och läst innan. Ge Dig tillkänna, vetja.

Läste ett par gamla inlägg. Så gamla att de var datummärkta som tre dagar gamla. Där stod konstiga saker om att denna vecka skulle bli lång. Uppenbarligen var det ingen i Sälen som läste. Ty de bombar mig, tacknämligt nog, med jobb.

Så mellan frisörska, Skatteverk och allmän botanisering på stan ska jag idag jobba. Det drar förresten igång alldeles strax, så det är väl bäst att göra sig redo.

Så var man radiomanusskrivare också. Spännande, på min ära. Återstår bara att se om det är något att ha.

Nu väntar en ovanligt välförtjänt lunch. Den kommer att bestå av en av världens mest underskattade maträtter: Falukorv i ugn. Efterrätten består av en aning mer överskattade (åtminstone storleksmässigt) brownies och en kopp rättskattat kaffe.

Sen är det jobb som gäller igen. Man är rätt populär nuförtiden, ska ni veta. Och ni ska också veta att det är sista gången jag slår mig för bröstet på det viset.

Med ett hett jobb inkommet kände jag mig taggad till tusen, men lite tom på idéer. Räddaren i nöden blev helt otippad. Jag fick syn på en skiva med en av Borlänges största stoltheter - Jussi Björling - som fröken Ahl (med hjälp av en viss ex-granne) försett mig med.

Och tamejfan om det inte funkade. Knappt hade första sången klingat ut förrän jag hade en packe förslag. Och då ska ni veta att det handlar om stycken på ungefär två minuter, så snabbt marscherat var det också. Som allra bäst gick det dock under "Nessun dorma". Den är magnifik ända in i sista strofen.

Händelsen fick mig att tänka på att hemstaden ofta kommer till min räddning. En gång hade jag tvärstopp i skallen en timme före deadline, tog ett break och läste valda delar av Per Bjurmans samlade nätkrönikor. Sen gick det som en dans. Om Bjurman och Björling i övrigt har något gemensamt, och i så fall vad, har jag ingen aning om. Hur som helst står annars också hjärnhjälpmedel att finna i Där Ol' Man River gör en krök eller på Mandos och Sockertopparnas skivor.

Bara så ni vet.

Jag går runt i ett vakuum. Har ingen aning om jag är vaken eller sover. Hjärnan känns helt tom och kroppen funderar allvarligt på vad det är jag sysslar med. Och jag är inte bakis.

Istället har jag blivit igånghållen av Grand Master C. Chaplin. Han har inte haft nån som helst lust att sova inatt, och tyckte tydligen att husse inte heller hade nåt behov av det. När både han och jag väl somnade var det dags för fröken Ahl att gå upp (på grund av absurt tidig resa till huvudstaden). Då blev det förstås fart på honom igen, och vid det laget gav jag tappt och klev upp. Soluppgångar är vackra så här års, kan jag meddela.

Med min nyvunna vakna tid tänkte jag göra nåt riktigt matnyttigt. Alltså slog jag mig ner med X-boxen och försökte varva ett spel till vilket det just kommit en hyllad uppföljare. Det går sådär.

Men man kan ju njuta av att flyttkartongerna är väck iallafall. De var det redan i söndags, men det tål att tas upp fortfarande. För det är jäkligt skönt. De där skåpen vi köpte i helgen svalde det allra mesta. Och än så länge ser de ut att hålla ihop också.

För övrigt tycker jag att det får vara releasedatum för Mandos nya, Never seen the light of day, snart.

Som ett brev på posten kom den, tomheten. Sista avsnittet på första säsongen är avklarat och jag vill ha mer. Tyvärr är det exemplar av andra säsongen som jag kan låna i Örebro. Risken finns att jag tar mig ner till stada och skaffar mig en sil redan idag.

Skönaste citatet hittills:

"There are bigger issues than Jean Cusamano's ass!"

Jag genomled en hel timme med MTV:s top ten at ten som bakgrund till jobbandet. Anledningen var att temat var nya videor. Så jag antog att Mandos "If I don't live today, then I might be here tomorrow" skulle dyka upp.

I helvete heller. Jag blev bara bjuden på Kelly Kråksång, en massaker på "Let's dance", nåt popsnöre som låter som allt annat och slikt skräp. Jag hoppas att texten jag skrev blev duglig ändå.

På senaste har det blivit väldigt lite skrivet här. Det beror på en massa saker, men det beror mest på en uppkoppling som officiellt inte, och knappt inofficiellt heller, funnits. Det har inte bara gjort skrivandet lidande, läsandet har också tagit stryk.

Nu är den saken tillrättalagd, så därför fick jag först idag läsa Mats Olssons söndagskrönika (jo, jag vet att man kan köpa tidningen, men det finns inget annat läsbart i den). Och han skriver något som jag, på ett ungefär, kladdat ner i min anteckningsbok:

"I samma ögonblick jag förstod vem Alex Schulman är la han av."

Frågan är om vi missat något eller ej. Min gissning är ej.

Björn Gustafsson påstod de att han hette. Han som satt där i Parlamentet igår och var riktigt rolig och dessutom fruktansvärt lik Trumslagarpojken i vissa lägen, både till sätt och utseende. Förmodligen fick han sitt genombrott igår, i ett avsnitt som var ovanligt roligt överhuvudtaget (Johan Glans drog det största lasset, med Gustafsson som god sekond).

Men denne unge begåvning får nog ändå ta och lägga sig till med ett artistnamn eller smeknamn eller nåt. Namnet Björn Gustafsson kommer, om inte för alltid så ändå för lång tid framöver, vara förknippat med repliker som "Du å ja, Emil" och "Vicken jädra smäll". Åtminstone så länge det finns folk som spanar efter den tid som flytt. Såna som jag.

Denna den första dagen i vad som kan bli årets längsta vecka ska nu spenderas i sällskap med Word-dokument, Tony Soprano och, om Gud vill och skorna håller, Master Chief.

Möbelsnickare Sporre lämnar härmed - inte så lite nöjd och mätt på hyllplan och slikt - in sin formella avskedsansökan. Och eftersom den behandlas av en kommitté bestående av jag och mig själv så vet jag att den godkänns.

Det har ändå gått bra, får jag erkänna. Möblerna ser ut som de gjorde på varuhuset och ingenting fattades och jag är fortfarande så gott som vid mina sinnens fulla bruk. Men jag tog lite hjälp, även om jag inte nappade på Karlssons formidabla tips om en irländsk herre vid namn Jameson som handräckare. Istället vände jag mig till Springsteen.

Egentligen var det faktiskt den fantastiskt kvicktänkta fröken Ahl som visste hur hon skulle peppa mig. Hon slog på The Boss' samlade (förmodligen efter att ha sett mitt minskade engegemang och då blivit rädd för att se en möbel bli kaffeved) och lämnade sedan rummet med en fånleende snickare kvar.

Som allra bäst gick det när "The ghost of Tom Joad" drog igång. Alla nerver spände av, ritningarna kändes helt rätt och jag fick ihop allting lekande lätt. Den låten är förjävla bra. Den är dessutom den låt som öppnade mina ögon för annat än Oasis, Blur, Manic Street Preachers, Pulp, The Verve och allt vad britterna hette där i mitten på nittiotalet. Genom "The ghost of Tom Joad" upptäckte jag annan musik på riktigt. True story.

Bryt ihop, bryt ihop, den sista dagen gryr. Den sista dagen innan man återigen ska få nervösa sammanbrott i dubbla uppsättningar. Det ska nämligen handlas möbler i helgen. Vi har ju sån tur att grannstaden begåvats med möbelvaruhuset över alla andra.

Alltså blir det en ihopklappning eller tre redan innan man hittat varorna ifråga. Har man tur har man varken avklippta hälsenor eller stämningar för överkörning med kundvagn när man kommer fram till kassan. Sen är det bara kubbningen på parkeringsplatsen och tokkörningen på motorvägen kvar innan nästa depression, ihopsättningen av möblerna, inträder.

Det ser ut att bli en munter helg, helt enkelt.

Nog för att jag provat tidigare, men det blir inte lättare. Att skapa julstämning i oktober är ingen tårtbit. Men när Sälen kallar så lyssnar man. Och skriver lydigt något som de förhoppningsvis vill ha.

Hade egentligen tänkt att fortsätta mafiosoorgien efter det äventyret, men skallen börjar redan kännas ganska italiensk-amerikansk. Och katten börjar så smått se ut som Uncle Junior. Kanske, bara kanske, är det nog med Sopranos för idag.

Den där anslutningen krånglar idag också. I tre timmar har jag försökt komma ut på nätet, men det har sagt nej. Nåja, i tre timmar har jag kollat på Sopranos och med ojämna mellanrum försökt komma ut på nätet och fått nej.

Anledningen till att jag inte sett serien tidigare är att den gick på en mycket dum tid när den började gå. Rätta mig gärna om jag har fel, men jag tror att det var onsdagskvällar som det började på. Och då ansåg jag det vara roligare att springa runt och sparka boll. Det skulle jag i och för sig göra idag också, men så är det ju det där knät.

Sen var det ju tänkt att jag skulle börja uppleva maffiamagi i våras, när det började komma på tal att jag skulle låna boxarna av Karlsson. Men varenda gång jag kom hem till Gondor glömde jag av det. Utom en gång, men då var de redan utlånade till Grängesberg. Blame's on me.

Hur som helst upptäcker jag alltså nu vad många upptäckte för länge sen. Känns ungefär som att upptäcka Beatles i samband med John Lennons begravning, kan jag tänka mig.

Annars händer det inte mycket. Vi är så mycket i ordning vi kan vara för tillfället, en ordning som är tänkt att bli bättre under helgen. Så det enda jag kan göra är egentligen att gå runt och vänta på att få börja jobba, vilket händer om en och en halv vecka. Och när jag väl börjat, så är det bara att börja räkna dagar till Asienresa. Alltid är det nåt.

Tanken var att skriva inlägg i långa banor. Om hur jäkla bra Sopranos är (jag hör nu ett unisont "duh" från er alla), eller vad skönt det är att Sebastian Larsson äntligen är uttagen i landslaget, eller hur stor vår nya lya är, eller feta katter och andra grannar.

Men nej, jag har inte kommit åt nätet på hela dagen. Och nu börjar Valencia-Chelsea.

Som en klok sköldpadda (jag tror det var Michelangelo) en gång sa:

"Vissa dagar ångrar man att man överhuvudtaget kröp ur skalet."

Eller så kan jag säga att höjdpunkten på min dag var när jag öppnade en ananasburk som exploderade över magen på mig.

En långsam förmiddag med beslutsångest är på väg att ta slut. Den övergår med stor sannolikhet i en långsam eftermiddag med beslutsångest.

Vem fan har fått för sig att jag kan fatta beslut?