Resignera
Det var ju så sant, jag var ju skyldig Hagge (och er andra) en länk till Susanne Sundfør (just det, inget zäta, då funkar det) och låten "I resign". Här finns en schysst version av den. Smaklig spis.
Spacey kan regissera också
I väntan på tåg. Ängelholm har snart gjort sitt för den här gången, men before I know it är jag tillbaka. Nu blir det till att åka hem och lyssna på musik, det kan jag lova. Jag har ju för bövelen bara lyssnat på Mandos senaste två små gånger.
Av en ren slump ramlade jag in på en rätt bra film igår. För er som tycker att personbiografier av kända människor lätt blir väldigt stöpta i samma form (Walk the line, Ray, Capote och så vidare) så kan jag rekommendera Beyond the sea, av och med Kevin Spacey som Bobby Darin. Annorlunda gjort på flesta de vis, och ett ganska rakt och fint personporträtt.
Av en ren slump ramlade jag in på en rätt bra film igår. För er som tycker att personbiografier av kända människor lätt blir väldigt stöpta i samma form (Walk the line, Ray, Capote och så vidare) så kan jag rekommendera Beyond the sea, av och med Kevin Spacey som Bobby Darin. Annorlunda gjort på flesta de vis, och ett ganska rakt och fint personporträtt.
Ett kungarike för en bra låt
Döende musikdöden. Skulle man kunna säga. Både mp3-spelaren och gamle gode vännen MD:n ligger kvar hemma. Jag är så musikabstinent att jag sjöng med i "En händig man" - som jag i vanliga fall skulle må en smula illa av - när jag vandrade in på Åhléns.
Ett annat desperat försök att stilla musiknerverna var när jag fann mig själv gående med handen i jackfickan och klickandes med snusdoselocket (alla som någon gång snusat portion vet vad jag menar) i samma beat som en underskön Moby-låt som jag tyvärr glömt namnet på. Om det kan vara till någon hjälp till er som bara måste veta vilken låt det är är Christina Ricci med i videon.
Det hela skulle kunna sluta med att jag, hemska tanke, rusar in på hotellrummet, slår på MTV och nöjt sjunker ner i sängen till den där jäkla Gwen Stefani-smörjan som hörs överallt.
Ett annat desperat försök att stilla musiknerverna var när jag fann mig själv gående med handen i jackfickan och klickandes med snusdoselocket (alla som någon gång snusat portion vet vad jag menar) i samma beat som en underskön Moby-låt som jag tyvärr glömt namnet på. Om det kan vara till någon hjälp till er som bara måste veta vilken låt det är är Christina Ricci med i videon.
Det hela skulle kunna sluta med att jag, hemska tanke, rusar in på hotellrummet, slår på MTV och nöjt sjunker ner i sängen till den där jäkla Gwen Stefani-smörjan som hörs överallt.
Paradise lost
Ett par timmars båtresa utanför Sihanoukville ligger en del av paradiset. Det riktiga paradiset, that is, inte det som ligger i Borläge. Bamboo Island heter det, och platsen är precis så opretentiös som namnet antyder. Det är strand, hav, ett par hyddor, hängmattor och en liten servering. Tyvärr fanns inget längre stopp på ön med i våra planer, så vi fick bara uppleva den i några timmar (vilket för somliga räckte för att bli magsjuka). Men om jag någon gång återvänder till Kambodja (vilket jag lovat landets bäste restaurangägare) så ska jag besöka Bamboo Island ett längre tag. Gissningvis finns ingen bättre plats för att koppla av på riktigt.
Här, i nutid, i Ängelholm, fanns planer på en poketurnering. Men det finns inte ett enda ställe som säljer marker. Så vad som nu ska hända ver jag inte riktigt. I och för sig har jag sabbat en julklapp för de som läser denna sida och såg en fin chans i gårdagens inlägg. När det nu inte fanns något pokeretui på bokhandeln följde Ingenting är heligt händelsevis med mig istället. Jag håller egentligen fortfarande på med Stalingrad, men jag betvivlar att jag kommer kunna hålla mig ifrån Boston.
Till sist kanske det bör påpekas att jag skriver på en dator vars skärm ser ut som vore den sandpapprad. Eventuella stavfel och andra konstigheter bes härmed om överseende för.
Här, i nutid, i Ängelholm, fanns planer på en poketurnering. Men det finns inte ett enda ställe som säljer marker. Så vad som nu ska hända ver jag inte riktigt. I och för sig har jag sabbat en julklapp för de som läser denna sida och såg en fin chans i gårdagens inlägg. När det nu inte fanns något pokeretui på bokhandeln följde Ingenting är heligt händelsevis med mig istället. Jag håller egentligen fortfarande på med Stalingrad, men jag betvivlar att jag kommer kunna hålla mig ifrån Boston.
Till sist kanske det bör påpekas att jag skriver på en dator vars skärm ser ut som vore den sandpapprad. Eventuella stavfel och andra konstigheter bes härmed om överseende för.
Blandade känslor i bokhandeln
Och varför, varför, varför har ingen berättat för mig att Dennis Lehanes Sacred har kommit ut på svenska? Som jag gör på de flesta nya platser jag besöker, botaniserade jag en sväng på bokhandeln. Och där, nästan direkt, såg jag en text på en bokrygg som löd Ingenting är heligt. Efter ett par millisekunder lade märke till att det även stod Lehane. Gissa vad jag ska köpa imorgon?
I samma bokaffär hittade jag en pocket med titeln Pol Pots leende. Detta skar direkt genom hjärtat på mig, för jag såg nämligen vad detta leende dolde för bara ett par veckor sen. Utanför Phnom Penh finns ett av de största och mest kända av de så kallade Killing Fields. Att besöka platsen är att vandra genom en intill bristningsgränsen ångestfylld historia. Det gör ont att vara där, men det är ändå något jag inte ångrar att jag besökt, ty det är något som aldrig får glömmas.
Det värsta med Phnom Penh var ändå att sedan besöka tortyrfängelset. Där sitter bilder på folk som idag bara är ett minne, och som när bilden togs inte hade en aning om vad som väntade dem. Bilderna på små barn som till och med ler in i kameran kommer jag förmodligen aldrig att glömma.
Jag vet inte än om jag kommer orka läsa boken. Förmodligen skulle jag att bryta ihop av ilska, sorg, hopplöshet och/eller enorm ofattbarhet innan jag var klar.
Bland rabiata spanjorskor och hysteriska tuk-tukförare
Det är ingen lek att försöka ta sig från Siem Reap (som är området som det makalösa tempelomrdådet Angkor Vat ligger i) till Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Eller rättare sagt, det är ingen lek att klara sig helskinnad ur ankomsten till Phnom Penh. Framförallt inte om man blivit attackerad av en rabiat spanjorska på ditvägen.
När man ramlar ur bussen blir man nämligen fullständigt överrumplad av en armé av tuk-tukförare. Dessa sliter, skriker och är allmänt skitjobbiga i sin iver att skaffa kunder. Så beware om ni provar den bussresan. Har man dessutom otur ramlar man in i gamla ex vid samma busstation när man ska vidare ner mot kusten. Fråga mig inte hur det är möjligt, men det är det.
Ängelholm verkar för övrigt ganska trivsamt så här långt.
Från en metropol till en annan
Dagarna räcker inte till riktigt. Strax far jag faktiskt vidare mot Ängelholm. Förhoppningsvis finns det dock större chans till bloggvänlig omgivning där än platserna jag varit på de senaste veckorna.
Just ja, måste ju lämna nån godbit från dem också. Som varande det kronologfreak jag är tar jag det isåfall från början, och berättar att jag såg två filmer på vägen ner. Från dem kan jag konstatera att Jack Sparrow och hans kumpaner var roligare och intressantare i första filmen än i den tredje. Mycket intressantare och roligare. Vidare verkar träsktroll och pratande åsnor också ha bäst-föredatum.
Däremot ett riktigt hett musiktips: Danska Suzanne Sundför (hittar inte danska ö:n) med låten "I resign" är en riktigt vacker historia. Och den följde, i flygplanets låtlista, direkt på Miss Li och Lasse W. Inte dumt.
Just ja, måste ju lämna nån godbit från dem också. Som varande det kronologfreak jag är tar jag det isåfall från början, och berättar att jag såg två filmer på vägen ner. Från dem kan jag konstatera att Jack Sparrow och hans kumpaner var roligare och intressantare i första filmen än i den tredje. Mycket intressantare och roligare. Vidare verkar träsktroll och pratande åsnor också ha bäst-föredatum.
Däremot ett riktigt hett musiktips: Danska Suzanne Sundför (hittar inte danska ö:n) med låten "I resign" är en riktigt vacker historia. Och den följde, i flygplanets låtlista, direkt på Miss Li och Lasse W. Inte dumt.
Jetlaggen börjar sätta in
Innan det ens kan andas om de senaste två veckornas begivenheter måste jag rikta ett aldrig så litet tack och en ursäkt. Till er tappra, lojala själar som klickat in här varje dag trots varningar om klen uppdatering. Det värmer gott i hjärtat, och jag hade hoppats att komma ut på nätet mer under resan för att ni åtminstone skulle ha kommit hit helt i onödan. Så, återigen, tack och förlåt.
Min tanke är att först och främst dra igenom resrutten, för att senare (antingen ikväll eller imorgon) återkomma med fler inlägg om tankar och händelser på respektive plats. Och eftersom den här sidan är det enda ställe där min tanke är lag så kommer det att bli så.
Vi (fröken Ahl, Mama und Papa, Syster C, Perra Nicholson och Mandah samt undertecknad) reste alltså för knappt två veckor sen från Stockholm till Bangkok. Därfifrån tog vi direkt (det vill säga efter sex timmars väntan) ett flyg till Siem Reap i Kambodja. Där tillbringade vi ett par dar, innan bussen gick till Phnom Penh, ett stopp på en natt, och sedan vidare mot Sihanoukville på Kambodjas sydkust (no shit säger ni som kan er geografi, landet har ju bara sydkust). Några dagars slappande, sol och bad senare blev det kustvägen med båt, bil, bil, bil, färja och bil till ön Koh Chang i Thailand. Här blev det längsta stoppet, med strandliggande i fokus. Till sist hamnade vi i Bangkok och shoppade en kväll och en dag innan vi åkte hem igen.
Imorse landade vi i Stockholm, och för nån timma sen ramlade fröken Ahl och yours truly in i baracken vi numer bor i - vilket är en historia för sig - här i Norrköping.
På återhörande för mer uttömmande texter alltså. Nu är det snöbollskrigspaus.
Min tanke är att först och främst dra igenom resrutten, för att senare (antingen ikväll eller imorgon) återkomma med fler inlägg om tankar och händelser på respektive plats. Och eftersom den här sidan är det enda ställe där min tanke är lag så kommer det att bli så.
Vi (fröken Ahl, Mama und Papa, Syster C, Perra Nicholson och Mandah samt undertecknad) reste alltså för knappt två veckor sen från Stockholm till Bangkok. Därfifrån tog vi direkt (det vill säga efter sex timmars väntan) ett flyg till Siem Reap i Kambodja. Där tillbringade vi ett par dar, innan bussen gick till Phnom Penh, ett stopp på en natt, och sedan vidare mot Sihanoukville på Kambodjas sydkust (no shit säger ni som kan er geografi, landet har ju bara sydkust). Några dagars slappande, sol och bad senare blev det kustvägen med båt, bil, bil, bil, färja och bil till ön Koh Chang i Thailand. Här blev det längsta stoppet, med strandliggande i fokus. Till sist hamnade vi i Bangkok och shoppade en kväll och en dag innan vi åkte hem igen.
Imorse landade vi i Stockholm, och för nån timma sen ramlade fröken Ahl och yours truly in i baracken vi numer bor i - vilket är en historia för sig - här i Norrköping.
På återhörande för mer uttömmande texter alltså. Nu är det snöbollskrigspaus.
Datorn kan inte min dialekt
Pa en ratt skakig lina, vid en inte jatteny dator och utan mojlighet att skriva a, a eller o tankte jag meddela de forsta intrycken av Kambodja. De ar ganska fa an sa lange, ty vi har bara varit har i ett och ett halvt dygn, men det blir val utfylligare nar vi kommer hem.
Hur som helst ar Angkor Vat ett stalle hela manskligheten borde besoka. Maffigt ar bara fornamnet, efternamnet finns inte ens pa dvd. Trots att vi var mer an trotta (vi tog det samma dag som vi kom fram - efter sammanlagt 16-17 timmar pa resande fot - kommer jag forhoppningsvis aldrig att glomma intrycken.
Idag regnar det som vore det monsun (vilket systerdotter Mandah gillar, hon lyssnar ju pa Tokio Hotel), sa vi kickar back pa hotellet och njuter av att vara lediga och varma. Imorgon gar farden mot Phnom Penh, om vi hittar nagot fardmedel.
Kanske hittar jag fler uppkopplingar efter vagen, isafall blir det fler uppdateringar. Om inte hors vi om ett par veckor. Lev gott sa lange.
Hur som helst ar Angkor Vat ett stalle hela manskligheten borde besoka. Maffigt ar bara fornamnet, efternamnet finns inte ens pa dvd. Trots att vi var mer an trotta (vi tog det samma dag som vi kom fram - efter sammanlagt 16-17 timmar pa resande fot - kommer jag forhoppningsvis aldrig att glomma intrycken.
Idag regnar det som vore det monsun (vilket systerdotter Mandah gillar, hon lyssnar ju pa Tokio Hotel), sa vi kickar back pa hotellet och njuter av att vara lediga och varma. Imorgon gar farden mot Phnom Penh, om vi hittar nagot fardmedel.
Kanske hittar jag fler uppkopplingar efter vagen, isafall blir det fler uppdateringar. Om inte hors vi om ett par veckor. Lev gott sa lange.
Kittlar dödsskönt i kistan
På grund av förberedelser inför stundande resa och trött skalle på grund av nya dagsrutiner har Mandoskivsinköpet fått vänta till denna dag. Men den som väntar på Borlängemusik väntar på något gott, brukar det ju heta.
Och visst är det gott med Never seen the light of day. Gott nåt så inihelvete. Om den kommer upp i Ode to Ochrasy-klass (vilket är att likställa med den klassiska fotbollstermen "Hysénklass", från en Englandsmatch för ett par decennier sen) är ännu för tidigt att sia kring, men det är utan tvekan en lisa för själen. Bara det faktum att sista låten heter "Dalarna" gör ju vem som helst glad.
Ikväll får alltså Christopher Moltisanti och grabbarna vila, aftonen går i musikens tecken.
Under dagens shopping spree inhandlades också reselektyr. Pocket, gubevars, det ska ju backpackas. Jag bestämde mig för att ge Michael Connelly en chans till, med första boken om Harry Bosch. Svart Eko fick, efter både en och två funderingar, sällskap av Anthony Beevors andravärldskrigsskildring Stalingrad. Eftersom de båda är av ganska imponerande storlek bör de ta mig till Asien och tillbaka, om man räknar med viss sömn och åtminstone en flygplansfilm åt vardera hållet.
Nu ska de sista förberedelserna för en välkrattad hemmaplan ordnas. Sen är det jävlar anamma inte långt kvar.
Och visst är det gott med Never seen the light of day. Gott nåt så inihelvete. Om den kommer upp i Ode to Ochrasy-klass (vilket är att likställa med den klassiska fotbollstermen "Hysénklass", från en Englandsmatch för ett par decennier sen) är ännu för tidigt att sia kring, men det är utan tvekan en lisa för själen. Bara det faktum att sista låten heter "Dalarna" gör ju vem som helst glad.
Ikväll får alltså Christopher Moltisanti och grabbarna vila, aftonen går i musikens tecken.
Under dagens shopping spree inhandlades också reselektyr. Pocket, gubevars, det ska ju backpackas. Jag bestämde mig för att ge Michael Connelly en chans till, med första boken om Harry Bosch. Svart Eko fick, efter både en och två funderingar, sällskap av Anthony Beevors andravärldskrigsskildring Stalingrad. Eftersom de båda är av ganska imponerande storlek bör de ta mig till Asien och tillbaka, om man räknar med viss sömn och åtminstone en flygplansfilm åt vardera hållet.
Nu ska de sista förberedelserna för en välkrattad hemmaplan ordnas. Sen är det jävlar anamma inte långt kvar.
Störd, not shaken
Se Falling Down, dofta aldrig så lite av Michael Douglas fantastiska urspårning, sätt dig på en buss i Norrköping vid fyratiden och förundras över att det inte sker fler psykbryt här i världen.
Utrymme sardiner skulle dö för. Två gallskrikande barnvagnar med varsin fullkomligt ignorerande förare. Trötta och väldigt vresiga före detta copywriters. En busschaufför som kör som vore han busstjuv. Blanda dessa ingredienser, rör om, smaka av med avsmak.
72 timmar bort ligger en glömska av allt detta. Kanhända målar jag mig blå i ansiktet, tar på mig en blodigt och trasigt skotskrutigt tygstycke och skriker "Freedom!" när jag landar. Om jag inte vandrat in på Donken och halat fram ett hagelbrak innan dess.
Utrymme sardiner skulle dö för. Två gallskrikande barnvagnar med varsin fullkomligt ignorerande förare. Trötta och väldigt vresiga före detta copywriters. En busschaufför som kör som vore han busstjuv. Blanda dessa ingredienser, rör om, smaka av med avsmak.
72 timmar bort ligger en glömska av allt detta. Kanhända målar jag mig blå i ansiktet, tar på mig en blodigt och trasigt skotskrutigt tygstycke och skriker "Freedom!" när jag landar. Om jag inte vandrat in på Donken och halat fram ett hagelbrak innan dess.
"Toodle-fucking-oo"
Dagarne blivfer längre och åter längre. Icke tu tal om den saken. Denna dag inhandlades dessutom ränslar att medhava under förestående resa, vilket gjorde längtan än mer frapperande.
På något sätt skulle jag också vilja få med "till yttermera visso" nånstans där ovan, men för det första kommer jag inte på hur det skulle få plats och för det andra är jag inte helt hundra på vad det betyder. Till yttermera visso.
Om jag nu är så dum att jag blickar förbi resan, och det är jag, så ser jag fler resor. Skyttel mellan Ängelholm och Peking blir det hädanefter, varför jag förstås undersökte möjligheterna att gå på hockey. Och se, det gick fint. Bara ett par kilometer har jag till ishallen, och andra svängen jag är i Skåne gästas Rögle till yttermera visso av Leksand. Jojatackarja.
Conn Iggulden fortsätter annars att tävla med Dennis Lehane i skrockfullhet. Tydligen skrockade man lika mycket på Djinghis Khans tid som på Caesars. Men kan man ha överseende med det bereder Stäppens Krigare sin läsare stor spänning, så här långt är den lika rakt och tätt berättad som Igguldens förra böcker. Det är, till yttermera visso, någe visst med svärd, blod och storslagenhet från fordom.
Och så kan jag räcka lång näsa åt alla er som följt Sopranos, och som såg sista avsnittet härom kvällen. Jag har fortfarande mycket kvar att upptäcka av den serien. Väldigt mycket. Men det är en aning svårt att läsa bloggar, eftersom många envisas med att kommentera hur det till yttermera visso slutar.
Nittiosex timmar kvar nu. I runda slängar.
På något sätt skulle jag också vilja få med "till yttermera visso" nånstans där ovan, men för det första kommer jag inte på hur det skulle få plats och för det andra är jag inte helt hundra på vad det betyder. Till yttermera visso.
Om jag nu är så dum att jag blickar förbi resan, och det är jag, så ser jag fler resor. Skyttel mellan Ängelholm och Peking blir det hädanefter, varför jag förstås undersökte möjligheterna att gå på hockey. Och se, det gick fint. Bara ett par kilometer har jag till ishallen, och andra svängen jag är i Skåne gästas Rögle till yttermera visso av Leksand. Jojatackarja.
Conn Iggulden fortsätter annars att tävla med Dennis Lehane i skrockfullhet. Tydligen skrockade man lika mycket på Djinghis Khans tid som på Caesars. Men kan man ha överseende med det bereder Stäppens Krigare sin läsare stor spänning, så här långt är den lika rakt och tätt berättad som Igguldens förra böcker. Det är, till yttermera visso, någe visst med svärd, blod och storslagenhet från fordom.
Och så kan jag räcka lång näsa åt alla er som följt Sopranos, och som såg sista avsnittet härom kvällen. Jag har fortfarande mycket kvar att upptäcka av den serien. Väldigt mycket. Men det är en aning svårt att läsa bloggar, eftersom många envisas med att kommentera hur det till yttermera visso slutar.
Nittiosex timmar kvar nu. I runda slängar.
Rasande rörande, rart och roligt
Har man inte sett Stadsparken i Örebro bör man göra det. Vackrare landskap har sällan skådats. Det enda smolket i bägaren, när Mr Spoon med väl valda vänner tog mig dit i lördags, var att han aldrig visat mig stället förut. Mellan tusen och åter tusen fotoblixtar - de där vännerna var av ungefär samma skrot och korn som skeden själv - vandrade jag med ganska drömsk blick. Så om ni plötsligt ser undertecknad en smula svävande i det blå på En Dagdrömmares Anteckningar så vet ni varför.
En annan rasande rörande syn mötte mig när jag tog bussen hem från station igår. För där stod en gammal dam med krycka vid en hålplats, tittade förskräckt in i det fullspäckade fordonet och frågade oroligt chauffören om det egentligen fanns plats att sitta. Svaret blev att jovisst, det fanns säkert någon vänlig själ som kunde resa på sig. Närmast ingången satt då en punkaremosvartrockare, eller vad de nu heter, i den åldern som sådana oftast är. Utan att tveka reste han sig direkt och erbjöd damen sin plats. Hon visste till en början inte om hon skulle vara rädd eller tacksam, men satte sig iallafall. Samtidigt bestämde jag för att jag måste börja sluta döma hundar efter hår.
Om aftonen blir det ikväll, liksom igår, till att gräva ner sig i Sopranos. Taallae hade sett klart både andra och tredje säsongen, och på Karlssons inrådan vidarebefodrade han dem till Peking. Tacket och bocket till dem båda når hart när inga gränser.
För övrigt räknas det snart bara timmar innan Planet lyfter. Förvisso ganska många timmar, men det är ändå så pass att dagarna börjar bli lite för få för att riktigt räknas.
En annan rasande rörande syn mötte mig när jag tog bussen hem från station igår. För där stod en gammal dam med krycka vid en hålplats, tittade förskräckt in i det fullspäckade fordonet och frågade oroligt chauffören om det egentligen fanns plats att sitta. Svaret blev att jovisst, det fanns säkert någon vänlig själ som kunde resa på sig. Närmast ingången satt då en punkaremosvartrockare, eller vad de nu heter, i den åldern som sådana oftast är. Utan att tveka reste han sig direkt och erbjöd damen sin plats. Hon visste till en början inte om hon skulle vara rädd eller tacksam, men satte sig iallafall. Samtidigt bestämde jag för att jag måste börja sluta döma hundar efter hår.
Om aftonen blir det ikväll, liksom igår, till att gräva ner sig i Sopranos. Taallae hade sett klart både andra och tredje säsongen, och på Karlssons inrådan vidarebefodrade han dem till Peking. Tacket och bocket till dem båda når hart när inga gränser.
För övrigt räknas det snart bara timmar innan Planet lyfter. Förvisso ganska många timmar, men det är ändå så pass att dagarna börjar bli lite för få för att riktigt räknas.
Ikväll somnar jag ovaggad
Som en elefantsköldpadda på valium. Orkar knappt hålla ögonen uppe. Vilket är väldigt tråkigt då världens bästa fröken Ahl förärat mig första delen av Conn Igguldens (han som skrev Caesarquadrologin, ni vet) nya projekt, en pentologi (?) om Djingis Khan. Mycket nyfiken är jag på den.
Morgen früh är det förstås upp igen, och morgen später är det alltså färd mot Örebro. Och eftersom jag firar min första vecka som uppsatt på tågens lönelista ska jag åka buss. Vilka reskamraterna blir är jag inte helt säker på. Men Cash, Kiedis och Ebbot är det ganska låga odds på.
Morgen früh är det förstås upp igen, och morgen später är det alltså färd mot Örebro. Och eftersom jag firar min första vecka som uppsatt på tågens lönelista ska jag åka buss. Vilka reskamraterna blir är jag inte helt säker på. Men Cash, Kiedis och Ebbot är det ganska låga odds på.
Alla heter Glenn i min mardröm
För något år sedan skrevs en krönika, som kommenterade tv-sport, i en kvällstidning. Krönikan gick ut på att försöka förstå vilka kvaliteter Glenn Hysén hade som expertkommentator. Försöket landade, om jag minns rätt, nånstans kring att Hysén var som en kompis man helst hade bredvid i tv-soffan; inte särskilt insatt men ganska kul att diskutera med.
Jag har länge varit av den åsikten att Glenn Hysén inte alls bör höras i tv. Faktum är att om han hade varit min kompis i tv-soffan hade han hängt uppochner från balkongen ganska snabbt. Det har jag ansett rätt länge. Minst lika länge som karln har agerat "expert".
Men ikväll slår han fan bottenrekord. Han tar fel på spelare precis hela tiden, upprepar sig ständigt och spyr ur sig klyschor, allt med en ton så överlägsen att han får 50 Cent att låta som en blyg liten pojk. Hysén inramad av Bosse "Jagklagarpåalltföralltvarbättreförr" Pettersson och Henrik Strömblad - som nyligen fick hotbrev från svenska komikerföreningen - utgör allt som inspirerade Edvard Munch till "Skriet".
Jag har länge varit av den åsikten att Glenn Hysén inte alls bör höras i tv. Faktum är att om han hade varit min kompis i tv-soffan hade han hängt uppochner från balkongen ganska snabbt. Det har jag ansett rätt länge. Minst lika länge som karln har agerat "expert".
Men ikväll slår han fan bottenrekord. Han tar fel på spelare precis hela tiden, upprepar sig ständigt och spyr ur sig klyschor, allt med en ton så överlägsen att han får 50 Cent att låta som en blyg liten pojk. Hysén inramad av Bosse "Jagklagarpåalltföralltvarbättreförr" Pettersson och Henrik Strömblad - som nyligen fick hotbrev från svenska komikerföreningen - utgör allt som inspirerade Edvard Munch till "Skriet".
Underhållning på olika sätt
Blanda en skaplig förkylning med en bred östgötska (dialekten, that is) och du får en mycket rolig stund. Det fick jag erfara på bussen imorse. Damen bakom mig pratade högt i telefon med sin väna stämma och lyste upp halva min färd till jobbet. Andra halvan blev ännu roligare, då hennes vännina kom in och var lika förkyld. Undertecknad exploderade i en redig skrattsalva när han ramlade av bussen.
Annars är jobbet fortsatt förvirrande, men nu med en viss ljusning bort bergen. Med tanke på att jag glott på de där skärmarna i blott två och en halv dag är jag ganska imponerad av mig själv.
Andra saker i livet blir förstås lidande nu. Läsning, filmtittande, musiklyssnande och annat livselixir står åt sidan. Ikväll ska jag självdö framför tv:n medan Ibrahimovic och Wilhelmsson lurar nordirländare så till den milda grad att de vaknar upp i Lapplands Väsby, strax norr om Stockholm. Som gräsänkling har jag dessutom alibi för såväl mikropizza som chips.
För övrigt närmar sig releasedatumet för Never seen the light of day med stormsteg. Den dagen, barn, kommer jag att hänga på låset på Norrköpings enda (enda!) skivaffär. Tro mig.
Annars är jobbet fortsatt förvirrande, men nu med en viss ljusning bort bergen. Med tanke på att jag glott på de där skärmarna i blott två och en halv dag är jag ganska imponerad av mig själv.
Andra saker i livet blir förstås lidande nu. Läsning, filmtittande, musiklyssnande och annat livselixir står åt sidan. Ikväll ska jag självdö framför tv:n medan Ibrahimovic och Wilhelmsson lurar nordirländare så till den milda grad att de vaknar upp i Lapplands Väsby, strax norr om Stockholm. Som gräsänkling har jag dessutom alibi för såväl mikropizza som chips.
För övrigt närmar sig releasedatumet för Never seen the light of day med stormsteg. Den dagen, barn, kommer jag att hänga på låset på Norrköpings enda (enda!) skivaffär. Tro mig.
Finally found what I've been looking for
Nu vet jag äntligen vad det betyder att skrocka. Dennis Lehanes favoritord (fast på engelska då) förkopssligades idag av en av mina nya kollegor. Åtminstone antar jag att det han gjorde var att skrocka. Själv fnittrade jag en del inombords när han gjorde det.
Huvudet är annars ganska tomt nu. Och ändå ska jag försöka mig på att skriva nåt vettigt åt folk i Sälen. Hujeda mig.
Huvudet är annars ganska tomt nu. Och ändå ska jag försöka mig på att skriva nåt vettigt åt folk i Sälen. Hujeda mig.
Intressenter
Så var då första dagen gjord. Som sig bör ser min skalle för närvarande ut som en sacco-säck (de är på väg tillbaka, har jag hört), och min vokabulär sträcker sig mest till trötta hummanden efter att ha varit intresserad en hel dag. Men annars ser det ljust ut. Tror jag.
Sista helgen i Peking, innan Asienresan, verkar förresten bli utbytt mot en helg i Örebro. Helt otippat och hastigt och lustigt blev det mer eller mindre spikat. Det var länge sen jag såg stan nu, ett tag kändes det som jag rände där (eller igenom) var och varannan helg. Ska bli intressant att se om den ser likadan ut.
De närmsta minuterna ska dock ägnas åt att långsamt sjunka in i soffan. Sånt är jag väldigt bra på. Framförallt sen min egen soffa blev transporterad till Peking. Den är snudd på oslagbar. Den enda soffa som hittills varit i närheten är min gamla pojkrumssoffa, som Mama und Papa envisas med att försöka åka till tippen med. Trots sin sons krokodiltårar. Just i detta nu slår det mig att jag faktiskt skulle kunna få med mig ett par allierade i frågan. Med tanke på hur många timmar Film-Tobbe och Trumslagarpojken spenderat i den borde det även ligga i deras intresse att bevara den.
Sista helgen i Peking, innan Asienresan, verkar förresten bli utbytt mot en helg i Örebro. Helt otippat och hastigt och lustigt blev det mer eller mindre spikat. Det var länge sen jag såg stan nu, ett tag kändes det som jag rände där (eller igenom) var och varannan helg. Ska bli intressant att se om den ser likadan ut.
De närmsta minuterna ska dock ägnas åt att långsamt sjunka in i soffan. Sånt är jag väldigt bra på. Framförallt sen min egen soffa blev transporterad till Peking. Den är snudd på oslagbar. Den enda soffa som hittills varit i närheten är min gamla pojkrumssoffa, som Mama und Papa envisas med att försöka åka till tippen med. Trots sin sons krokodiltårar. Just i detta nu slår det mig att jag faktiskt skulle kunna få med mig ett par allierade i frågan. Med tanke på hur många timmar Film-Tobbe och Trumslagarpojken spenderat i den borde det även ligga i deras intresse att bevara den.
Små söta scener
Ett helginlägg? Vadan detta? Tja, andan föll på och jag hade tid.
Såg just Thomas Johansson gå till final i Stockholm Open. Kul match, men det sötaste fick tv-publiken se när kameran fokuserade på Peter Forsberg på hedersläktaren, samtidigt som han plockade ett hårstrå från Tomas Brolins jacka.
Har hunnit med en shoppingrunda idag också. En liten lustig historia från den: När fröken Ahl provade kläder på ett ställe stod jag förstås utanför och väntade med syrliga kommentarer. Samtidigt stod två andra killar utanför och såg lika bortkomna ut. Det intressanta var att när jag la märke till dem stod de på samma sätt som jag lutade mot väggen, med ena benet över det andra, iklädda gröna jackor, jeans och sneakers - alltså var vi också i runda slängar lika ekiperade. Skrämmande och lite roligt.
Eftersom jag dammade av min gamle följeslagare MD:n i veckan så blev det en del lite äldre skivor att upptäcka igen. OCh jag ska aldrig mer glömma bort vare sig Franz Ferdinands första eller The Soundtrack of our lives Origin vol. 1. Helt fantastiska skivor båda. Favoritlåtar: "40 ft." på den förstnämnda och "Midnight children" på den andra. Dessutom återupplevde jag Mandos Hurricane Bar, varför jag fick lov att köpa den i ett specialutförande idag. Bland många lysande spår är det nog ändå "If I leave you" som ger mest gåshud. Förmodligen tack vare minnet av flera enorma liveversioner av den genom åren.
Nu ska jag se Sverige fixa biljetter till Schweiz och Österrike.
Såg just Thomas Johansson gå till final i Stockholm Open. Kul match, men det sötaste fick tv-publiken se när kameran fokuserade på Peter Forsberg på hedersläktaren, samtidigt som han plockade ett hårstrå från Tomas Brolins jacka.
Har hunnit med en shoppingrunda idag också. En liten lustig historia från den: När fröken Ahl provade kläder på ett ställe stod jag förstås utanför och väntade med syrliga kommentarer. Samtidigt stod två andra killar utanför och såg lika bortkomna ut. Det intressanta var att när jag la märke till dem stod de på samma sätt som jag lutade mot väggen, med ena benet över det andra, iklädda gröna jackor, jeans och sneakers - alltså var vi också i runda slängar lika ekiperade. Skrämmande och lite roligt.
Eftersom jag dammade av min gamle följeslagare MD:n i veckan så blev det en del lite äldre skivor att upptäcka igen. OCh jag ska aldrig mer glömma bort vare sig Franz Ferdinands första eller The Soundtrack of our lives Origin vol. 1. Helt fantastiska skivor båda. Favoritlåtar: "40 ft." på den förstnämnda och "Midnight children" på den andra. Dessutom återupplevde jag Mandos Hurricane Bar, varför jag fick lov att köpa den i ett specialutförande idag. Bland många lysande spår är det nog ändå "If I leave you" som ger mest gåshud. Förmodligen tack vare minnet av flera enorma liveversioner av den genom åren.
Nu ska jag se Sverige fixa biljetter till Schweiz och Österrike.
Allt går i ultrarapid
Den där förbannade uppkopplingen. Nu har den krånglat hela morgonen igen. No work and no blog makes Staffan a dull boy.
Såg annars Den svarta dahlian igår. Den var De Palmasnygg (den karln har ett sjukt bildspråk) men också De Palmaseg. Landade på en trea, vilket får betraktas som helt okej för en film med Josh Hartnett i huvudrollen, en Hilary Swank på tomgång i en biroll och en mer än lovligt invecklad intrig.
Apropå sega storys så har jag fortfarande inte tagit mig igenom Blodspår. Viss del av skulden får faktiskt Chaplin ta. Han vill inte gärna ge mig läsro när jag vill läsa.
Såg annars Den svarta dahlian igår. Den var De Palmasnygg (den karln har ett sjukt bildspråk) men också De Palmaseg. Landade på en trea, vilket får betraktas som helt okej för en film med Josh Hartnett i huvudrollen, en Hilary Swank på tomgång i en biroll och en mer än lovligt invecklad intrig.
Apropå sega storys så har jag fortfarande inte tagit mig igenom Blodspår. Viss del av skulden får faktiskt Chaplin ta. Han vill inte gärna ge mig läsro när jag vill läsa.