Confessions of a slightly degenerated mind

Folk vill tydligen att man ska hålla beroenden så uppdaterade som möjligt. Igår infann sig ett lysande tillfälle att försöka göra ett uppehåll med påsarna under läppen. På Shell hade de slut på Tre Ankare, vilket gjorde att undertecknad funderade en, och endast en, gång på att strunta i det. Att det bara blev den enda var att expediten så hjälpsamt plockade fram något som hon tyckte skulle vara ett bra substitut. Och jag var inte bara svårövertalad.

Idag sitter jag således med en ny sort under läppen. Det funkar tyvärr alldeles utmärkt.

Förutom nikotinhjälpen påminner Anna med stort A mig om en snart förestående bokrea, vilken skulle nära min återfunna bokiver. Utan tvekan ett smartare beroende. Men icke desto mindre ett beroende.

Dessa problem kan vara av i-landskaraktär, men jag vet inte.

I full färd med att avveckla Sälen ur mitt medvetande försvinner jag återigen härifrån. Jämtland är ett minne blott (och blött, i dubbel bemärkelse). Nu ska jag istället undersöka om Stockholm har blivit kallt. En resa som ger skräckblandad förtjusning något av ett ansikte.

Skräcken ligger dels i de inte alltför höga tankar jag när om huvudstaden, som jag tidigare pratat om. Dels är också jag rätt övertygad om att jag har gått och fått feber. Det känns så där tungt i skallen och allmänt jobbigt när man försöker röra sig. Och vilken sekund som helst kommer jag att ha hostat bort det sista av min röst. Så själva resan lär bli sovande för min del.

Förtjusningen inför resan är förstås att det ska träffas damer. En dam, närmare bestämt. Eller rättare sagt en alldeles särskild fröken. Det är hon som hägrar, även om mina tjejer på jobbet är riktiga pärlor. Dessa börjar för övrigt bli lite trötta på mig, eftersom jag sneglar lite bedjande mot dem ungefär var femte minut som för att påminna dem om att jag vill åka. Och de känner nog på sig att det inte är deras sällskap som är det primära.

Jag hade även tänkt mig att kunna leva loppan en aning i den stora staden. Det skulle ju vinnas en pokerpott igår kväll, att slösas efter behag. Kvart över nio slutade det äventyret. Inte alls rikare men lite fattigare.

Jag är övertygad. Solglittrande fjäll och smått fantastiska omgivningar har fått mig att förstå Evert Ljusberg. Klart Jämtland ska bli en egen republik, så himla fint som det är. Efter att bara ha fått se det i grått och blött fick jag nu se det som man kunde se på tv. Man kan ju bli kär av mindre.

Har jag också sett mitt livs första alpina VM-tävling. Och man blir faktiskt sjukt imponerad av den där Pärson. Hon är helt enkelt helt jävla överlägsen just nu. Men hon är kortare än man tror.

För övrigt kan jag meddela att Kristin Caspersen är precis så trevlig som hon verkar. Och Hans Fahlén gillar inte mig.