Confessions of a slightly degenerated mind

Var det alltså en helt osannolikt jäkla bra Mandospelning igår. Med strålande sällskap och lagom mycket innanför västen blev det en alldeles, alldeles underbar afton. Som en liten fingervisning om hur fint det var är jag fortfarande hes.

Efter att tidigt imorse gett mig iväg är jag annars i Jämtland igen. Och eftersom jag inte körde den här gången hade jag tid att reflektera över ställena vi åkte förbi. Det är ganska anmärkningsvärt att det inte känns som en omväg när man kör till Åre från Sälen och passerar ställen som Stockholm och Uppland. Roligaste namnet är Höla. Mest givna favoriten är Kvarnsve Gård, en smak av hemma. Och fulast är något av alla miljoner Bölen som det tydligen kryllar av i hela Norrland. Efter den här vägen finns dock inget som konkurrerar med Åte Sörböle Ö, som man kan beskåda nånstans mellan Luleå och Söderhamn.

Tack vare mitt nya ressällskap, musikoraklet P Southgrove, har det också dykt upp en hel del nya potentiella tillägg till skivsamlingen. Men jag ska lyssna lite mer innan det slutliga utlåtandet kommer.

Det är nära nu. Nära vad som torde bli en mycket trevlig afton. Kvällen innehåller förfest med mina tjejer från kontoret och god malthumlejästochvattendryck. Och så Mando förstås. Om sidådär sex och en halv timme skrålar min väna stämma till tonerna av ack så ljuv musik.

Behöver jag tillägga att det inte är undertecknad som kör till Jämtland i morgon bitti?

Tanken slår mig varje halvtimme: "Nu, nu har han ändå kommit på hur kul det är med webbspalten. Han har fått sova på det två gånger och tänkt om."

Sen knappar jag in adressen och stirrar förväntansfullt på skärmen. Men det står inget nytt. Fortfarande bara adjö. Det är inte the end of the world, men synd är det. Mer synd än Dante nånsin kunnat föreställa sig. Och han kunde föreställa sig rätt mycket synd, den saken är klar.

Måtte djävulen ta alla serverjävlar.

För första gången i hela mitt liv längtar jag till Stockholm. Har aldrig varit särsklit imponerad av den kungliga huvudstaden tidigare. Det är jag i och för sig inte nu heller, tycker mest det är stress, för mycket folk och allmänt magsårsframkallande att befinna sig där.

Om en vecka drar jag dit ändå. Ska dit och jobba med samma sak som i Jämtland. Men det är inte jobbet som drar. Inte heller alla sköna film- och skivaffärer man kan förlora sig i. Inte ens Tintinaffären, de mest trampade fyraochenhalv kvadratmetrarna sist jag var i Gamla Stan, är vad jag ser fram emot mest.

Jag får besök när jag är där. Ett besök som ger köernas stad ett helt nytt skimmer. Och när till och med ett sånt ställe lockar så står det, utan någon som helst tvekan, klart:

Ett visst yrväder kan lysa upp vilken tillvaro som helst.

Lite blandade känslor är det faktiskt. Lämnar Jämtland ganska snart nu, och det ska bli skönt att komma hem. Men folk är väldigt trevliga kring ett VM. Det finns mycket att göra. Och så är ju vägen hem, enligt rapporter, av den kalibern att färden inte kommer att avklaras på ett kick, eller ens tre.

Men macken i Sveg kommer att få besök. Jag ska vinnna skidor som Marigold med allra största säkerhet läggger beslag på. Det får hon så gärna. Mitt knä är fortfarande inte moget för bravader på skidor, oavsett hur fina de är.

I bilen spelas - om jag får bestämma - Familiar to Millions. Oasis fick äran att avsluta konsertandet på Wembley. Med en ljudkuliss på 80 000 galningar hyllandes fem andra galningar är gåshuden allerstädes närvarande. Covern på Neil Youngs "Hey hey, my my" är en pärla bland pärlor.

Läsandes en krönika i en tidning jag inte vågar namnge (Mr Spoon kan taekwondo) får jag en aha-upplvelse. Texten handlar om den jobbiga kusinen från landet. En del av definitionen för denne släkting lyder "Han som vägrar latte och käver bryggkaffe".

Exakt samtidigt inser jag att det här kontorets jobbiga kusin från landet är yours truly.

Senaste timmens tankar sammanfattas så här (det kursiva innebär antingen det där ekande ljudet när drömmar spelas i radio eller den bomullsliknande ramen när nåns innersta visas i tv):

Har jag alltså funderat länge och väl. Kommit fram till att det inte kan bli annat. Till och med Husgud Halvar har ju sagt åt mig att göra det. Då lyssnar man ju. Nu slår jag ner näven och gör slag i saken. Redan imorgon bär det iväg. Varför vänta, liksom.

Jag drar till Norrköping och blir hemmafru.

Med lite mer mod och lite mindre logik i kroppen hade det varit så.

Man blir bara glad ibland. Har precis varit ute och tittat på folk. Folk som åker skidor. Och mest glad blir man av det lilla folket. Tänk om man kunnat behålla den där oförställda glädjen som di sma over jordi har.

Såg ett par hjälmfotingar (barn kallas så i Sälen kallas tills de blir myndiga, tror jag) som upptäckte en pistmaskin av trä, som de kunde leka i. Och jösses så de gick igång. Allting var på sniskan, hjälm, mössa, vantar, bävernylonoverall, allt. Men det struntades förstås blankt i, de hade ju en stor brummande sak att utforska. Ändrade planer morsan, vi är inte så trötta som vi var nyss, när du nästan fick bära oss för att komma de sista fem metrarna till bilen.

Tänker på hur en annan reagerar på nya leksaker. Som jag till exempel gjorde när jag skaffade Brego (innan han blev Satan). Då bubblade glädjen inuti mig, men jag bara rättade till kragen och rattade ut kärran. Det fanns ju folk i krokarna, hur skulle det se ut om man gav utlopp för känslor?

Så, stelbent, stelfotad och stelhalsad körde jag hem. Väntade till kvällningen, då de flesta skulle hålla sig hemma. Och sen lät jag mig le med hela ansiktet, brände igång stereo och motor och went wild. Eller ja, så wild man kan go utan att helt känna sig pinsamt överengagerad.

Det vill säga ungefär tio procent av en hjälmfotings iver. På sin höjd.

Å andra sidan ska jag kolla på film ikväll. Och mina kollegor undrar vad jag har tagit, eftersom jag klappar händerna av förtjusning, har ett fånflin över läpparna och titt som tätt fnittrar högljutt för mig själv. Antingen är barnet i mig kanske inte förlorat än, eller så är jag bara riktigt inspirerad av de som vet hur livet ska levas.

Just another day in ultra rapid. Såna här dagar fattar inte att det är både Leksand och United på tv ikväll. Och att det dämed är lag på att alla timmar under ordinarie dag ska vara hälften så långa.

Största skrällen med kvällen är annars att Janson verkar bli en no-show. Trots att jag har viftat med Canal+ framför nosen på honom. Han håller i och för sig, konstigt nog, inte på Siljans finest (nåja). Men man tycker att han borde visa lite solidaritet, jag har ju genomlidit hans kaffelagsmatcher. Och Pulse, hujeda mig.

Problemet med kanaler som visar sport man vill se är att filmtittandet blir lidande. Har faktiskt hela två ottittade filmer hemma, som således även efter kvällens bravader kommer vara otittade. Skämmes tamefan.

Det är för övrigt första och sista gången som jag parafraserar schlager i rubriken. Men just nu känns det som att jag inte kommer hem ikväll.

Helgen som gick blev ett gäng Amsbergspojkar odödliga. Då tog de nämligen hem en fin cuptitel, efter att ha försökt i över tjugo år. Skuggan, Kåla, Akka och alla andra fick äntligen en riktig anledning till att ha den obligatoriska efterföljande lagfesten. Hjälte blev dock en annan Amsbergsinventarie, Lillevold. Och att nämna Lillevold utan att också nämna en helt fantastisk ramsa, till vilken han är källan, är oförsvarbart:

"Förr var det nu, fast jävligare var det desto värre, men så här jävla sämre har det tamefan aldrig varit dåligt."

Gissar att han kände motsatsen under helgen. Åtminstone på lördagen.

Det börjar kännas nu. Att det inte alls är säkert att jag jobbar i mars. Eller månaderna efter det heller, för den delen. Långskotten på mina ansökningar börjar kännas väl långa snart. Ungefär som om Linderoth skulle skjuta från 50 meter och hoppas på Xabi Alonsoutdelning. Och för er som inte följer fotboll så där jättenoga kan jag berätta att det inte händer varje dag. Det händer till och med aldrig.

Lite illamående är jag allt, vill ju liksom se något ljus i tunneln snart. Det börjar lukta bränt i knutarna också, för snart bär det iväg norrut. Även om det ska bli riktigt kul är det något som gör det svårare att veta om det där ljuset kommer eller ej.

I och för sig är jag sorgmodig i överkant. Jag har faktiskt ett stående erbjudande om att bli hemmafru i Norrköping. Återigen tror jag inte riktigt fröken Ahl vet vad hon gett sig in på. För det ser mer och mer ut som att jag nappar på det.