Blowin' in the wind, part II
Några fler tankar vågar jag inte redovisa, för då gissar jag att jag hamnar i blåsväder hos framförallt Taallae.
Blowin' in the wind
Awfully tired now, boss. Dog tired. Och det på grund av de små delar av Pers vindilar som når hit upp. Det kan förstås vara nån annan parvel som har tagit sig hit för en blåsning (förlåt). Vem det än är - Per eller Gudrun eller vemsomhelst - så gör denne sitt yttersta för att hålla mig vaken.
Min lya är begåvad med tre rum, kan man säga. Ett sovrum, ett kominerat kök/matsal/biosalong och ett gästrum. Alltså borde chansen att hitta ett ställe där man kan sova ostört på vara stor. Sällan pinkar en trähäst halva pottan full.
De båda sovrummen ligger nämligen vid varsin husknut. Dessa husknutar skulle fungera som mistlurar bara man andades på dem. Så vid vindar som nattens blir de inte jättetysta. Sovrummen strukna från sömnlistan, således.
Hoppet står alltså till det där tredje rummet. Där finns istället en köksfläkt. En köksfläkt som har spjäll. Spjäll som skulle göra min polare Trumslagarpojken, pa-rapa-pam-pam, grön av avund när det blåser. Säg så här: jag såg trummisen i Hardcore Superstar ösa konstant i nästan en timme på en spelning förra veckan, men med tempot mina köksfläktspjäll håller skulle han ha orkat max tio minuter. En bock i vakenkolumnen för vardagsrummet också. Som man säger i Amerikat: This blows bigtime. Endera morgonen vaknar jag förmodligen, fullständigt utsövd, på toaletten. Enligt Film-Tobbe ska golvvärmen fungera utmärkt även nattetid.
Nu längtar jag, om möjligt, ännu mer till helgen. Då kommer jag möta ett helt annat yrväder. Mycket trevligare yrväder, dessutom. Rapporterade SMHI om såna skulle väderleksrapporten vara dagens höjdpunkt.
Ett sammanträffande, inget annat
Men ska man lyssna på den låten ska man höra första versionen, utan saxofonpartyt. Och när man ändå snurrat igång med nostalgitrippar och tuggummin, ska man höra inledningen på "Vart tog den söta lilla flickan vägen?". Sannare ord har sällan sagts:
- Du pappa?
- Mmm?
- Ibland är man för stor och ibland är man för liten.
- Mmm, så är det.
Dessutom ett utomordentligt tema för en helg, om man så vill.
Tre gringos i fjällvärldsdjungeln
Snön faller och jag med den. Den hade till och med täckt min bil, fast den står under tak. Så då kom jag sent till jobbet. Och jag försöker tvinga mig själv att tycka att det är såå bra med snö. Men det är svårt, med wannabeknä och en soon to be over-anställning. Men det här är ingen klagosång, jag lovar.
För det är riktigt roligt att komma till jobbet och se leenden överallt. Jag är ju den ende som inte njuter i alla fulla drag just nu. Och leenden är smittsamma, vilket är en jäkla tur. Annars hade jag befunnit mig en bra bit längre ner på utvecklingsstegen, med en spade i näven och haglande svordomar.
Men jag gräver inte ner mig. Om inte annat håller helgens endorfinöverdos ett tag till.
Sälen hade ju finbesök. Utan att det ens visste om det, verkade det som. Det engagerade sig nämligen inte jättemycket för att få eminenta paret Spoon att känna sig välkommet. Inga röda mattor, ingen extra insatt pulkabacke utanför mitt hus. Så jag fick dra lasset själv. Skönt att vissa personer i ens närhet är ganska lättunderhållna. Det räckte med att hälla i dem lite rött och enchilladas, och slå på Monkey Ball eller en film, för att se de små ögonen tindra i kampen för att hålla sig vakna i soffan. Tror också jag fick plus i kanten när jag lät (nåja) herrn (nåja) i huset vinna. Flera gånger till och med. Eller ja, alla gånger då.
Till mitt försvar ska sägas att min fåtölj stod konstigt. "It was a funny angle", som Tyrone i Snatch så elegant förklarar.
Annars fortsätter helghöjdpunkterna. På fredag invaderas Norrköping av undertecknad. Stackars fröken Ahl har ingen aning om vad hon givit sig in på.
Att hamna på fel spår
Jag letar desperat, förtvivlat, besinningslöst och aningen svettigt efter inspiration. Halvar ligger på bokhyllan hemma, Kung Olsson på Borlänge Stadsbibliotek. Jag har läst varenda rad jag kan hitta på nätet, såväl av de där två såväl som andra mer eller mindre inspirationsgivande pennfäktare. Ack nej, ack nej, det går ju ej. Vad kan det bero på?
Tja, antingen beror det på att det inte finns så mycket rent läsvärde on this beautiful thing called nätet. Eller så har jag kanske läst allt redan. Eller så har det en aning att göra med att jag, inom fem minuter efter att ha startat en sökning efter inspiration, ofrånkomligt hamnar på en shoppingsida. Antingen för film eller för böcker.
Och där blir jag allt som oftast kvar.
Ibland börjar det med att jag letar efter Slastexter. Eller ja, det börjar alltid med ett fåfängt försök att hitta honom. Men det är just fåfängt, Slas vill inte ha några texter på nätet. Och det är förmodligen inte det media han gör sig bäst i heller. Mediet för Slas är en ganska gammal bok, som man blir nostalgisk bara av att titta på och luktar bibliotek, ett halvmörkt litet rum, med en kopp kaffe bredvid sig och Cornelis i lurarna. Då mår man, kan jag säga.
Titta, här håller jag som bäst på att fundera ut hur jag kan glida in på fel spår, och så gör jag just det. För att citera Steve Buescemi, alias Garland Greene: "Define irony". Con Air är faktiskt en gravt underskattad film.
Iallafall, steget från Slas är ganska långt till Stephen King. Men det tas på en kvart, max. Har man kommit till King har man oftast tagit vägen över Hasse Alfredsson och liknande till typ Conn Iggulden (och tankarna har vandrat till Gladiator) eller Dennis Lehane (Mystic River). Därmed har jag gläntat på dörren till filmvärlden. Väl inne på Stephen King har jag sparkat in den. Brutalt dessutom, eller så brutalt jag kan. Jag är ju trots allt en snäll kille. För snäll säger vissa, inte alls tycker andra. Ingen aning säger jag.
Nu gör jag det igen. My name is Maja. Babbel Maja.
Nätfärden fortsätter från Adlibris, Bokus och allt vad det kan vara till Ginza, Discshop och allt vad det kan bli. Sen varvas bästa prisexempel mellan de olika sajterna, medan man kollar Imdb (även känt som bibelns nätversion) efter information som man bara måste ha. En och annan smygkik på Filmtipset blir det också, för att få reda på hur man kanske kommer att tycka om den och den filmen. Hujeda mig, på mindre än trekvart har jag glömt allt vad skrivande och jobb heter.
Och för den som fortfarande är med till den här meningen, och inte somnat, är det ingen som helst konstighet med det. Varför skulle jag behålla fokus på en timme eller två om jag inte ens kan hålla det i typ ett A4?
Mer Fröding åt folket
är run som en ost
och lärd som själva den onde"
Ibland blir man avundsjuk på värmlänningar. Men bara ibland.
Thank heaven for little friends
Fick jag alltså beskedet att jag inte kommer vara kvar i Sälen längre än till sista februari. It's your loss, sa jag inte utan gick istället runt i vakuum hela dagen. Som fint vispad grädde på pulvermoset strejkade bilen när jag skulle åka hem och dränka mina sorger i juice.
En sån himla tur att man har vänner. Taalae ringde och frågade hur jag mådde. Han är en pärla, helt enkelt. Mange, världens bästa ekonomichef, hjälpte till med min bil och lät mig sen låna hans. Fröken Ahl, underbara fröken Ahl, fick mig på bättre humör med ett alltid lika trevligt telefonsamtal. Och så mama und papa. Öppna armar från Borlänge har aldrig känts närmare. In the words of Supergrass: "I miss my mummy and I miss my daddy". Till sist kom Janson förbi och gav sitt stöd, trots att det inte gick hockey på tv. Så jag la mig ändå med ett relativt lätt sinne igår.
Synd bara att det är en ny dag idag.
Å andra sidan är det en dag närmare Anna med stort A och Mr Spoons ankomst. Då jäklar blir det Monkey Ball, filmciterande och sedvanlig mobbning av undertecknad. Underbart. På menyn: kycklingenchilladas (eller tvåchilladas, Annas anm.), vin och sallad. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Och inte nödvädigtvis vin för mig.
Var tog golvet vägen?
Mattan under mig bara försvann. Har svårt att stå, har svårt att falla på samma gång. Yr, förundrad, förvirrad, ledsen, tom... Försöker förstå vad det egentligen är jag känner.
Sälen, som har blivit mitt hem, kanske inte är mitt hem så mycket längre. Nånting som kallas provanställning går ut, och sen blir det inget mer. Ska jag svära, gråta eller gå hem? Eller allt samtidigt? Å andra sidan ska man kanske se möjligheterna. Det är ju nu jag äntligen skriver den där boken. Eller blir journalist. Eller läser filmvetenskap i Falun (a.k.a. Mordor). Hur jag än funderar hamnar allt på samma tanke i slutändan.
Vafan gör jag nu?
Så nytt, men ändå bekant på nåt sätt
Jag börjar se vita prickar framför ögonen. Många till och med. Jag är blöt om fötterna, och får lov att lyfta dem högre än vanligt när jag går. Fryser gör jag också. Tror jag håller på och bli sjuk. Samtidigt minns jag något från forna tider om att sånt här hände då och då.
Istället för att be om autografen
Innan jag går vidare ska jag förklara en sak. Jag har en fantastisk fallenhet för att bli raljant när jag inmundigat drycker med procenttecken. Ett glas räcker för att göra en diskussion kring vad jag kör för bil till ett 15 minuters föredrag om absolut inget alls.
Gick jag alltså, på Mandospelningen på Bolle i höstas, fram till Bjurman, som för de flesta skribentwannabes från Borlänge (mig inräknad således) är en ikon. Förfriskad med ett helt glas sa jag något i stil med "Alltså, jag måste bara... jag kan inte i ord förklara... asså dina texter är, jag menar...". And so on. Jag höll på ända tills Bjurman själv ändade min mentala harakiri med att säga "Jag hoppas det är positivt du menar". "Jajajajaja, det vet du", blev svaret. Och medan jag försökte flyta därifrån hällde jag också ur mig en komplimang i förbifarten till BT:s utmärkte CJ Bergman. Vilken förståeligt bara skrattade ett förvånat tack.
Det är ju tur att man har vett att vara trevlig när man bränner sina skepp iallafall.
Musik, sång och DeNiro
Och under filmen slår det mig att jag faktiskt gjort en kanonblunder i listan jag slängde ur mig här tidigare. Räisänens konsert på Peace & Love var riktigt bra, men Oasis på Hovet för snart ett år sen var 2006 års absoluta livehöjdpunkt. Iallafall för någon som dyrkat bandet sen "Morning Glory", slukat allt som har med dem att göra sen dess, men ändå lyckats att inte se dem live.
Min gåshud kunde skära glas den där kvällen. Eller, om man så vill, jag tittar inte tillbaka i ilska på den.
Helgen gick annars åt till att, i tur och ordning, träna sönder mina stackars armar, titta på Once Upon A Time In America (förlåt Film-Tobbe, kunde inte hålla mig, men jag ser snart om den), tvätta, titta på Hitch (som jag inte ser om), dricka ett par malthumlejästochvattenglas, per telefon sjunga Ring of Fire för fröken Ahl, somna framför Sagan Om Ringen (Grycksboexpressen, numera New Yorkexpressen, vet hur det är), kolla på Henkes fantomdebut och till sist läsa en stor del av Svärdens Fält.
Det ser ut att ha varit en mycket produktiv helg. Eller inte.
Annars ser Mr Spoon och Anna med stort A ut att snart bevärdiga Sälen med ett besök. Jag räknar dagarna, även om jag antar att det är den senare som kommer att skeda med den förre. Det får hon, denna där.
Film-Tobbe är en vis man
Now listen here, son, sa han. Och jag lyssnade. Men inte tillräckligt. Så här i efterhand skulle jag ha hörsammat honom på allvar. Han berättade om en del av this beautiful thing called internet, som var väl värd alla besök. Jaja, det blir nog bra med det, svarade jag och glodde vidare på Family Guy.
Förlåt, Film-Tobbe. Jag skulle ha lyssnat mycket tidigare. Jag antar att jag är den siste som upptäcker det, men tjuvlyssnat.se är hur kul som helst.
Annars verkar de där gudarna jag snackade om igår tagit sitt förnuft tillfånga. Det är kallt idag, och den ljuva musiken av snökanoner ljuder i mina öron. Lättnaden sprider sig.
Gudarna måste vara tokiga
Så obeskrivligt trött på regn. Så himla trött på mörker. Så genomsugen på att bara åka hem och titta på Once Upon A Time In America, min julklapp till mig själv. Men det känns lite elakt, lovade Film-Tobbe att kolla på den med honom ungefär hela tiden när han var häruppe förra veckan. Eftersom det inte skedde, kommer jag att försöka vänta ett tag till.
Dessutom kommer Janson hem och kollar på hockey ikväll. Framgångsreceptet för att skaffa kompisar i Sälen: skaffa Canal+. Och bit ihop trots att burken visar tveksamheter i form av lag sponsrade av kaffe.
Klarar man det är vägen till popularitet utstakad.
Det bara hände
Gick jag alltså och skaffade en blogg till slut. Har funderat på det länge, Mr Spoon har tryckt på, andra också. Men det var ändå min husgud och förebild herr Halvarsson som såg till att det blev av. Klart du ska ha en blogg sa han. Och vem är jag att säga emot?
Eftersom jag får magsår, krupp och små utslag av presentationer av typen ”jag är en kille på 23 vårar…” så tänkte jag att en lista över vad jag reagerade på förra året skulle få ge en bild av vem jag är. Jag lovar att nästa inlägg inte blir lika långt.
Och nej, jag är inte mainstream. Bara väldigt lättpåverkad. Därför denna lista.
2006 års…
… sämsta film:
Pulse. Överdrivet, platt, förutsägbart och alldeles bedrövligt. Jag blev faktiskt förbannad, så dålig var den.
… skönaste OS-semifinal:
Hockeydamerna. Synd bara på Chris Härenstams överdrivna avslutande kommentarer. Men det var en riktigt rolig straffläggning.
… bästa bok (läst i år alltså):
Episkt dubbelspel, Bo G Jansson. There’s no one like Bo G. Skönlitterärt är det Patient 67 av Dennis Lehane, Doktor Glas av Hjalmar Söderberg eller Roms Portar av Conn Iggulden.
… bästa spelning:
Timo Räisänens på Peace & Love. Har aldrig varit nåt fan tidigare, men nu är man fast. Hade hoppats på att Red Hots spelning i Globen skulle hamna här, men icke. Trötta surfare på scen är inte kul.
… roligaste hockeymål:
Damerna igen. Det enda målet de gjorde i OS-finalen var ju hysteriskt roligt, och dessutom snyggt i slutändan. Två frågor: När får vi se herrarna göra repris? Och varför var inte det målet med på OS-krönikan? Skandal.
… bästa skivköp:
Mandos Ode to ochrasy. Fastnade direkt, och växer hela tiden. Titelspåret är de kraftigaste ryggradsrysningar jag fått av en skiva någonsin. Och You don’t understand me är helt fantastisk. Jag skulle kunna rada upp hela skivan, men nöjer mig så. Sockertopparnas andra skiva är också helt underbar, och det är Red Hots Stadium Arcadium också. Bra skivår, helt enkelt.
... jobbigaste resa:
100 mil i bil med överlastat släp, två katter och sjukt jävla många vägarbeten. Luleå-Örebro; en resa väl värd att låta bli.
… skönaste OS-final:
Hockey är ju tv-sporten numero uno, men den gamle skidgnidaren i mig var alldeles till sig när Lind och Fredriksson tog sprintstafettguldet. Å andra sidan var jag helt galen under curlingfinalen också. Men jag tar lättare in en sport som jag förstår och dessutom själv kan utöva (kan inte åka skridskor och fattar inte hur man skruvar en stenklump).
… bästa film:
Me and you and everyone we know. Helt underbar, enda konkurrenten är Walk the line. Cash har aldrig varit hetare, inte Phoenix heller. Men det var ett tunt år, åtminstone för egen del. Såg bara en enda femma förutom de här i år, Oldboy. Som är ännu bättre, men för gammal för att kvala in.
… i särklass härligaste telefonsamtal:
Det som sa att jag fick jobb i Sälen. Att flyta på moln fick en helt ny innebörd.
… i särklass härligaste e-mail:
Det som sa att jag fick VG på min C-uppsats. Att flyta på moln fick en helt ny innebörd.
… i särklass härligaste dag:
Den då jag fick årets i särklass härligaste telefonsamtal och e-mail. Att flyta på moln fick en helt ny innebörd.
… roligaste fotbollsmatch:
Blev aldrig av. För det skulle ha varit Uniteds Champions Leaguefinal, Amsbergs avgörande kval till femman eller Sveriges VM-final. Men det bidde ingenting med nånting. Måste jag välja nåt blir det ändå Sverige-England i VM. Båda mina favoritlag, storbilds-tv, många mål, spännande och min lookalike Linderoth var överlägset bäst på plan.
… tråkigaste fotbollsmatch:
Ta fram ett spelschema för italienska Serie A, blunda och peka. Gäääsp.
… jobbigaste dag:
15:e februari. Då gick de in i knät, jag mådde dåligt av narkosen och skämde ut mig inför såväl läkare som sköterskor.
… tydligaste ”Varför-gick-jag-på-bio?”-film:
Pirates of the Caribbean 2. Kan vara de sämsta 100 spänn jag nånsin spenderat. Skulle varit Mr & Mrs Smith om det inte varit för att Mr Spoon fixade halva priset på den. 50 spänn var den värd. Inte ett öre mer.
… bästa tv-serie:
Family Guy. Alltid Family Guy. Alternativt Grey’s Anatomy eller Entourage.
… mest överraskande favoritskribent:
Ronnie Sandahl på Aftonbladet. Faktiskt.
… favoritcitat från filmens värld:
”Ordinary life is pretty complex stuff.” American Splendor bör ses av alla som inte sett den, och ses om av alla som sett den.… tack för lång och trogen tjänst:
Shadowfaxe, a.k.a. min gamla kära Renault 19. Vit som snö, kom när man visslade på den, startade alltid. Men finns inte längre.