Confessions of a slightly degenerated mind

Efter den tyngsta återfärden hittills befinner jag mig bland fjälltoppar igen. Kunde ha varit gladare över det. Kunde ha varit ledsnare också. Många saker talar just nu för Borlänge eller ännu sydligare breddgrader. Men jag har iallafall Ode to ochrasy hemma igen.

Den tröstar mig lika mycket som det påstås att något kallat nganga tröstade mig en gång i världen. Det är en jäkla tur, för dagar som idag behövs det. Dagar som igår behövdes det ännu mer.

Ibland dyker det upp namn som Film-Tobbe, Taallae, Grycksboexpressen/New Yorkexpressen, Trumslagarpojken och Mr Spoon i de här trakterna. Detta handlar först och främst om ett alldeles för ihärdigt läsande av St. Halvar, Kung Olsson och Bjurre, som alla skriver underbara alster och refererar till sin omgivning med fyndiga titlar och smeknamn. Monkey see, monkey do, som man säger åvör där. Sen vill man ju inte hänga ut folk heller.

Nu ska ni inte tro att jag sitter och krystar fram de här smeknamnen, de är inte en ren Sporre™ utan fabrikationer skapade i stundens hetta, allt som oftast. Film-Tobbe har fått sitt namn av sitt gedigna filmtittande, ofta i sällskap med undertecknad. Grycksboexpressen tog sig en gång en mindre genomtänkt repa till en förort till Mordor, kommentar överflödig. Nuförtiden förlägger han sina trippar, mer genomtänkta men med samma syfte, till New York, så en ändring verkar vara på sin plats.

Taallae är en överdriven latiniserad dalmålsvariant av ett smeknamn som är för gammalt för att jag ska ha en aning om när och hur det kom till. Mr Spoon och jag har enligt en felaktig uppfattning legat sked (in his dreams), och Trumslagarpojken är förstås såväl trumslagare som pojke.

Det finns andra som jag skulle kunna nämna, som Mr Frimmo, Janson eller Fossmo. Men anledningen till de smeknamnen har jag antingen inget att göra med eller en alldeles för tråkig förklaring till.

Eftersom jag redan dragit en nära-kändis-händelse tänkte jag fortsätta på det spåret. Den här är dock mer nära än den tidigare. Alltså sitter också skrytmånshatten stadigare.

Alla, med lite vett, sans och heder i kroppen, har förmodligen sett Sällskapsresan. Detta är en av de största replikkällorna i det sporrska hemmet. Närmare bestämt är den trea, efter Sagan om Ringen-filmerna och allt jag sett med R Gustafsson. "Pepes bodega, ja hitta de", "Invalido" eller "Javla smalanningar" är några exempel på användbara stäv.

En annan klassiker är ju "Heja Eslöv!". Och nu börjar jag närma mig poängen. Jag har aldrig mött vare sig Sven Melander (som ropar) eller Weiron Holmberg (som står bredvid), tyvärr. Men rullskidåkaren, som får fans efter vägen, vet jag vem det är. Han sitter nämligen om dagarna cirka fem meter från yours truly. Jag tänker inte gå in på namedropping, men jag kan avslöja att han var scenograf för detta stycke svensk kulturhistoria. Det ni.

Jag råkar veta exakt vad Marcus Birro pratar om på sin blogg. Han pratar nämligen om ett ställe jag besökte i helgen. Ett ställe som jag förmodligen fortfarande skulle botanisera i om inte en viss fröken Ahl sett till att jag haft annat att tänka på (Kyckling classic).

Synd bara att herr Birro inte var på Norrköpings antikvariat när jag var där. För första gången i mitt liv var jag för tidigt ute.

Det kliar i hela kroppen. Jag är konstant sugen på något att äta, men vet inte vad. Har ont i huvudet, tunnelseende och en liten släng av tinnitus. Känns som att jag rör mig i slow-motion. Livet känns innehållslöst, som ett skal som väntar på att fyllas. Jag gråter mig till sömns och hoppas allt ska vara bättre nästa morgon.

Men det är det inte. Allt bara börjar om, bara lite långsammare och lite tommare. Hopplösheten genomsyrar snart mitt hela väsen. Inte ens Tarantino, Red Hot eller godis kan döva begäret.

Hur ända in i hela helvete kunde jag glömma Mandos Ode to ochrasy i Borlänge i julas?

Det var ett tag sen jag läste det, men det gör det inte mindre sant. Och inte mindre sjukt otroligt. Varje gång jag läser det måste jag slå mig själv i skallen med usb-minnet.

Iggy Pop kommer till Peace & Love. Han kommer till Borlänge, hem till mig. Eller ja, nästan då. Jag som ett tag var fundersam över om jag skulle gå på den där festivalen nästa år. Men kan Iggy kan jag. Och kommer Iggy kommer jag. Att Stooges är med gör saken bara mer självklar.

Det betyder att man kan börja drömma om "Passenger" och "Lust For Life" samtidigt som "1969" och "I Wanna Be Your Dog", plus den nya magnifika covern på Teddybears "Punkrocker". För att bara nämna några. Helt ojävlatroligt underbart.

Undrar bara om det innebär att jag och Film-Tobbe får ta en annan låt att spela när vi tar färdknäppen i sommar. Eller om det bara betyder att vi först får höra den på mycket grannirriterande volym och sedan se den framföras av the man himself. Grundtipset är det senare alternativet. Det är svårt att få för mycket av "Lust For Life".

Kanske kollar vi på Trainspotting innan också.

Förra veckan var fylld av spefulla kommentarer om en alldeles för lång resa. Jag har varit sjuk i huvudet, helt väck, ett pucko och en dårfink. Bland annat. Det skulle ju vara ett het befängt företag att åka 400100 meter bara för att kurtisera en dam. Enligt alla utom mina tjejer på kontoret, som bara lagt huvudet på sned, lett och sagt "Åååhh".

Look who's laughing now. Varenda meter var värd mödan. För det har bjudits gott att äta och dricka, en riktigt fin vandring i en riktigt fin gammal stad, film och kunskapsspel (mmm, kunskapsspel, rrraaah).

Och fröken Ahl. Och så fröken Ahl. Härliga, söta fröken Ahl som har sett till att jag haft minst ett leende på läpparna hela helgen, visat mig runt i sitt slott och till och med visat en staty föreställande Moa Martinsson, som jag beundrar ganska mycket i smyg.

Å andra sidan har jag betalat för mig också. Jag har ju introducerat både Pale Blue Eyes (låten alltså) och Kyckling classic. Och det är inte kattskit.

Snart, snart, snart drar jag. I en bil med fläkt, redbar stereo och fungerande vinterdäck.

Thank god it's friday.

Högst upp på favoritlistan för tillfället: Janson! Holm, Fröding, Alsterlind kan maka på sig, Janson är den förnämste värmlänningen av dem alla. Vad är väl en höjdhoppare, en höjdardiktare och en höjdartjippare mot en som lånar ut sin bil till en vän i nöd?

Jag tror Willem Dafoe säger det bäst: "Kinda makes me feel like riverdancing".

Allt som allt 42 stycken favoritfilmer, utan inbördes ordning, och alla har de sin egen oemotståndliga charm. Vilken som helst av dem kan jag vid vilket ögonblick under dygnet som helst bli abstinent sugen på att se.

Och jag har mage att kalla Douglas Adams för vrickad.