Confessions of a slightly degenerated mind

Jag förstår varför det där jobbet tog en fikarast på gränsen mellan Norge och Sverige. Det var sammanlagt fyra rader text som skulle översättas, varken mer eller mindre. Så, jag är redan färdigjobbad för dagen. Midsommarsemestern inträdes därmed om bara någon halvtimme.

Midsommar, ja. Efter att ha spenderat denna högtid på konstiga ställen (som Säter) de senaste åren styrs åter kosan mot skogarna kring Tansen. Det ska ätas gott, drickas gott, inmundigas godbitar, förtäras ljuvlig mat, och sen ska det ätas lite till. Ungefär. Och allt sker i förträffligt sällskap.

Och, just det, däruppe går det inte ens att tänka på ett modem. Så bloggen går på en liten välbehövlig semester. Alla läsare önskas väl mötta igen på måndag, och en snudd på onödigt trevlig midsommar.

Jag är enormt, fruktansvärt, överjävla uttråkad. Har ingen aning om vad jag ska sysselsätta mig med. Det där jobbet som jag skulle ha pysslat med nu verkar ha tagit en fikarast på gränsen mellan Norge och Sverige, jag är för rinnande i näsan för att gå ut, det är för fint väder för att kolla på film, jag känner mig lat om jag bara lägger mig och läser, disken fixas på bara ett par minuter, bäddningen likaså...

Suck, sa Bill. Suck var ordet, sa Bull. Tråkigt, sa Dupond. Jag skulle snarare säga väldigt tråkigt, sa Dupont. I'm bored as hell, sa Han Solo. Aaaawrooor, sa Chewie.

Jag brukar inte kolla på Cops. Det gjorde jag inte igår heller. Men det stod på när jag var inne i köket och hemmafruade mig. Och jag råkade höra nån sorts intervju med en polis, som berättade om hur hans (yrkesmässiga) partner jagade en brottsling till fots. Eftersom de hade jobbat tillsammans så länge, så visste han exakt hur hans partner brukade jaga. Alltså, förklarade han, visste han var han skulle hamna och kunde genskjuta den misstänkte på ett smart ställe.

Jag kunde ha svurit på att när någon jagas så är det denne, och inte den som jagar, som bestämmer åt vilket håll löpningen sker. Men tydligen handlar det om ren och skär vänskap mellan jägare.

Jag fattar inte varför jag utsätter mig för det, eller att det ens övervägdes. Jag tror inte att jag tänkte, egentligen. Plötsligt sa bara min mun, utan stöd från övriga kroppen, "Ja men, ska vi inte ta och lägga det där andra pusslet också?".

Så nu sitter jag där, bland en hel skrälldus träbitar som inte för allt smör i Småland vill passa med varandra. Kalla kårar rusar över ryggen varje gång köket, med dess överfulla bord, besöks. Nu är frågan om det där tavelsnygga motivet verkligen är värt att slita sitt hår en timme varje kväll.

Apropå att utsätta sig för saker: På torsdag ska det chansas ordentligt igen. Då ska det tågåkas på linjen mellan Norrköping och Sala, för vidare resa mot Gondor. Vis av erfarenhet vet man att det kan gå precis hur som helst. En gång fastnat i Sala, en gång blev det en MacGyver-löpning (hann in precis innan dörrarna stängdes) mellan tågen och nu senast fastnade vi i Västerås, Eskilstuna, Flen och Katrineholm, sammanlagt en timmes försening på knappt två timmars resa.

Det kan i och för sig bara vara jag som drar denna olycka över oss. För så vitt jag förstår har fröken Ahl inte försenats särskilt ofta, trots många fler resor på linjen. Jag däremot är, på bara några få försök, nästan hundraprocentig när det gäller förseningar på de där resorna. Följaktligen funderar man. Dessa funderingar får extra bränsle av min förbannelse när det gäller köer.

Det är helt enkelt omöjligt för mig att ställa mig i kö. Så fort jag placerar mig där stannar den, det slår aldrig fel. Nu säger många att jamen vafan, det där händer ju alla, Murphys lag och all that shit. Men jag lovar, min förbannelse är något utöver det vanliga. Igår gick det till exempel så långt att fröken Ahl bad mig gå hem mär vi närmade oss kassorna. Trots att det inhandlats en anselig matkasse som skulle bäras hem. Men jag trotsade förbannelsen och stannade kvar. Och så gick det förstås som det gick.

Det utsågs en ny mästare i helgen. Hushållets mästare av minigolf, that is. Vinnaren var i slutändan ganska överlägsen, relativt ohotad och ändå mycket ödmjuk. Eller ja, överlägsen och ohotad iallafall.

Den eviga pensionärsbattlen mot Spoons fortsatte också, med massivt poängplockande. Korsord löstes på löpande band, nästa pussel började läggas, upp-och-hoppa-tiden var ungefär halv åtta och läggdags kring elvasnåret. Känslan är att vi kommer att vinna den tävlingen lika enkelt som vissa vinner minigolfrundor.

För övrigt brydde jag mig bara marginellt mer om att Real vann den spanska ligan än om att Inter vann den italienska.

Ännu en av mina kära örebroare kliver i och med dagens datum in i de lyckliga 24-åringarnas värld. Och den här gången ligger ingen 100-milsflytt runt hörnet. Det tackar vi för. Så, ett stort grattis till Taallae!

Jag har aldrig varit någon större sommarpratarlyssnare, men jag funderar på att bli det nu. Det finns en hel hög intressanta människor att lyssna på i P1 den här sommaren. Filipochfredrik, Plura, Michael Nyqvist, Knut Knutson (go Antikrundan!), Howlin' Pelle Almqvist och, sist och störst, Martin Kellerman är alla potentiella influenser till att slå på radion.

Apropå den sistnämnde, man bör varje dag besöka DN:s hemsida och läsa Rockystripparna. Eftersom de inte lagras, utan bara kan läsas en enda dag, måste man vara där varenda dag. Och det är mödan värt. Dagens stripp är till exempel en pärla bland pärlor. Läs den, skratta gott, spring sen iväg till bokhandeln, köp album nummer ett och två, stoppa dem i ett kuvert och skicka kuvertet till mig (jag har tredje, fjärde, femte och vägrar köpa fler innan jag har de första).

Det rinner överallt, känns det som. Svullet är det också. Ögon och näsa är totalt obrukbara, och jag vaknar med andnöd ungefär tre gånger varje natt. Och vad jag än försöker bota det hela med, så hjällper det inte. Jag vet inte ens om det är allergi eller en kraftig förkylning längre. Allergi var ju grundtipset, men nu vetefan. De där allergipillren hjälper då inte. Å andra sidan hjälper inte förkylningsnässprejen heller.

Frustrerande är det iallafall. Och irriterande. Snart är paniken förestående, jag känner inga lukter och knappt några smaker längre. Så om det är nån som har en dunderkur på lut, dela den gärna.

Nyss hemkommen från en promenad. Äter ett par knäckemackor. Har inhandlat lite kontorsmaterial. Ska snart skicka en faktura.

Det är inte utan att man känner sig lite vuxen.

Jag har aldrig läst så mycket som en rad av henne, och jag har inga bilder att bevisa min upptäckt med. Men efter att ha sett henne i morgonsoffan står det glasklart: Camilla Läckberg är fantastiskt lik vår förra skiddrottning Marie-Helen "Billan" Östlund.

Sommaren är alltså räddad. Jag är stolt ägare till en Peace & Love-biljett. Har man bara rätt kontakter (någon som kan gå förbi Turistbyrån och köpa) så löser sig allt.

Mitt enda problem nu är hur det hela ska finansieras. Måste nog lära mig att ställa ut en ordentlig faktura snart. Så fort det lilla problemet avhjälps är också den ekonomiska frågan en aning mindre.

En vacker dag ska jag förresten sluta använda Sockertopparnas låtar i rubrikerna. Men inte idag. "My saviour, my secret" är ännu en i raden av sköna nummer på "First round first minute". Tyvärr kan jag bara lyssna på låtarna i skallen, eftersom skivan ligger i ett visst fordon som fråntagits mig.

Peace & Love hemma i Borlänge har blivit en självklarhet att besöka under sommaren. Film-Tobbe startade igår ett rykte om att biljetterna till årets festival skulle vara slut. Ett rykte som visade sig vara överdrivet. Inte betydligt, men dock. Det var iallafall tillräckligt för att undertecknad ska börja känna aningen nervösa svettningar, och lägga ut biljettköp på entreprenad. Förhoppningsvis lyckas åtminstone något av mina ombud komma över en biljett.

För det vore en skandal av större mått att missa den tillställningen. Förutom de lokala stoltheterna Mando, Sockertopparna och Kiss and Tell (som alla tre är givna besöksobjekt) kommer ju Iggy Pop och Jason Mraz och Timbuktu och Stefan Sundström och Maia Hirasawa och... Det vill fan till att det hittas en biljett, helt enkelt.

När man för en gångs skull vaknat i tid och tänkt att det vore på sin plats med en morgonpromenad, då ropar tv:n ut att man ska hålla sig inne. Det brann ju, inte jättelångt härifrån, i nån industrilokal. Med giftig rök som följd. Förmodligen är jag paranoid i överkant, jag tror egentligen inte att röken tog sig hit. Men man vet ju aldrig. Kvar inomhus har jag iallafall hållit mig.

Nu ska jag fixa de småsaker jag har att fixa denna förmiddag, och sedan bege mig ut. Idag verkar vara minst lika fin som igår. Och idag har jag beväpnat mig med allergipiller.

Det förra inlägget lämnade mig med en hel del övrigt att önska. För det hade ju varit finurligt om Brego kunnat återbördas till Gondor från något roligare än... Södertälje. Därför undrar jag, om Borlänge är Gondor, Falun Mordor och Ludvika Rohan; vad blir då Södertälje? Emyn Muil? Mörkmården? Eller rent av Fylke?

När den femte dagen gryr ska jag vända mitt ansikte norrut och vänta mig hjälp från Vattnadal (Paradiset i Borlänge). Elrond Karlsson vet att svara förnuftigt på detta problem, det är jag säker på.

En kommentar av Mr Spoon påminner mig om att jag inte nämnt något om hur historien med Brego slutat. Min, hmm, kära bil är efter utflykten till Södertälje numera stående i Gondor, och trivs nog på grönbetet där.

Poängen med att berätta att Brego är återlämnad är dock inte för att delge samtliga läsare ett slut på sagan. Det får ni inte heller, för slutet är helt odramatiskt. Poängen är istället att ära den som äras bör. Vilket i det här fallet är två personer. Perra Nicholson (som fixade så att verkstan fick nyckeln) och Father Ahl (som skötte det svettiga jobbet med att ta hem skrället) är för tillfället mina absolut största hjältar, eftersom de hjälpt en upptagen frilansare i nöd. De har min eviga tacksamhet och respekt.

Hej, gräsänkling. Så sa min spegelbild imorse. Och det var först då jag fattade att jag var just det. Redan från morgonen var jag ju det. Fröken Ahl beger sig i detta nu till den kungliga hufvudstaden för att jobba, och kommer hem imorgon afton.

Alltså befinner jag mig i ett tillstånd där jag inte har en aning om vad jag ska göra. Man hade kunnat tro att det skulle vara jobb på gång. Men det verkar bli lugnt idag. Vanligtvis brukar jag då företa mig med lite av varje här hemma. Som disk, bäddning eller vad det nu må vara. Men eftersom vi var i Gurkstan i helgen finns ingen helgdisk att diska. Och eftersom det bara är jag som kommer att nyttja sängen till kvällningen - och jag anser hela idén med bäddade sängar vara kraftigt överskattad - så finns ingen större anledning att bädda.

När jag inte bäddar eller diskar brukar bokläsande, promenerande eller tv-spel stå på dagordningen. Bokläsandet inträdde, som jag antydde tidigare, i helgen nån slags koma. Eller baksmälla efter urladdningen i Millenniumtrilogiavslutningen, om man så vill. Så den biten faller bort. Promenerandet väntar jag med till senare, när det inte är fullt så varmt. Samtidigt kan man ju inte sitta och lira FIFA när det är så här vackert väder, det går bara inte för sig.

Det är ungefär när jag kommer fram till dessa slutsatser som nästa insikt föds: Om inte nån satans ödehjärna gått och stulit Brego för ett par veckor sen så hade jag haft ett fordon som kunde ta mig till en strand nånstans. Där hade jag kunnat sola, läst tidningar (som jag hade köpt på vägen) och emellanåt tagit säsongens tredje, fjärde och femte dopp (det första och andra togs i helgen).

Istället sitter jag här och har inte den blekaste om vad jag ska ta mig till. För första gången är jag riktigt vilsen i Peking.

Några nätters sömnlöshet följdes av en natt där det sovs, klubbad lake-style. Detta tack vare en stående elektrisk välgörare (vilket för övrigt låter sig Freudtolkas, men inte kommenteras) som bröt den kompakta hettan i rummet, och gav dräglig sovtemperatur.

Således är det en utvilad ung man som slagit sig ner framför datorn. Jag har dessutom hunnit konstatera att det hittills ser lovande ut på jobbfronten inför dagen. Alltså inget jobb idag.

Vad nu det egentligen skulle spela för roll. Luftslottet som sprängdes lästes ut i lördags natt, och tomheten har infunnit sig. Vad ska jag läsa nu, liksom. Så vi får se om det blir en tripp ut i trädgården vad det lider. Om det blir så har jag iallafall ett starkt alternativ till ny läsning. Jag åker nog tillbaka till Boston igen, med Lehanes Svart nåd.