Trådar knyts samman
Äntligen vet jag nu hur min framtid ser ut. Det vill säga, jag har fortfarande ingen aning om jobb, försörjning eller liknande, men jag vet hur kommande helg ska se ut. Vad som först såg ut som en direkt resa tillbaka till Gondor blev en gräsänklingshelg i Peking som blev en helg med besök av det finare slaget. Taallae med bättre hälft behagar nämligen besöka Norrköping till helgen. En visit som väldeliga ses fram emot.
Annars kan jag berätta att en regnig torsdagsmorgon verkar vara den optimala morgonen att städa vägen - fram och tillbaka två gånger - med stora maskiner som låter mycket, samt att rensa högt kantgräs med onödigt stora röjsågar. Dessutom är det en perfekt morgon för att springa runt i grannlägenheten och skrika, med lungor som inte alls passar en ettochetthalvtåring.
Således gick min tänkta sovmorgon i stöpet. Istället sitter jag här, med bekännelsesidan, nyhetsmorgon och morgonkaffet. Och kan inte annat.
Förresten har mitt läsande löst sig, även om det tog några svängar innan det nådde sitt svar. För Fotbollskriget fanns inte att få tag på, varken i pocketform eller inbunden. Så jag slog på Halvars nya tips, Stuart Macbride. Tänkte jag iallafall. Men ingen av hans böcker stod att finna på bokhandeln. Istället högg jag ett pocketexemplar av Pelecanos Ren som snö, men ångrade mig. Det hela slutade med att jag för första gången läser Paulo Coelho, debuten sker med Alkemisten.
Den fanns hemma i fröken Ahls bokhylla hela tiden.
Annars kan jag berätta att en regnig torsdagsmorgon verkar vara den optimala morgonen att städa vägen - fram och tillbaka två gånger - med stora maskiner som låter mycket, samt att rensa högt kantgräs med onödigt stora röjsågar. Dessutom är det en perfekt morgon för att springa runt i grannlägenheten och skrika, med lungor som inte alls passar en ettochetthalvtåring.
Således gick min tänkta sovmorgon i stöpet. Istället sitter jag här, med bekännelsesidan, nyhetsmorgon och morgonkaffet. Och kan inte annat.
Förresten har mitt läsande löst sig, även om det tog några svängar innan det nådde sitt svar. För Fotbollskriget fanns inte att få tag på, varken i pocketform eller inbunden. Så jag slog på Halvars nya tips, Stuart Macbride. Tänkte jag iallafall. Men ingen av hans böcker stod att finna på bokhandeln. Istället högg jag ett pocketexemplar av Pelecanos Ren som snö, men ångrade mig. Det hela slutade med att jag för första gången läser Paulo Coelho, debuten sker med Alkemisten.
Den fanns hemma i fröken Ahls bokhylla hela tiden.
Mellan fotbollskrig och mörker
Idag verkar inte vara särskilt annorlunda från igår. Men idag skiner iallafall solen. Vad man nu ska göra med det.
Eftersom boktipsen inte direkt strömmat in går jag nog på Mr Spoons råd. Kapuscinskis Fotbollskriget skall, om jag hittar den i bokhandeln, bli mitt nästa läsobjekt. Med tanke på hur diverse bloggar här till höger har rosat polacken - frid över hans minne - och hur bra På resa med Herodotos var, så blir jag nog inte särskilt besviken. Dock känner jag mig fortfarande inte klar med deckargenren. Efter mängder av Lehane och Larsson känns det konstigt att läsa något annat. Men det är säkert nyttigt.
Jag ska dock erkänna att jag stod och höll i Mörker, ta min hand igår. Men 229 spänn, är det verkligen ett pris för människor? Kanhända väntar jag tills den kommer på pocket, vilket är vilken dag som helst nu.
Eftersom boktipsen inte direkt strömmat in går jag nog på Mr Spoons råd. Kapuscinskis Fotbollskriget skall, om jag hittar den i bokhandeln, bli mitt nästa läsobjekt. Med tanke på hur diverse bloggar här till höger har rosat polacken - frid över hans minne - och hur bra På resa med Herodotos var, så blir jag nog inte särskilt besviken. Dock känner jag mig fortfarande inte klar med deckargenren. Efter mängder av Lehane och Larsson känns det konstigt att läsa något annat. Men det är säkert nyttigt.
Jag ska dock erkänna att jag stod och höll i Mörker, ta min hand igår. Men 229 spänn, är det verkligen ett pris för människor? Kanhända väntar jag tills den kommer på pocket, vilket är vilken dag som helst nu.
Glöm myndighetsrosen
Glöm all ros jag givit Skatteverket tidigare. De kan taga sig uti ändan om, as far as I'm concerned.
Vad göra, vad göra?
Trött, seg och allmänt förvirrad. Så läget är precis som det brukar. Jag sitter återigen i Peking, men som vanligt nuförtiden är det snart dags att återvända till Gondor. Innan dess hade jag tänkt försöka styra upp den där ekonomin, trots konstiga brev och telefonsamtal och felaktiga fakturor och absolut noll koll på vart momsen tar vägen.
Men jag är ändå rätt tillfreds med tillvaron. Faktiskt. Om jag bara kunde komma på vad jag ska läsa härnäst. Det finns fortfarande en Lehanebok på svenska - Mörker, ta min hand - som jag inte läst. Men med tanke på den rätt ansenliga mängd Bostondeckare jag läst på sistone börjar det nog bli dags för lite omväxling. Är det korkat att vara sugen på den där serien om Alexander den Store? Lästips mottages hur som helst tacksamt. Ju snarare desto tacksammare.
Men jag är ändå rätt tillfreds med tillvaron. Faktiskt. Om jag bara kunde komma på vad jag ska läsa härnäst. Det finns fortfarande en Lehanebok på svenska - Mörker, ta min hand - som jag inte läst. Men med tanke på den rätt ansenliga mängd Bostondeckare jag läst på sistone börjar det nog bli dags för lite omväxling. Är det korkat att vara sugen på den där serien om Alexander den Store? Lästips mottages hur som helst tacksamt. Ju snarare desto tacksammare.
Noterat i marginalen
Jag skummar en nyhetssida och blir först mycket bedrövad och sedan en aning upplyft igen. Bedrövelsen är befogad. Jag tycker att det är orättvist att en man som Runar får en kvinna som Tilde de Paula. I och för sig hade jag funnit det orättvist med vilken som helst som inte heter Fredrik Ljungberg eller Mikael Persbrandt (då må det vara hänt). Men Runar tar orättvisan ett steg längre än de flesta.
Sen blir jag alltså lite road av en annons för någon pokersida, där gamle fotbollslegenden Hans "Eskil, Eskil, Eskil slit och släng" Eskilsson spelar. På fotot i annonsen ser han väldigt mycket ut som Ron Perlman, som är med i snart sagt alla filmer och serier som har med tecknade seriefigurer att göra. Men bara en huvudroll, i fantastiskt usla Hellboy.
Det roliga med allt det? Jag vet inte riktigt, förmodligen är det bara jag. Men på något sätt kändes det lättare i hjärtat efter att ha konstaterat det.
Sen blir jag alltså lite road av en annons för någon pokersida, där gamle fotbollslegenden Hans "Eskil, Eskil, Eskil slit och släng" Eskilsson spelar. På fotot i annonsen ser han väldigt mycket ut som Ron Perlman, som är med i snart sagt alla filmer och serier som har med tecknade seriefigurer att göra. Men bara en huvudroll, i fantastiskt usla Hellboy.
Det roliga med allt det? Jag vet inte riktigt, förmodligen är det bara jag. Men på något sätt kändes det lättare i hjärtat efter att ha konstaterat det.
Klena bloggvanor
Bloggvanorna är inte vad de borde när man befinner sig på hemmaplan. A lot of catching up to do, helt enkelt. Bloggen catchar upp en annan gång, nu ska jag snickra.
Förvirrande nyheter
En hel del i nyhetsrapporteringen det senaste dygnet har varit anmärkningsvärt. För det första hamnar kanske fyrans bevakare (minns tyvärr inte vem det var) av IFK Göteborg - Malmö FF på någon floskeltopp nånstans för den här meningen:
"Marcus Berg kapades av namnen Jonas Sandqvist i Malmömålet." Hur i hela friden är de namnar?
Under gårdagen rapporterades det också om att franske fotbollsspelaren Sylvain Wiltord gripits. Enligt SVT handlade det om narkotikainnehav, och enligt TV4 om sanslös fortkörning. Man kan ju undra hur nyhetskanalerna kollar sina källor egentligen, oavsett vilken av dem som har fel i det här fallet är det väldigt svagt.
Sedan slog jag på världens fortfarande bästa nyhetsmedia, Text-TV, imorse. En av de första rubrikerna som mötte mig var att var tionde tåg i Sverige är försenat. Ofta med mer än en timme. Sedan uttalade sig SJ:s vd på Nyhetsmorgon om det hela, och berättade att det var alldeles för många och långa förseningar för att vara godtagbart. Vilket är märkligt med tanke på förseningsfrekvensen på sträckan Norrköping - Sala. Och att SJ, när de ringdes till vid en försening som innebar två timmars väntetid (och därmed två timmars försening), tyckte att två timmar allt var rimligt att vänta, varför ingen extrabuss eller liknande sattes in.
"Marcus Berg kapades av namnen Jonas Sandqvist i Malmömålet." Hur i hela friden är de namnar?
Under gårdagen rapporterades det också om att franske fotbollsspelaren Sylvain Wiltord gripits. Enligt SVT handlade det om narkotikainnehav, och enligt TV4 om sanslös fortkörning. Man kan ju undra hur nyhetskanalerna kollar sina källor egentligen, oavsett vilken av dem som har fel i det här fallet är det väldigt svagt.
Sedan slog jag på världens fortfarande bästa nyhetsmedia, Text-TV, imorse. En av de första rubrikerna som mötte mig var att var tionde tåg i Sverige är försenat. Ofta med mer än en timme. Sedan uttalade sig SJ:s vd på Nyhetsmorgon om det hela, och berättade att det var alldeles för många och långa förseningar för att vara godtagbart. Vilket är märkligt med tanke på förseningsfrekvensen på sträckan Norrköping - Sala. Och att SJ, när de ringdes till vid en försening som innebar två timmars väntetid (och därmed två timmars försening), tyckte att två timmar allt var rimligt att vänta, varför ingen extrabuss eller liknande sattes in.
"Lämna ditt bakomflutna framför dig"
Kollade igenom senaste veckans inlägg. God damned, visste jag inte att det fanns annat än nån festival på den tiden? Nåväl, nu är det dags att blicka framåt och låta minnena stanna kvar i skallen.
Den här veckan är jag i Gondor. Så go on, ni kan vara avundsjuka på mig. Eftersom det rör sig om just en vecka så hinner jag lätt och ledigt träffa alla jag vill träffa, ingen stress. Mailboxen har heller inte kastat fram några nya jobb än, så jag tar det för tillfället väldigt lugnt. Snart är det till exempel dags för en lunch med en kär gammal väninna, som enligt ryktet nu börjar se lite rund ut över magen.
Apropå runda magar, det är mycket sånt nuförtiden. Senast igår kom en gymnasieklasskamrat och berättade att han skulle bli pappa. Och det är bara en i raden på sistone. Det känns som att en hel del av sådana som en gång var jämnåriga börjar bli väldigt gamla.
Den här veckan är jag i Gondor. Så go on, ni kan vara avundsjuka på mig. Eftersom det rör sig om just en vecka så hinner jag lätt och ledigt träffa alla jag vill träffa, ingen stress. Mailboxen har heller inte kastat fram några nya jobb än, så jag tar det för tillfället väldigt lugnt. Snart är det till exempel dags för en lunch med en kär gammal väninna, som enligt ryktet nu börjar se lite rund ut över magen.
Apropå runda magar, det är mycket sånt nuförtiden. Senast igår kom en gymnasieklasskamrat och berättade att han skulle bli pappa. Och det är bara en i raden på sistone. Det känns som att en hel del av sådana som en gång var jämnåriga börjar bli väldigt gamla.
Adrenalinet börjar lägga sig
Av diverse anledningar var jag väldigt trött igår. Jag är trött idag med, men nu har jag iallafall ingen festival att dra iväg mot. Så här kommer synpunkter på det jag såg i fredags och igår.
För det första krullade Mando upp asfalten så enormt att tennisnäten vid tennishallen på Hagavägen plötsligt blev badmintonnät. Klart godkänt, och med Mandos mått mätt gör det dem bättre än de flesta. Men jag har sett dem bättre. "Ochrasy" är och förblir landet jag alltid vill fly till.
Förutom Mando hörde Sockertopparna, Timo Räisänen, Lars Demian och Timbuktu till höjdpunkterna. Alla hade de bra drag under galoscherna, bjöd på sig själva och skapade riktigt bra stämning.
Men den stora höjdpunkten var nog ändå, väldigt otippat för min del, The Ark. Helt magnifik avslutning, med den avgjort högsta stämningen under hela festivalen. Sen, precis när adrenalinet pumpade som bäst, så slängde de dessutom fram - Trumslagarpojken! Han kom in och spelade bongos under sista numret. Just där och just då nådde jag ett lyckorus av utomjordiska proportioner. Stolthet över kompisen där framme och lycka över polarna bredvid mig. Som en extra touch ramlade dessutom Timbuktu in på slutet, och röjde runt på scenen. Allt blev en sagolik upplevelse.
Om de andra jag såg eller ville se säger jag så här: Jag stod för taskigt till på Miss Li för att verkligen kunna njuta av den spelningen. Kjell Höglund var rolig, men inte min kopp av te. Det är egentligen inte Prop Dylan heller, men när kompisar från förr lirar är det svårt att ändå inte ryckas med. Sahara Hotnights var lite spaka, jag hade högre förväntningar på dem. Det hade jag definitivt på Jason Mraz också, det var väldigt mycket snack och på tok för lite verkstad. Kön till Maia Hirasawa var alldeles för lång för att jag skulle hinna dit, och tidsbriten gjorde att jag bommade Stefan Sundström. Men jag såg The Waterboys, och det var bra grejer. Och hade jag hört dem innan hade jag förmdligen tyckt ännu bättre om det.
Sen måste jag be Hagge om ursäkt för att jag inte lyckades masa mig ner i tid för Kiss and Tells spelning. Jag skäms, och hoppas kunna gottgöra nån gång.
För övrigt är det så här:
* Det är något av en schemaskandal att lägga Iggy Pop samtidigt som Lars Winnerbäck och Sockertopparna.
* "Fear no darkness, promised child", "Stirra ner" och "Let your body decide" slogs om att vara de bästa enskilda låtarna.
* Ingen konkurrens för fröken Ahl, men: Jag tror jag är lite småkär i Ola Salo.
* Jag har äntligen lyckats prata civiliserat, om än väldigt kort, med BT:s utmärkte CJ Bergman och Per Bjurman. Tack för det, Halvar.
* Tre olika artister (Mustasch, Räisänen, The Ark) ventilerade åsikten att Peace & Love är bättre än Hultsfred. Publikfrieri, visst, men det känns som att det ligger något i det.
Till sist fick jag en kort rapport från Accelerator i Stockholm att det skrevs historia när Jamie T spelade. Nå, det gjorde det nu i Borlänge också. Så det så.
För det första krullade Mando upp asfalten så enormt att tennisnäten vid tennishallen på Hagavägen plötsligt blev badmintonnät. Klart godkänt, och med Mandos mått mätt gör det dem bättre än de flesta. Men jag har sett dem bättre. "Ochrasy" är och förblir landet jag alltid vill fly till.
Förutom Mando hörde Sockertopparna, Timo Räisänen, Lars Demian och Timbuktu till höjdpunkterna. Alla hade de bra drag under galoscherna, bjöd på sig själva och skapade riktigt bra stämning.
Men den stora höjdpunkten var nog ändå, väldigt otippat för min del, The Ark. Helt magnifik avslutning, med den avgjort högsta stämningen under hela festivalen. Sen, precis när adrenalinet pumpade som bäst, så slängde de dessutom fram - Trumslagarpojken! Han kom in och spelade bongos under sista numret. Just där och just då nådde jag ett lyckorus av utomjordiska proportioner. Stolthet över kompisen där framme och lycka över polarna bredvid mig. Som en extra touch ramlade dessutom Timbuktu in på slutet, och röjde runt på scenen. Allt blev en sagolik upplevelse.
Om de andra jag såg eller ville se säger jag så här: Jag stod för taskigt till på Miss Li för att verkligen kunna njuta av den spelningen. Kjell Höglund var rolig, men inte min kopp av te. Det är egentligen inte Prop Dylan heller, men när kompisar från förr lirar är det svårt att ändå inte ryckas med. Sahara Hotnights var lite spaka, jag hade högre förväntningar på dem. Det hade jag definitivt på Jason Mraz också, det var väldigt mycket snack och på tok för lite verkstad. Kön till Maia Hirasawa var alldeles för lång för att jag skulle hinna dit, och tidsbriten gjorde att jag bommade Stefan Sundström. Men jag såg The Waterboys, och det var bra grejer. Och hade jag hört dem innan hade jag förmdligen tyckt ännu bättre om det.
Sen måste jag be Hagge om ursäkt för att jag inte lyckades masa mig ner i tid för Kiss and Tells spelning. Jag skäms, och hoppas kunna gottgöra nån gång.
För övrigt är det så här:
* Det är något av en schemaskandal att lägga Iggy Pop samtidigt som Lars Winnerbäck och Sockertopparna.
* "Fear no darkness, promised child", "Stirra ner" och "Let your body decide" slogs om att vara de bästa enskilda låtarna.
* Ingen konkurrens för fröken Ahl, men: Jag tror jag är lite småkär i Ola Salo.
* Jag har äntligen lyckats prata civiliserat, om än väldigt kort, med BT:s utmärkte CJ Bergman och Per Bjurman. Tack för det, Halvar.
* Tre olika artister (Mustasch, Räisänen, The Ark) ventilerade åsikten att Peace & Love är bättre än Hultsfred. Publikfrieri, visst, men det känns som att det ligger något i det.
Till sist fick jag en kort rapport från Accelerator i Stockholm att det skrevs historia när Jamie T spelade. Nå, det gjorde det nu i Borlänge också. Så det så.
Nästa steg: Amsbergs SK
Det kan vara ett utslag av att det handlar om Uniteds ärkerivaler. Men visst är det att byta ner sig ordentligt när man heter Sven-Göran från Torsby och tar över Manchester City? Karln har basat över IFK Göteborg (bland de bästa i Europa då), Benfica (dito), Sampdoria (dito), Lazio (dito) och engelska landslaget. När han slutade som förbundskapten talades det om Real Madrid, Juventus och Inter.
Och nu, efter att ryktesklubbarna stadigt sjunkit i aktning, tar han över ett lag som allt som oftast får plocka resterna från storklubbarnas bord och som har ett öde prisskåp som mest står och samlar damm. Det känns inte som att Svennis är mannen att göra dem till ett storlag heller. Tack och lov.
One down, two to go
Givetvis sprack schemat direkt. Först gjorde glada vänners lag att inledningen på festivalen missades, och nedfärden mot stan började inte förrän vid halvsjusnåret. Så Plura och Carla var första akt att ses. Och sämre kan man definitivt ha det. För er som hört dem tidigare: Plura och Carla var Plura och Carla. För er som inte hört dem: Tänk bloggen, den som nu tyvärr är nerlagd, och tänk den i kvadrat.
Jag hamnar nånstans mittemellan och hade gåshud, i kubik.
Roligast igår var iallafall överlägset Mustasch, som visade skön självdistans och verkligen bjöd på sig själva. Även om jag inte riktigt är något fan. Men som sagt, roligt var det.
Vackraste rösten satt förstås på Anna Ternheim, som jag bara såg väldigt lite av på grund av vissa förvirrade kompanjoner. Det lilla var vackert och stämningsfullt, men hennes musik gör sig bättre på mindre, tätare scener än på stora schabrak på Stationsgatan.
Just ja, jag höll på att glömma The Sounds. Det finns anledning att göra det.
Jag hamnar nånstans mittemellan och hade gåshud, i kubik.
Roligast igår var iallafall överlägset Mustasch, som visade skön självdistans och verkligen bjöd på sig själva. Även om jag inte riktigt är något fan. Men som sagt, roligt var det.
Vackraste rösten satt förstås på Anna Ternheim, som jag bara såg väldigt lite av på grund av vissa förvirrade kompanjoner. Det lilla var vackert och stämningsfullt, men hennes musik gör sig bättre på mindre, tätare scener än på stora schabrak på Stationsgatan.
Just ja, jag höll på att glömma The Sounds. Det finns anledning att göra det.
Vive la Borlanche!
Hemma igen då, efter en resa fylld av små, kvittrande, lallande, överpackade (bokstavligt, inte bildligt) och allmänt yra festivalbesökare. Men tåget gick även idag som på räls, så att säga.
Det bör nu räknas med en hel del rapporter från nämnda musikbaluns ett par dagar framöver.
Det bör nu räknas med en hel del rapporter från nämnda musikbaluns ett par dagar framöver.
Sista anhalten är blandad
"I'm yours", "I found this boy", "Johnny get me a jojo", "Stirra ner", "Father of a son", "Today is a good day", "Snickeboa".
Så där, då har jag nog listat alla låtar jag absolut, verkligen, jättemåste höra och se under helgen. Hoppas att de som ska spela den trejde låten noterat att de ska spela den. Annars råkar jag känna både en och två och tre snubbar med vita chevor och övertalningsrutin. Eller ja, jag känner några som också verkligen vill höra den låten, så jag är inte ensam. Dessutom ska jag förhoppningsvis ut och fiska med den som namngivit låten, och han vill verkligen inte göra mig ond innan vi ska ut på en ödslig sjö i en eka, bara han och jag.
Om bara tjugotvå timmar står jag i vilket fall där. Bara nu den här förbaskade förkylningen ville släppa. Inte för att det skulle göra någon nämnvärd skillnad, men ändå.
Jag kan förresten förstå att det verkar vara total fokus på Peace & Love för min del. Men det är det faktiskt inte. Jag har jobbat några timmar idag. För första gången har jag utfört jobb åt andra än Sälenfolk, något jag hoppas få fortsätta med. Framförallt eftersom det verkar som att det är det här jag får fortsätta med. Att hoppas på att folk har småjobb, som lilla jag kan pilla med, över. Jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt. Och om ett dygn och några dagar framöver skiter jag fullständigt och högaktningsfullt i det.
Så där, då har jag nog listat alla låtar jag absolut, verkligen, jättemåste höra och se under helgen. Hoppas att de som ska spela den trejde låten noterat att de ska spela den. Annars råkar jag känna både en och två och tre snubbar med vita chevor och övertalningsrutin. Eller ja, jag känner några som också verkligen vill höra den låten, så jag är inte ensam. Dessutom ska jag förhoppningsvis ut och fiska med den som namngivit låten, och han vill verkligen inte göra mig ond innan vi ska ut på en ödslig sjö i en eka, bara han och jag.
Om bara tjugotvå timmar står jag i vilket fall där. Bara nu den här förbaskade förkylningen ville släppa. Inte för att det skulle göra någon nämnvärd skillnad, men ändå.
Jag kan förresten förstå att det verkar vara total fokus på Peace & Love för min del. Men det är det faktiskt inte. Jag har jobbat några timmar idag. För första gången har jag utfört jobb åt andra än Sälenfolk, något jag hoppas få fortsätta med. Framförallt eftersom det verkar som att det är det här jag får fortsätta med. Att hoppas på att folk har småjobb, som lilla jag kan pilla med, över. Jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt. Och om ett dygn och några dagar framöver skiter jag fullständigt och högaktningsfullt i det.
Anhalt på joggingrundan, del 3 och 4
Mitt under brinnande jobb vandrar tankarna iväg. De landar nånstans vid "Oh boy", "I'm so poor won't you lend me some money", "Late night heartbroken blues", "Backstabber lady", "Let her go", "I'm glad I'm not a proud American" och självbetitlade godbiten "Miss Li".
Till slut tränger jag undan de frestelserna och jobbar vidare. Men så kommer jag på mig själv med att, i drömmen, gunga med i "Sail beyond doubt", "Left, right, black, white", "It takes time, it takes two", underbara "Far away from man" och "Marigold". Och sen slår jag fast att Borlänge är en sjujävla musikstad.
Snart är det bara ett dygn kvar.
Till slut tränger jag undan de frestelserna och jobbar vidare. Men så kommer jag på mig själv med att, i drömmen, gunga med i "Sail beyond doubt", "Left, right, black, white", "It takes time, it takes two", underbara "Far away from man" och "Marigold". Och sen slår jag fast att Borlänge är en sjujävla musikstad.
Snart är det bara ett dygn kvar.
Anhalt på joggingrundan, del 2
"1969", "I wanna be your dog", "The Passenger", "Lust for life", "No fun", "Real cool time"...
Imorgon går tåget.
Imorgon går tåget.
Isländsk skönsång
Som en bieffekt av att tankarna kring det förra inlägget blandas med läsning om att Eidur Gudjohnsen kanske går till United (ja tack), så slår det mig: Nämnde Gudjohnsen och Björn Dixgård i Mando är väldigt lika. Tyvärr hittar jag inga bra bilder att länka till, så ni får helt enkelt tro på mitt ord.
Anhalt på joggingrundan
"The Band", "Cut The Rope", "Motown Blood", "Down In The Past", "Amsterdam", "God knows", "Good Morning, Herr Horst", "Clean Town" och underbara, vackra, fantastiska "Ochrasy".
Nu står det inte på.
Nu står det inte på.
Got(no)land
Gotland är tydligen ett svårt ställe att flytta till. Så svårt att trots att man har kvaliteter som någon söker, så vågar de inte anställa en av rädsla för att man kommer att simma tillbaka till fastlandet inom en vecka. Jag som hade intrycket att både Babben Larsson och Håkan Loob är väldigt sympatiska människor. Och jag kan ju refrängen i "Snabbköpskassörskan". Men det räckte inte. Den här gången heller.
Annorlunda joggingrunda
Ett preliminärt löpschema för kommande helg har skissats på:
Torsdag:
15.30-16.00 Salem al Fakir
17.00-17.45 Sophie Zelmani
19.30-20.00 Plura och Carla
00.00-00.45 Anna Ternheim
Fredag:
18.00-18.30 Miss Li
20.45-21.15 Maia Hirasawa
21.30-22.30 Sahara Hotnights
22.45-23.45 Mando Diao
00.00-00.45 Timo Räisänen
Lördag:
16.15-17.00 Stefan Sundström
17.15-17.45 Kiss and Tell
18.00-19.00 Jason Mraz (med mellanlandning hos Prop Dylan)
22.00-22.45 Sugarplum Fairy
22.45-23.15 Iggy and The Stooges
23.15-00.30 Timbuktu
00.30-01.45 The Ark
Finns det något större svenskt band, förutom The Hives, som saknas i uppställningen? Tveksamt. Annars är det, som synes, tajt som satan kring Iggy Pops och Sockertopparnas spelningar. Det visar sig hur det slutar.
Redan börjar man fundera på ståpälsen. Man minns ju till exempel med stor glädje Timo Räisänens spelning förra året, den var helt fantastisk. Och snart, snart ringer de i öronen igen, de där låtarna. "I'm Indian", "Lovers are lonely", "Lead Star" och, förstås, "Fear no darkness, promised child". Det är knappt man kan vänta längre.
Torsdag:
15.30-16.00 Salem al Fakir
17.00-17.45 Sophie Zelmani
19.30-20.00 Plura och Carla
00.00-00.45 Anna Ternheim
Fredag:
18.00-18.30 Miss Li
20.45-21.15 Maia Hirasawa
21.30-22.30 Sahara Hotnights
22.45-23.45 Mando Diao
00.00-00.45 Timo Räisänen
Lördag:
16.15-17.00 Stefan Sundström
17.15-17.45 Kiss and Tell
18.00-19.00 Jason Mraz (med mellanlandning hos Prop Dylan)
22.00-22.45 Sugarplum Fairy
22.45-23.15 Iggy and The Stooges
23.15-00.30 Timbuktu
00.30-01.45 The Ark
Finns det något större svenskt band, förutom The Hives, som saknas i uppställningen? Tveksamt. Annars är det, som synes, tajt som satan kring Iggy Pops och Sockertopparnas spelningar. Det visar sig hur det slutar.
Redan börjar man fundera på ståpälsen. Man minns ju till exempel med stor glädje Timo Räisänens spelning förra året, den var helt fantastisk. Och snart, snart ringer de i öronen igen, de där låtarna. "I'm Indian", "Lovers are lonely", "Lead Star" och, förstås, "Fear no darkness, promised child". Det är knappt man kan vänta längre.
På snabbvisit i Peking
Pepparn kastas och trät knackas och alla tvin i världen lämnar mina läppar: Gondor tur och retur utan en enda försening är genomfört. Vilket gör att jag är aldrig så nervös över hur det ska se ut när jag återvänder senare i veckan. Till Peace & Love kan man ju inte bli sen.
Fram till dess är planen att, mellan alla hysteriska hopp i längtan efter festivalyra, umgås av bara den med fröken Ahl. Hon ska ju inte med norrut nästa vända, så saknaden bör bli enorm. Men den dagen, den sorgen. Tiden skall tas tillvara.
En förvarning ska förresten utfärdas: Det kan med stor sannolikhet komma att startas rykten i kommentarerna på den här sidan. Rykten om att vissa Pekingbor inom kort blir kattägare. Om ni råkar se sådana kommentarer är det bara att förbise dem. De är helt, hållet, fullt och fast falska och inget annat.
Till sist: att dricka malthumlejästochvatten - varvat med en och annan snaps och whiskypinne - ungefär en hel dag är uppenbarligen inte en kur som förbättrar en förkylning. Tydligen blir det å andra sidan inte heller sämre.
Fram till dess är planen att, mellan alla hysteriska hopp i längtan efter festivalyra, umgås av bara den med fröken Ahl. Hon ska ju inte med norrut nästa vända, så saknaden bör bli enorm. Men den dagen, den sorgen. Tiden skall tas tillvara.
En förvarning ska förresten utfärdas: Det kan med stor sannolikhet komma att startas rykten i kommentarerna på den här sidan. Rykten om att vissa Pekingbor inom kort blir kattägare. Om ni råkar se sådana kommentarer är det bara att förbise dem. De är helt, hållet, fullt och fast falska och inget annat.
Till sist: att dricka malthumlejästochvatten - varvat med en och annan snaps och whiskypinne - ungefär en hel dag är uppenbarligen inte en kur som förbättrar en förkylning. Tydligen blir det å andra sidan inte heller sämre.