Tror inte på skrock
Ujejuj, så det har jobbats denna morgon. Med två projekt samtidigt, det ni. Men nu är jag trött och tar en rast för resten av dagen, tror jag.
Kanske fortsätter jag med Gone, baby, gone, som jag började med igår. Jag är inte alldeles chockad över att den så här långt är lika kittlande som tidigare Lehaneverk jag läst. Dessutom har den en markant fördel jämfört med många av de senaste böcker jag läst.
Folk skrockar nämligen inte i var och varannan mening i Gone, baby, gone.
Det har många, många karaktärer gjort på sistone. Framförallt kan inte Julius Caesar, Pompejus och gänget gått runt och gjort annat än skrockat, om man ska tro Conn Iggulden (eller den svenske översättaren). Också Stieg Larsson och Dennis Lehane (eller den svenske översättaren) är väldigt inne på att säga att folk skrockar efter att en replik skrivits; Det här var knivigt, skrockade Julius/Lisbeth/jag.
Detta stör mig. För det första tycker jag det är bäst om folk bara säger nånting. Ett "sade" är oftast mycket bättre än ett "skrattade", "gormade", "frustade" (som istället syns ofta i Guillous Arntrilogi, vill jag minnas) eller vad det nu kan vara. Låt mig som läsare själv avgöra hur nån säger nåt.
Och för det andra kan jag inte alls relatera till hur någon låter när de skrockar. Det blir bara irriterande, jag sitter och försöker fundera ut hur nån kan låta när de skrockar istället för att hänga med i storyn.
Förhoppningsvis fortsätter alltså Gone, baby, gone på den inslagna vägen, och lämnar skrockandet åt sitt öde. Alldeles strax ska jag undersöka om så är fallet.
Kanske fortsätter jag med Gone, baby, gone, som jag började med igår. Jag är inte alldeles chockad över att den så här långt är lika kittlande som tidigare Lehaneverk jag läst. Dessutom har den en markant fördel jämfört med många av de senaste böcker jag läst.
Folk skrockar nämligen inte i var och varannan mening i Gone, baby, gone.
Det har många, många karaktärer gjort på sistone. Framförallt kan inte Julius Caesar, Pompejus och gänget gått runt och gjort annat än skrockat, om man ska tro Conn Iggulden (eller den svenske översättaren). Också Stieg Larsson och Dennis Lehane (eller den svenske översättaren) är väldigt inne på att säga att folk skrockar efter att en replik skrivits; Det här var knivigt, skrockade Julius/Lisbeth/jag.
Detta stör mig. För det första tycker jag det är bäst om folk bara säger nånting. Ett "sade" är oftast mycket bättre än ett "skrattade", "gormade", "frustade" (som istället syns ofta i Guillous Arntrilogi, vill jag minnas) eller vad det nu kan vara. Låt mig som läsare själv avgöra hur nån säger nåt.
Och för det andra kan jag inte alls relatera till hur någon låter när de skrockar. Det blir bara irriterande, jag sitter och försöker fundera ut hur nån kan låta när de skrockar istället för att hänga med i storyn.
Förhoppningsvis fortsätter alltså Gone, baby, gone på den inslagna vägen, och lämnar skrockandet åt sitt öde. Alldeles strax ska jag undersöka om så är fallet.
Kommentarer
Trackback