Confessions of a slightly degenerated mind

L-G hette han. Eller kallades. Eller kallas, såvitt jag vet. Hans Lindberg heter han egentligen. I vilket fall var han min lärare i svenska på Maserskolan (här lägger alla från Borlänge ihop ett och ett och inser att det handlar om högstadiet). Det fanns inget den mannen inte kunde, tror jag. Vad man än frågade om; språk, kultur, natur, sport... nja, sport kanske inte var hans starka sida... så hade L-G svar. Han var, och är fortfarande till viss del, en idol för mig. Tillika var det han som fick upp mina ögon för det roliga med att uttrycka sig i skrift.

Framförallt präntade han in mängder av grammatik under högstadiet. Något som inte direkt stärkte idoldyrkan då, men som nu är värt mycket. Bland annat lärde han oss att svenska substantiv delades in i fyra genus: Maskulinum, femininum, reale och neutrum. Eftersom han var den lärde man han var, så fann jag aldrig skäl att misstro den updelningen.

Men nu, när svenska språket ska läras vid universitet, så säger de att det plötsligt bara finns två sorters genus: Neutrum och - utrum. Halva min världsbild har raserats. När hände övergången från reale till utrum? Någon?

Några år senare pluggade jag vid ett annat läroverk, i Mordor. Där fanns en namne till undertecknad, som var något av det drygaste som fanns. Han var enligt sig själv överlägsen alla andra, han pratade konstant och han pratade strunt. En sådan herre (fast med ett inte lika vackert namn) har redan hittats i min nya klass. Jag väntar bara på att få träffa den här gruppens Mr Spoon, Satu, Cecilia och Torbjörn. Rätt stora skor att fylla för mina kurskamrater, men kommer de bara i närheten har de gjort det bra.

Till sist kan jag säga att jag aldrig mer kommer att ösa superlativ över någonting. Nu vet jag nämligen vad ett superlativ är.

Om det finns fler männsikor som lider av vanföreställningen att undertecknad är lik Tobias Linderoth, och om några av dessa var på Konsum igår, och om de kan sin landslagsfotboll, så kan de ha trott att valda delar av landslaget handlade blåvita sortimentet igår.

Bakom mig stod nämligen vad som kan vara Kennedy Bakircioglüs okände tvilling, och framför mig en kopia av landslagsläkaren Anders Valentin. Hade jag inte vetat att landslaget samlas på annan ort skulle jag ha gratulerat Kennedy till framgångarna i Ajax och beklagat Valentins otacksamma jobb (han syns ju bara i tv när Ljungberg, Ibrahimovic eller nån annan har gått och blivit skadad).

Då var man uppropad, då. Och det ser ut att kunna bli en ganska trevlig kurs. Varken mer eller mindre.

Men det är en lustig känsla att komma in med pendeln mot Linköping. Det är buskigt, betongigt, klottrigt och allmän känsla av Londonförort en bra bit efter spåret. Sen åker man genom en liten tunnel och är på väg rakt in i ett Scandic som ser ut att vara av hög klass, mitt i stan, med vackra rondeller och annan utsmyckning. Har nog aldrig sett ett så stort steg på ett så litet kliv.

Annars är det nu äntligen dags att sätta tänderna i Mörker, ta min hand. Inget mer karamellsparande, inget mer ha kvar kakan utan att äta den. Och senare siktar jag på en titt på Den vita filmen, med ungefär samma motivering.

Inte blev det något läsande inte. Kanske beror det på att jag startade en klubb som heter Jaghatarreading förra veckan. Men till de makter som stoppar mitt läsande kan jag säga: Namnet avser fotbollslaget Reading, inte läsande.

Dock klagar jag inte på det uteblivna läsandet den här gången. Det blev jobb istället, tack vare att Andy ringde från Sälen. Tyvärr har jag idétorka, så jag sitter och tittar rakt fram ut i luften. Måtte det regna snart.

Det ska till att läsas igen. Alltså, det ska läsas vid högre läroverk. Imorgon är det upprop i grannstaden, på en kurs i det svenska språket.

Men helt problemfritt ska det inte vara. Till exempel tyckte campus här i stan att det var en strålande idé att bygga om sin informationsdisk lagom till terminsstart. Därför lade de den på samma ställe som folk går för att få sina passerkort och liknande. Således hamnade jag, som bara skulle ställa ett par korta frågor, mitt i en kö där de allra flesta skulle fotograferas, skrivas in och få all nödvändig information. En i taget.

Transporten till Linköping kommer inte heller att vara lika enkel som jag från början trodde. Jag är hänvisad till kommunaltrafiken, för jag får inte åka studentbuss innan jag är studerande. Och studerande är jag inte förrän jag har börjat studera. Att jag måste ta mig till studentplatsen för att studera, tycks inte vara något problem. Logiken spirar.

Innan morgondagen ska jag försöka ta i tu med lite andra saker. Jag har exempelvis gått runt och nosat på Mörker, ta min hand väldigt länge, nu är det nog dags att läsa den. Sen har jag andra småsaker att reda ut med bland annat Skatteverket och kunder. Men det är ju petitesser i sammanhanget.

Operation Håll Chaplin vaken är i full gång. Både fröken Ahl och undertecknad har en veckostart där vi båda skulle behöva vara pigga och alerta. Så vi hoppas få honom helt slut innan aftonen träder fram. Till vår hjälp står utomhusaktiviteter, soon-to-be-sönderätna tygråttor och allmänt påhoppande när det ser ut att den lille börjar vila.

Jag klarade mig. Eller ja, hur man nu ser det. Det bidde ingen marinfrisyr, det bidde en innekilledito. Men jag slipper iallafall gå runt och skrika mig hes, som den underbart genomelake översten i Full Metal Jacket.

Apropå klassiska filmutrop, missa för allt i världen inte En kvinnas doft ikväll. Förutom odödliga "Woohah!" så bjuds det skådespeleri utöver det vanliga. Klockan 21.00 på trean. Har ni sett den förut, se den igen. För min del har jag långt gångna planer på att bjuda en speciell tjej på en filmdate, med tillhörande middag, hemma i soffan. En gör så gött en kan, ni vet.

Om den nya frisyren kommer att hjälpa eller stjälpa mina planer låter jag vara osagt.

Idag är dagen då jag åter går till frisörskan. Även om det alltid är skönt att slippa manen är det ändå en liten del av magen som knyter sig. Senast såg jag ut som en marinsoldat (Karlsson vet precis vad jag menar) när jag gick därifrån.

Så om jag under eftermiddagen lägger fram ett inlägg som består av "Atten-hah!" och liknande, så vet ni varför.

Hemma, i Borlänges vackraste stadsdel Kvarnsveden, fanns när jag växte upp en kille som stack ut på en del olika sätt. För det första uttalade han "hördudu" som "höruduu", med ett ganska frågande uttal, ty han var från samma landskap som Bengt Alsterlind, Pölsa, Janson och andra kändisar. Detta gjorde han i en landsdel där kutymen lyder "hölödu", med ett tjockt l och ett u som gränsar till ett o.

Det andra sättet han stack ut på var att han var mycket fränare än alla oss andra. Han gymmade, rökte och visste precis vad man hade tjejer till fast han bara elva år gammal.

Eftersom våra vägar korsades ett par gånger i min ungdom tänkte jag, när jag förvånad såg honom vid vattenhålet nu ikväll, att jag skulle säga hej. Jag var aldrig något fan av honom i yngre år, men det är sällan man träffar ens mycket avlägsna bekanta här. I sista sekunden hejdade jag mig när jag märkte att han sa "höledue..." - fortfarande tjockt l, men med ett missbruk av e:n och ett aningen korkat och svävande läte - när han menade "hördudu". Alltså var han inföding här i Peking, och bara en kopia av killen jag trodde det var.

Lika-som-bär-trenden fortsatte sen snart sagt hela kvällen. Till exempel kan jag berätta att Djurgårdens assisterande tränare är mycket lik skådespelaren Leland Orser, som dykt upp som biroll i mängder av serier men är mest känd för en odödlig citatklassiker från Se7en:

"A-and I fu-fu-fu-fucked her!"

Dessutom är Djurgårdsspelaren Patrick Amoah sjukt lik Chelseas Ashley Cole. Ett tag där trodde jag att DIF gjort en megavärvning utan min vetskap. Så var dock icke fallet, snarare tvärtom.

Det bästa med att leva ungkarlsliv: Menyn består av smörgåsar med ett pålägg från Gustafs. Dessa avnjuts tillsammans med iskalla gröna flaskor. Jag klagar inte.

Det sämsta med att leva ungkarlsliv (åtminstone i en stad där man inte känner särskilt många): Man får njuta av dessa delikatesser alldeles själv. Jag klagar lite.

Gräsänkling, då. Ända fram till imorgon afton. Men det lär inte gå någon nöd på mig, jag har lite arbete att attendera och ett djur att hålla efter. Dessutom ska jag och Max husse gå i envig till kvällen, då "hans" Djurgården möter "mitt" IFK Göteborg. Tvekampen skall hållas vid ett vattenhål inte särskilt långt härifrån.

Innan jobbet drar igång igen hittas jag på Youtube, tittandes på Eddie Izzard (och hyllandes Anna med stort A och Mr Spoon som introducerade honom). Hans shower Dressed to kill och Gloriuos är något av det absolut roligaste som går att hitta i den civiliserade världen. Och stora delar av dem ligger på nämnda webbsida.

Den pekingska svarta minitigern, som är ett av världens minsta kattdjur, är nattjägare. Tack vare dess kolsvarta yttre smälter den perfekt in i omgivningen i nattens dunkel. Där kan den antingen smyga sig på ett intet ont anande byte eller dundra fram som en mindre noshörning och skräma ihjäl sitt rov. Dock fungerar bara dundertaktiken på små leksaksmöss och andra varelser i den svarta minitigerns närhet.

Plötsligt stannar minitigern. Den har fått syn på något vid horisonten - eller, som urinvånarna kallar det, sängkanten - och fixerar det med blicken. Det är en av det svarta djurets svurna fiender: tår. Sakta makar minitigern sig ner i attackposition, trampar igång benen och skjuter fart med klorna ute.

Men vad nu? Tårna visade sig sitta på en stor fot, som i sin tur sitter på ett stort ben, som i sin tur sitter på ett stort tvåbent djur. Detta tvåbenta djur far nu, med en harang värdig en ärrad sjöbjörn, upp från sitt gömställe och trevar efter minitigern. Denne har dock försvunnit in i ett hörn och funderar över vad som gick fel.

Under dessa funderingar skakar marken plötsligt till. Minitigern uppfattar direkt att tårna kommit för att ta revansch. Och med sig har de sina lierade, fingrarna, som nu sträcks mot kattdjurets gömma. Ska jag fly eller attackera, ta till harvärjan eller visa tänderna, lägga benen på ryggen eller sätta hårt mot hårt, tänker minitigern. Åh, så många val, jag tror jag bestämmer mig för att - tvätta mig.

Så var jakten slut för den gången. Men skam den som ger sig, om tio minuter försöker jag igen, tänker minitigern. Tårna kan ju inte räkna med hjälp från fötter, ben och fingrar jämt.

Ibland ser man inte ljuset i tunneln för allt mörker. Fördelen med det är att när man väl hittar det så blir man gladare för en liten tändsticka än man trodde var möjligt.

Bara nu inte svavlet är blött eller plånet utslitet.

Slösurfande omkring hittar jag det här lysande citatet från världens mest ondskefulla unge, Stewie i Family Guy:

"I like you. When the world is mine, your death will be quick and painless."

Nä, det är inget drag idag heller. Åtminstone inte från min sida. Däremot ligger det ett svart streck runt hela lägenheten för tillfället. Chaplin har vaknat, och han befinner sig högt, lågt, mittemellan och ett par ställen till. Han är bara ett par rivmärken från att ingå i försäljningen av vårt boende, kan jag avslöja.

Det verkar vara fint väder ute. Själv sitter jag inomhus och funderar på livet. Vilken del av det ska jag strunta i att ta tag i idag? Kolla upp de sista detaljerna för moms- och skattebetalning? Ta en titt på lite olika jobb(o)möjligheter? Eller är det möjligtvis min semifungerande mobiltelefon som ska negligeras?

Ah, the hell with it, jag känner mig så stark att jag hoppar allihop.

För övrigt är jag mer än lovligt besviken på den uteblivna responsen på min lilla annons förra veckan. Jag vet att ni finns därute, ni som vill köpa en fin liten etta i Norrköping. Så sluta med kurragömman, kliv fram ur skuggorna och ge fröken Ahl och mig an offer we can't refuse. Basta.

Jag ser en gammal förvirrad farbror i tv-soffan. Han pratar om vad han tror är dagsaktuell sport. Istället är det enda han diskuterar hur annorlunda allt är jämfört med svunna tider. Pengarna i fotbollen var minsann inte så stora förr, förr gick det allt inte att tröttna på fotboll och så vidare.

Jag minns att Tommy Engstrand, som farbrorn heter, i början av nittiotalet kommenterade hockey-VM på trean. Och när Sverige 1992 tog guld i Prag var det han som ömsom viskade, ömsom vrålade fram det avgörande 5-2-målet av Arto Blomsten. Sådana uppdrag fullgjorde han överhuvudtaget med den äran, så vitt jag minns.

Men de uppdrag när han, i tv-soffan, sitter och diskuterar med till exempel den mycket vettige Johan Esk på DN, de skiner ingen ära över. Han tillför ingenting i diskussionerna, har ingen koll på någonting, pratar om helt andra saker än de övriga och ger ett allmänt förvirrat intryck. Kanske skulle han passa bättre i den superba engelska serien Griniga gubbar, där massor av kändisar som blivit lite till åren diskuterar jobbiga moderna fenomen.

Jag hade ju funderingar på att lägga fram ett aldrig så litet Premier Leaguetips. Men skaffade jag igår Aftonbladets enorma bilaga med några olika förslag på hur säsongen ska förlöpa. Och återigen har Peter Wennman och jag samma åsikter, i princip. Så skaffa den där bilagan för att se vad jag tror (och, för all del, hoppas), den är för övrigt fylld med snygga texter och väldigt matnyttig information.

Man skulle kunna tro att denna premiär är den största anledningen till att se fram emot helgen, men icke. Mama, Papa, Syster C, Perra Nicholson och Mandah kör idag söderöver för att under helgen träffa son/bror/svåger/morbror med bättre hälft. Det vankas augustifest med fyrverkeri-SM, besök på en djurpark inte långt härifrån och äntligen, äntligen ska kvarterskrogen invigas. Bland mycket annat.

I efterdyningarna av det förra inlägget blev började jag fundera kring tidernas tio bästa album, alla kategorier. Ni vet, såna där album man kan lyssna på om och om och om igen och vare sig tröttna eller hoppa över någon låt. Sen beslutade jag mig för att sammanställa en lista.

Det är lite snabbt övertänkt, men jag tror ändå inte jag skulle behöva ändra särskilt mycket i efterhand. Kanske bör det påpekas att samlingsalbum, sommarmixskivor och andra lysande album inte räknas med. Men här är iallafall, enligt min mening och nuvarande sinnesstämning, de bästa albumen någonsin:

1. Oasis - (What's the story) Morning glory
2. Simon & Garfunkel - Bridge over troubled water
3. Bruce Springsteen - The Rising
4. Red Hot Chili Peppers - Californiacation
5. The Beatles - Revolver
6. The Manic Street Preachers - This is my truth tell me yours
7. Bob Dylan - The Freewheelin' Bob Dylan
8. Foo Fighters - The colour and the shape
9. Kula Shaker - Peasants, pigs & astronauts
10. Mark Knopfler - Sailing to Philadelphia

Dessa dansar på strecket, kanske klarar de cutten nästa gång: Coldplay - Parachutes, Jamie T - Panic prevention, The Verve - Urban hymns och Mando Diao - Ode to Ochrasy.

Synpunkter mottages tacksamt.

Tre saker som jag, när jag sett dem, fingrat på både länge och väl sedan en tid tillbaka: Dennis Lehanes Mörker, ta min hand, Foo Fighters The colour and the shape - ett av tidernas bästa album - och vad som av många kallas för det bästa spelet någonsin till PS2; Shadow of the Colossus.

Nu kan jag fingra på dem i mitt eget hem.