Confessions of a slightly degenerated mind

När jag väl, under semestern, satte mig ner och läste blev det mest tidningar som brukades. Sedan hemkomsten har det sedan varit mycket svårt att få till någon läsro. Så det dröjde ända fram till igår innan den jättekorta Alkemisten lästes ut.

I och för sig kan den överlånga läsetiden också utläsas i att jag inte är särskilt imponerad av Paulo Coelhos megahit. Jag kan inte riktigt förstå varför så många hyllar den utan förbehåll. I mina ögon är det en hel drös med klyschor och gammal skåpmat som staplas på hög. Förvisso snyggt förpackat, men dock. För nog har vi väl tidigare hört talas om att man ska leva i nuet, följa sitt hjärta och tro på ödet lagom mycket?

Jag blir inte speciellt överraskad över att Coelho hyllar Hemingway i efterordet, det märks att han läst Papas texter ett par gånger. Bara det faktum att pojken i Alkemisten delar namn med huvudpersonen i Den gamle och havet säger väl lite. Men att jämföra de båda författarna finns inte på världskartan, jag föredrar Hemingway varje dag i veckan.

Annars förde gårdagens förmiddagspromenad med sig en hel del önskningar. Jag hittade både böcker, filmer, skivor, ja till och med tv-spel jag ville ha. Och kanske, kanske har jag idag fått lite skatteåterbäring att skämma bort mig själv med. Om så är fallet befinner jag mig inom kort i ett centrum nära mig.

Jag kan avslöja att när man inte hållt i sitt tränande som man borde så blir det väldigt jobbigt när man väl tar tag i det igen. Jag och fröken Ahl skaffade oss gymkort i måndags och invigde det med ett lättare pass. Och eftersom nämnda kvinna inte skulle komma hem förrän sent ikväll, så tog jag mig dit på eget bevåg idag (nej, jag har ännu inte givit upp helt om det där knät).

Tyvärr körde jag på som jag gjorde när jag de facto var hyggligt vältränad (sisådär åtta-tio år sen). Så nu sitter jag så still jag kan utan att vara ett allt för lätt kattbyte, och imorgon lär det krävas en mindre lyftkran för att få mig ur sängen.

Nu är inte träningen det enda jag lyckats åstadkomma idag. Till exempel har jag lärt den gode Chaplin att klättra i sitt katträd. Vilket verkade vara en lysande idé tills den lille kom på att han då också kunde klättra i en massa andra saker. Dessutom blev han överkaxig och ägnar sig numer åt att träna på att hoppa stillastående från golvet upp på köksbordet. Stefan Holm är snart grön av avund. Och husse av trötthet.

Sen fick jag en tydlig smak av Sälen. Dels för att jag köpte en sån där färdig pastasallad som man kan köpa lite varstans (till exempel Statoil på Lindvallen) och dels för att jag fick en pratstund på telefon med Janson.

Strax innan jag gick och bröt ner min kropp kunde jag även återigen konstatera att jag valde fel veckor att vara hemma på. Den första hinten om det kom tidigare i veckan, när Tallaae bjöd in till en gnutta malthumlejästochvattendrickande i kombination med att en viss liga i England startar till helgen. Den andra kom idag, när Trumslagarpojken ringde och ville ses. I Gondor, förstås. Som tur är får jag trösta mig med celebert besök till helgen.

Jag bara måste få avsluta med ett fantastiskt citat från Simpsons, ett citat som jag hört många gånger tidigare och som gick på tv idag (sagt av Comic Book Guy):

"Ooh, lonelyness and cheeseburgers are a deadly combination."

Snoozande sambos och nosande, långt ifrån gosande, katter.

Därför är jag vaken i denna okristliga timma.

Jag kan berätta att ett lysande sätt att kasta bort en fin solig dag på är att spela tv-spel. Så går det när man ser efter en katt som tycker att det är för varmt i solen. Nu får han dock klara sig själv en stund, det vankas promenad runt Strömmen.

By the way, om det är någon som är sugen på att köpa en etta i Peking, eller känner någon som är det, hör då av er. Helst igår. Som den ärade Mr Spoon skulle ha sagt: "Pretty please with sugar on top?"

För att citera den ofta återkommande insändarskrivaren i BT, Martin Lirsjö; Äntä könstigt? Konstigt att en finländare  - som för all del varit strålande en gång i världen men nu känns som snudd på en föredetting - får en att tycka att Leksand äntligen hittat någotsånär rätt i jakten på nyförvärv? Eller är det ett kvitto på vilken nivå de tidigare värvningarna hållit? Hur som helst ska det bli spännande att se vad Juha Lind åstadkommer i Ejendals och andra allsvenska arenor.

För övrigt har jag, efter en titt på dagens visningsstatistik (hittills) och de (hittills) inkomna kommentarerna till dagens första inlägg, bestämt mig för att sluta fiska efter beröm. Ett tag iallafall.

Helgen bjöd på något som inte bjudits på länge. Nämligen en gåva från mig till mig själv. Efter ett par ågrensvändor inne i skallen bestämde jag mig för att köpa en box med tre färger. Kieslowskis Trikoloren. Ni vet, den med en blå och en vit och en röd film. Dessa tre filmer är något som länge hemsökt mig eftersom jag inte sett dem (Mr Spoon försökte en gång låna ut dem, men regioner på dvd:n var fånigt även på den tiden).

Nu har jag iallafall sett en. Frihet - Den blå filmen är den första i kronologin, och givetvis också den första jag såg. Och visst, det var vackert så det förslog och emellanåt väldigt annorlunda gjort. Men jag ser mest fram emot de två andra. Framförallt den sista, röda filmen ska vara något alldeles extra efter vad det sägs.

Från röda filmer är steget inte långt till röda djävlar. Igår tog United en liten revansch på Chelsea för den nesliga förlusten i FA-cupfinalen i våras, det blev seger efter straffar i Community Shield och undertecknad njuter. Om en vecka börjar allvaret. Jag funderar på att knåpa ihop ett tips över Premier League och slänga ut det här, men vi får se. Jag vet alldeles för många Pool- (framförallt), West Ham- (ja, faktiskt, de finns) och Arsenalfans som ibland läser den här sidan.

Apropå läsande av den här sidan är jag lite brydd. Jag vet, jag har varit på semester och precis kommit tillbaka, så det är inte så konstigt om folk inte hittat tillbaka hit än. Men ändå; om det är någon som läser detta, kommentera gärna. Om jag inte ser att folk är här tröttnar jag snart. Igen. Jag är grinig och bekräftelsekrävande på det viset.

Är det väldigt mycket gubbvarning att de två skivor jag går runt och funderar på att köpa för tillfället är Paul McCartneys senaste och Tommy Körbergs samlingsplatta? Eller kan det uppvägas med, låt säga, Maia Hirasawa och Mika?

Såg att jag gjort rookiemisstaget att stava abonnemang med två b:n och ett n. Bedrövligt var ordet, men jag skyller på att det varit mycket abborrar på sistone. Och de har ju två b:n (om man inte räknar alla som man rensar ur dem, tack Ingvar Oldsberg).

Som en viss annan Borlängeättling sjunger:

"Now here's the new boy taking on the world today"

Chaplin har landat. Och verkar trivas ganska bra. Bäva månde alla gardiner, draperier, leksaksmöss, soffor, tår och fingrar i hans närhet.

Jo, så här är det: Imorgon, när vi vår kosa åter styr mot Peking, så kommer vi att vara tre. Eller ja, noga räknat är vi fem eftersom Mama und Papa i all vänlighet ska skjutsa ner oss. Men vi är tre som ska stanna. Fröken Ahl, undertecknad och en fyrbent kolsvart herre vid namn Chaplin utgör från och med morgondagen hela hushållet.

Annars är jag väldigt glad, nöjd och stolt över att kunna säga att nästan varenda punkt på semesterönskelistan blivit avbockad. Det är inte illa pinkat på mindre än två veckor, om jag får säga det själv. Och det får jag, det är ju min sida.

Sista delen att sätta "check" efter blev filmdejten med Film-Tobbe. Det vore ju synd och skam om man inte tog sig iväg och såg Simpsons med åtminstone en av dem som man upptäckte serien med. Och fimen var helt okej, varken mer eller mindre. Ett par gapskratt, lite fnitter, ganska många leenden och ett fåtal gäspningar när historien blev lite utdragen. Men den är ett givet besök för alla Simpsons-nördar därute.

Vad som däremot inte borde vara givet för någon är filmen jag såg igår kväll. Företaget Lovefilm har, i maskopi med min käre örebroare Taallae, givit mig ett treveckors gratisabonnemang på film. Fyra filmer skulle jag få hyra helt utan kostnad. Vad de glömde att säga var att de "snällt" nog utsåg två filmer på en gång. Den ena, After the sunset, har jag sett förut och svurit åt. Den andra var Oliver Stones Alexander, som jag således nu sett och svurit åt. Prat, prat, liiite handling och så mer prat i nästan tre timmar makes Staffan a dull boy.

Nästa gång vi hörs sitter jag alltså i Norrköping igen. Troligtvis aningen mer klöst än för närvarande.

En av höjdpunkterna på denna dalavistelse so far var torsdagens snabbvända till Säter och Hedemora. Där möttes det upp med paret Spoon för ett litet samkväm. Ett samkväm som förresten avslutades med att ett par nya humorfavoriter skaffades - kolla in Flight of the Conchords på en Youtubesida nära dig snart.

Men även om det var mycket trevligt att träffa våra ständiga pensionärsantagonister så var the main thing att äntligen få se något nytt av min evige profet Tarantino. Vi såg alltså Death Proof, Tarantinos del av dubbelfilmen Grindhouse. Och den infiriade alla förväntningar mred råge.

Just ja, så har fröken Ahl och jag blivit med lägenhet också. Och katt. Mer om det senare.

Jag har träffat Boxarn. Det ni.

Då så, då var det dags för den där eventuella semestern. Två veckor i Dalarna väntar, förhoppningsvis ska nån av dem spenderas i en stuga i skogen. Annars är det ryggläge som väntar (så skillnaden blir inte jättestor). Här är ett par saker jag förväntar mig få ut av Dalavistelsen:

* Minst en pokerturnering, i kombination med försök att blidka en musikalist som jag försakade på Peace & Love.
* En gädda och några abborrar skall dras upp.
* Ett möte eller två med paret Spoon, som föhoppningsvis har en sommarmixskiva i beredskap. När det gäller den manliga varianten i paret förväntar jag mig också en lunchdate på Helenas Restaurang i Kvarnsveden.
* Grillkvällar ska stå som spön i backen.
* Åtminstone en filmdate med min evige filmvapendragare Film-Tobbe vill jag ha.
* En och annan katt ska hälsas på, både här och där.
* Om, och det är ett stort om, Trumslagarpojken är i stan hoppas jag få ta ett snack med honom om allt mellan himmel och jord.
* Det finns en veranda i Paradiset jag av flera skäl gärna besöker. Musiken, pilsnern och sällskapet är tre av dem.
* På Engelbrektsgatan finns en lägenhet där det står ett tv-spel och väntar, hoppas jag.

Är det för mycket begärt?

Til' we meet again: Må fridens liljor kanta alla edra vägar.

Finally, äntligen, finalmente! Fröken Ahl återkommer idag från Knallestan - återstår att se om hon gör det i postorderskor och Algots kostym, tack Galenskaparna - och den här förbannade tomheten får äntligen ett slut. Nu väntar en och en halv dag i Peking innan kosan styrs mot Gondor igen.

Precis i samma ögonblick som jag skrev ovanstående insåg jag att det går att skriva något helt oförståeligt om man använder smeknamn på städer. För om man läser vad som står, så kommer fröken Ahl alltså hem från ett ställe med många knallar, och imorgon åker vi från Kinas huvudstad till den Vita Staden i Sagan om Ringen. Jag säger som Brick Top i Snatch:

"In the quiet words of the Virgin Mary: Come again?"

Nåväl, har man lite allmänbildning och/eller har läst den här sidan förut så vet man på ett ungefär vad det betyder. Vad man kanske inte kan utläsa är att den här bloggen inom kort tar en liten semester. Kanske. Det beror på hur många datorer som kommer i min väg under de närmaste två veckorna.

Utan tvekan är det lättare att visa saker värda att se i Peking jämfört med Gondor. Herr och fru Taallae var ju på besök i helgen, och trots att undertecknad inte är fantastiskt bevandrad i stans sevärdheter hade jag inga större problem med att komma på vad jag kunde visa. Så jag tror att de båda var nöjda när de återvände till Örebro. Det var då jag.

När ensamheten återigen lägrade sig över lägenheten igår så tog jag en repa till en av alla videouthyrare i krokarna. Jag har länge varit sugen på att se Den svarta dahlian, Infödd soldat, Flags of our fathers och Letters from Iwo Jima. Jag höll i dem alla innan jag såg vilken det skulle bli. The last king of Scotland har varit på tapeten ända sedan jag hörde talas om den, och nu hittade jag den i dvd-hyllan.

Och inte blev jag besviken. Vilken enastående tätt berättad historia, man sitter ju som på nålar mest hela tiden. Att Forest Whitaker gör sin bästa roll någonsin gör inte saken sämre. Jag fattar helt och fullt varför han fick den där guldgubben senast. Dude got skill.

Sen är jag lite imponerad av kameraarbetet också. I likhet med till exempel Children of men blir kameran ofta väldigt deltagande i vad som händer, och närvaron är stor. Dessutom kommenterar kameran "sig själv" emellanåt, om än väldigt subtilt. Det handlar om att när Whitaker till exempel står och pratar om hur stor han är, eller andra kommentarer om hans kropp, så koncentrerar sig kameran i ett par sekunder på just den del han pratat om. Väldigt snyggt och fyndigt, ett sätt att underbygga Idi Amins tro att allt kretsar kring honom.

The last king of Scotland var en perfekt film för att få tillbaka filmsuget. Och eftersom jag flyger solo även i afton finns en chans att jag, när jag lämnar tillbaka denna, tar hem nån av de där ovan nämnda filmerna. Eller Paris, je taime. Eller nån annan som jag kommer på i stridens hetta.

Ett par Urquell och Leffe ligger på kylning, tv-soffan är bara min, jag har en helt okej bok att läsa ut, kvällen är fortfarande ung och chipsen finns någotsånär kvar. Det går egentligen ingen nöd på mig.

Det är bara det att det känns så förbaskat tomt.

Politik har aldrig legat mig särskilt varmt om hjärtat. Jag har förvisso bildat mig en aldrig så liten uppfattning om vad och vilka jag håller med, men min generella ståndpunkt är att politikdiskussioner mest leder till irritation och smågräl. Alltså håller jag mig oftast borta från sådana, och jag har också försökt, så långt möjligt, att hålla färger borta från den här sidan.

Det gör jag nu också, men jag är ändå förvånad över att regeringen i princip inte visade upp sig alls under Almedalsveckan (ingen statsminister och bara en av partiledarna i regeringen var där), en vecka där politik är så folklig politik kan vara. Om jag sen är besviken eller om jag jublar, det hör inte hit. Förvånande är det.

Och det har ingenting att göra med min missade Gotlandschans. Den är jag inte längre bitter över. Inte alls.