Confessions of a slightly degenerated mind

Det finns förstås stor risk för favoritbyte när man lyssnar närmare på en skiva. Sensommarmixen kastade fram Patrick Wolfs "The Magic Position" och jag njöt.

Hur länge den får ha den magiska positionen som favorit återstår att se.

SVT har under morgonen, i sann public service-anda, haft ett inslag om vad facebook egentligen är för något. Tackar gör mängder av pensionärer - som är jätteglada över att slippa fråga sina barnbarn som bara tycker att de är mossiga - och jag. Men jag hade missuppfattat den där hypen. Jag trodde att det handlade om ett sätt att bygga nätverk och lära känna människor som på ett eller annat sätt kan vara nyttiga att känna, när det i själva verket rör sig om ett veritabelt vuxen-Lunar. Jag är således skeptisk.

Annars är jag gräsänkling igen, fram till imorgon kväll. Därför ska det passas på att ordentligt lyssna in sig på både Sensommarmixen och Love will turn you around. Mr Spoon är på mig för jämnan och vill att jag ska kläcka nån favorit, förutom Jamie T och The Raconteurs. Ska jag hälla ur mig nåt hittills så får det bli Cocorosies dårskapsvackra "Japan" eller "Gadje Sirba" av A Hawk And A Hacksaw, som låter som något taget rakt ur en film av Kusturica.

För övrigt vill jag påstå att Mörker, ta min hand är den ruskigaste Lehaneberättelsen hittills. Den kryper verkligen under skinnet på en, och är så enormt bra berättad. Läs den, om ni vågar. Om inte annat för att läsa den första av Lehanes böcker som är helt renons på skrockande.

Då var mitt livs första drogtest avverkat. Och om jag tillåts vara ganska självsäker så tror jag att jag klarade mig bra. Det är ju lite skillnad på ett dylikt test och en tenta på Högskolan i Mordor, här är jag rätt säker på vad svaren blir.

Hälsoundersökningen, i vilken drogtestet ingick, gick bra i övrigt också. Jag har fortfarande utsikt genom ögonen, hör det jag behöver höra och blodet både pumpar och ser ut som det ska. Man skulle kort sagt kunna kalla mig för en nötkärna, efter vad jag förstår.

Medan jag sitter här och skriver hör jag en reklam om en film som heter Shooter. Tydligen finns det folk som tycker att man ska köpa den. Låt dem inte lura er. Även om jag bara sett ungefär halva - tack Frimmo för att den till slut slogs av - så törs jag lova att det finns minst 2000 filmer som är mer värda att se än den. Och det är i underkant.

Fröken Ahl gav mig en present igår, som ett grattis till det där jobbet. Och vilken present det visade sig vara. Timo Räisänens Love will turn you around svarar upp till alla högt ställda förväntningar efter förra albumet. Alldeles lysande, skaffa den. Om ni nu inte råkar ha en lika underbar sambo som en annan, isåfall är det bara att vänta in den.

I Peking igen. Och här ska jag bli kvar rätt länge, verkar det. Jag har äntligen fått jobb.

Ett jobb ganska fjärran från det jag jobbat med tidigare, och vad jag pluggat till. Men ändå ett jobb som jag ser fram emot väldigt mycket, som har potential att bli riktigt roligt och som dessutom ligger här i stan. Så fröken Ahl blir inte av med sin inneboende än på ett tag.

Det här jobbet fick jag besked om i fredags. Vederbörligt firande följde på lördagen, varför jag igår hade en slitsam tågresa. Faktum är att det fortfarande är lite slitsamt. Det är väl åldern.

Om någon, någon gång, pratat om ett späckat schema så var det denna helgs som avsetts. Igår hälsades Chaplins mamma på, det åts med Mama und Papa ("Mmm, porckchops") och det spelades framgångsrikt fotboll i Paradiset. Idag säljer jag en säng, gratulerar (försent) världens skönaste treåring och (i tid) hans pappa, kollar på fotboll av blandad valör, dricker malthumlejästochvatten och umgås i förträffligt sällskap. Imorgon vaknas det ganska sent innan nästa födelsedagsbarn (barn och barn, förresten) ska firas och återfärden mot Peking så småningom sätts igång.

Och, just ja, snart är jag inte längre arbetslös. Här dammar jag av ett citat - som för all del redan synts till på den här sidan men är så bra att det bara måste ses igen - för att förklara hur jag känner mig. Willem Dafoe, a.k.a. Paul Smecker, i Boondock Saints:

"Kinda makes me feel like riverdancing."

Den som känner mig och min allmäna lust att dansa vet hur stort det är.

Innan färden mot Gondor startade kikade jag runt på bloggar och tidningar. När jag hamnade på DN såg jag en fantastiskt usel sak och en hysteriskt rolig.

Den usla var rubriken till nyheten om att Mando släpper nytt i oktober. DN, som på sistone jobbat hårt för att få bort sin pensionärsstämpel, skjuter sig själva i foten här. Rubriken lyder "Nytt skrammel från Borlänge", och jag ser framför mig hur äldre tanter och farbröder sitter och svingar käppar samtidigt som de klagar på dagens ungdom och dess musik. Annat var det på deras tid, då lät det minsann mycket bättre, tacka vet de Kalle Hjularbo och Christer Sjögren.

Som motvikt ramlade jag in på dagens Rocky-stripp. Jag garvar än.

Igår. Landade. Den. Äntligen.

En hel sommar har jag gått och väntat på paret Spoons förträffliga tradition, Sommarmixskivan. Under gårdagen tog alltså väntan slut. Efter en lyssning (hade inte tid med mer, mäklare och annat konstigt folk var här och sprang) kan jag bara lyfta på hatten och konstatera att - trots att det blev en Sensommarmixskiva den här gången - plattan håller samma höga klass som de tidigare. 23 spår gåshud.

Några låtar kan jag nämna, som jag känner sen tidigare. "Broken boy soldier" med The Raconteurs har text, melodi, sound, allt som gör en lysande låt. The Velvet Underground får vara med igen. Den här gången med "After Hours", som kan vara deras näst bästa låt. Och så dyker Jamie T:s enastående "If you got the money" upp. Bland mycket annat.

Nu åker jag till Gondor.

Ur en tänkt verklighet:

"Det var mörkt där i källaren. Han kände sig förföljd, bevakad. Och tittade sig därför över axlarna hela tiden. Sakta, sakta smög och tassade han sig fram mot den grova dörren.
'Där', tänkte han, 'där ska det perfekta brottet begås'.

Det perfekta brottet ja, och därtill en styggelse inom alla etiska och moraliska kontexter i hela världen. Ett brott så hemskt att Alcatraz flämtar till när det hör talas om det. Något som folk suttit inne för längre än vad som är psykiskt hållbart, och i vissa fall korsfästs för:

Han skulle hänga tvätten på fel sida av torkrummet. Och alltså inte bara av ren glömska, utan rent uppsåtligt.

Planerna hade funnits länge, och hittills hade det fungerat ända in i minsta detalj. Ingen hade sett honom i trapphuset, han hade varit ensam i tvättstugan, fel namn var skrivet på bokningslistan, ingenting ledde tillbaka till honom. Ändå kände han att något inte stämde.

Framme vid dörren fick han svaret på varför. Det största vapnet mot brott av den här digniteten var redan riggat. En arg lapp på dörren påminde folk att hålla på reglerna inne i torkrummet. Hela planen var åt skogen. Förtvivlat läste han lappen flera gånger, innan han gav upp och lommade hem."

Kom inte och säg att det verkliga livet inte innehåller spänning. Säg inte heller att tvättstugans regler är något att ta lätt på. Och säg för allt i världen inte att det finns mängder av folk som tar alldeles för hårt på reglerna.

Har jag någonsin upplevt ett antiklimax har jag gjort det alldeles nyss. Kallur två hundradelar från silver, Holm ett par milimeter från medalj och Thörnblad hann knappt vara med.

Jag kunde lika gärna ha struntat i att vara sjuk idag.

Det kan gott hända att jag är helt ensam om att reagera på det, men det ska icke desto mindre sägas: Varje gång det ska presenteras deltagare i just nu pågående friidrotts-VM, så tutas det i ett horn som ekar över hela stadion. Tydligen någon sorts japansk tradtition.

Det är bara det att varje gång det tutar så tänker jag på filmatiseringen av Sagan om de Två Tornen, och att det nu drar ihop sig till orchbatalj. Hornet låter nämligen exakt som det som ljuder innan Sarumans horder når fram till Helms Klyfta. Men förutom att jag sett ett par spjut singla genom luften så har jag inte märkt fler likheter mellan de två företeelserna. Möjligtvis såg en kulstötare häromdagen ut som Peter Jackson om man kisade, men närmare än så kommer man nog inte.

Det var en jäkla otur att jag skulle gå och bli sjuk just idag. Jag menar, snuva är inget att leka med, nej nej. Och jag hade faktiskt lite ont i huvudet när jag vaknade, och så är jag ju ganska trött. Kanhända har jag en liten släng av musarm också. Så det är nog bäst att jag stannar hemma idag, och vilar ut mig.

Att det råkar vara både höjd- och häckfinal idag har givetvis ingenting med det hela att göra. Ingenting.

Idag träffade jag vad som kunde varit Linköpings svar på Mr Spoon. En rasande trevlig tvärbohem (observera att han är rasande trevlig, inte rasande och trevlig, och att han är tvärbohem, inte tvär bohem) som sett alldeles för mycket film för sitt eget bästa kom plötsligt fram och pratade. Inom ett par nanosekunder befann vi oss i samtal om franska nya vågen, Tarantino och Svart katt, vit katt.

Att mina tankar gick åt Säter/Örebro under tiden var ganska givet. Men det finns ett par markanta saker som skiljer den nya bekantskapen från min ständige belackare och Helenaskompanjon:

* Han är inte riktigt lika trevlig.
* Han är inte smygvegetarian.
* Han saknar de där bedrägliga rådjursögonen.

Så Mr Spoon sitter säkert på tronen som just Mr Spoon ett tag till. Efter denna machoryggdunk ska jag nu - i ett desperat försök att återfå en gnutta manlighet - sätta mig i soffan, pilla mig i naveln och vänta på att fröken Ahl kommer hem och lagar mat. Vilket i klartext betyder att jag ska gå in och ställa mig vid spisen iklädd ett piffigt litet förkläde.

Nej, det har inte rasat in förslag på bekännelsesidesutveckling. Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra för att fräscha upp utseendet, jag har inte fått några namnförslag och mitt eget förslag verkar ha gått alla helt förbi. Så, som ni kan se händer inget. Men så snart någon kommer med något konstruktivt ska det tas i beaktning.

På den fortsatta dagagendan står matlagning (men jag vet inte vad jag ska laga), filmtittning (men jag vet inte vilken film jag vill se), kattpromenad (men jag vet inte om katten orkar) och bokläsning (men jag vet inte om jag orkar). Stressigt, således.

Det ramlar runt mängder av olika termer och begrepp och andra konstiga saker i skallen. Grammatik står det på schemat, och grammatik är det jag sysslar med. Som vanligt när det gäller just det omorådet är det sådär kul. Men det känns ändå bättre än när man tragglade ordklasser och annat i nian.

Under helgen har det, medelst grillning, tagits vara på årets sista sommardag. Och tittats på friidrott, fröken Ahl och undertecknad tog sig faktiskt upp vid tresnåret på lördagsmorgonen och såg Klüfts häcklopp. Så för första gången har jag nu sett alla hennes grenar i direktsändning. Mer än lovligt imponerad är man förstås, vad ska man annars vara.

Imponerad är jag också av SVT:s sändningar. Vill man hitta riktigt duktiga kommentatorer nuförtiden så ska man leta när det vankas friidrott (och, för all del, skidåkning) i SVT. De har järnkoll, är insatta och proffsiga utan att vara stela. Och Glenn Strömberg i all ära, men i expertkommentatorsgrenen står han sig ändå slätt mot Anders Gärderud.

Säga vad man vill om Coca-Cola som företagsjätte, som läskmakare eller som bekämpare av julmusten. Men nog fasen kan de göra rolig reklam. Den nya som går, den där tecknade för helt vanlig cola, tycker jag är strålande. Och de där för Zero (som slutar med "I'm fine!" och "I'll manage!") är hysteriskt roliga.

Den som sett Stanley Kubricks mästerverk Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben känner igen rubriken därifrån. Gillar man sjuk humor, vilket man gör, så ska man se den.

För någon månad sen ringde företaget Lovefilm och lovade guld och gröna skogar. Jag skulle få hyra film av dem i tre veckor alldeles gratis, och sen skulle det abonnemanget rinna ut i sanden om inte jag själv aktivt valde att förlänga det (så sa de). Så döm av min förvåning när jag fick ett mail för nån vecka sen, där det stod att jag snart skulle få en faktura. Nä nä, sa jag, och gick in på hemsidan och avbröt abonnemanget som alltså ändå startats.

Därmed antog jag att ingen faktura skulle komma. Ack nej, ack nej, det gick ju ej. Den kom som ett brev på posten igår. Idag ringde jag alltså numret för fakturafrågor, och hamnade hos någon tvärarrogant och förmodligen kotlettfriserad jävel på Intrum Justitia som berättade för mig exakt hur dum i huvudet jag var som kunde tro att jag skulle klara mig undan den fakturan.

Avtalet jag hänvisade till fanns inte alls, man måste avboka minst två veckor innan man vill att det ska ta slut, det faktum att jag inte sett en film från dem spelade rakt ingen roll, yadda yadda. Hela tiden med en fruktansvärt överlägsen ton, som gjorde att man ville slita av sig armen bara för att ha något att kasta på karljäveln.

Varning utfärdas alltså. För Lovefilm, Intrum Justitia, och mig i mitt nuvarande sinnestillstånd.

En av Elvis skönaste låtar är i mitt tycke "You're the devil in disquise". Och jag råkar veta vad den handlar om. Kattungar.

De går från ulliga, gulliga, gosiga små raringar till rivande, klösande, bitande, hoppande, rusande små monster på bara någon sekund. Ännu tydligare att det handlar om en djävul i förklädnad blir det när katten ifråga är kolsvart.

Från det ena till det sista: Göran Hägg måste vara den bäste tyckare som suttit i en tv-soffa.

Visst börjar den bli ganska tråkig, den här sidan? Den har sett likadan ut hela tiden, hetat samma sak, haft samma egocentriske skribent. Den börjar kännas dammig, helt enkelt.

Det tänkte jag försöka råda bot på. Det första, och enklaste, jag gör åt den saken är att byta namn. Jag menar, "Confessions of a slightly degenerated mind", vafan betyder det? Nej, nu ska det till nytt. Mitt förslag är "Betraktelser, bekännelser och en hel del skitprat". Det ligger ganska långt ifrån ett strålande namn som "En dagdrömmares anteckningar", men det gör hela sidan överhuvudtaget, så det är som det skall. Men är det någon som har ett bra namn på lut är jag väldigt öppen för förslag.

Sen skulle jag vilja byta lite utseende på den. Men där är jag lite lost, för jag hittar ju bara de där ganska tråkiga tapeterna när jag går in i utseendemenyn. Hur skapar man en egen look? Måste man vara guldmedlem för att få göra det, eller får en teknisk snåljåp som undertecknad också fila lite? Och, i så fall, vem hjälper mig med det? Kanhända sneglar jag lite åt Örebrohållet här.

Vad beträffar den sista punkten i första stycket kommer dock inget att hända. Så länge jag kan ha makt över något får ni gripa den makten ur mina döda händer.

Jag har iallafall sett att besökarkurvorna stigit stadigt sedan semestern, så jag vet att det faktiskt finns folk som läser. Mycket trevligt på min ära, man tackar. Men varför i hela friden ger ni er inte tillkänna? Lämna ett avtryck vetja, visa att ni varit här och gnäll, hacka, beröm, vad som faller er in.

Kanske ska jag göra en ny populärkulturlista för att bryta kommentartorkan, det var ju en del kommentarer till albumlistan iallafall. Den som lever får se.