Istället för att be om autografen

Jag har faktiskt skakat hand med Bjurman. Vilket i mina ögon är en grej av utomjordisk dignitet. Men guldskimret kring händelsen har uteblivit.

Innan jag går vidare ska jag förklara en sak. Jag har en fantastisk fallenhet för att bli raljant när jag inmundigat drycker med procenttecken. Ett glas räcker för att göra en diskussion kring vad jag kör för bil till ett 15 minuters föredrag om absolut inget alls.

Gick jag alltså, på Mandospelningen på Bolle i höstas, fram till Bjurman, som för de flesta skribentwannabes från Borlänge (mig inräknad således) är en ikon. Förfriskad med ett helt glas sa jag något i stil med "Alltså, jag måste bara... jag kan inte i ord förklara... asså dina texter är, jag menar...". And so on. Jag höll på ända tills Bjurman själv ändade min mentala harakiri med att säga "Jag hoppas det är positivt du menar". "Jajajajaja, det vet du", blev svaret. Och medan jag försökte flyta därifrån hällde jag också ur mig en komplimang i förbifarten till BT:s utmärkte CJ Bergman. Vilken förståeligt bara skrattade ett förvånat tack.

Det är ju tur att man har vett att vara trevlig när man bränner sina skepp iallafall.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback