Confessions of a slightly degenerated mind

Vakta Dannebrogen, håll alla pölser, grädda wienerbröden med chokolääde, tappa ett par Carlsberg i förebyggande syfte. Ett gäng livsfarliga och törstiga järnvägare är på väg över sundet, och de skall betecknas som allmänt förvirrade.

Ur Midvinterblod, Mons Kallentoft:

"Kärleken och döden är grannar.

Deras ansikte är ett och samma. En människa behöver inte andas för att dö, och den behöver inte andas för att leva."

När en deckarthriller börjar med de orden kan man vara ganska säker på att det är en djup deckarthriller. Och förhoppningsvis en annorlunda och och bra deckarthriller. Det finns hopp om framtiden.

Nä, det blir nog ingen järnvägare av den där gondorianen. Huvudet hänger på'n, axlarna är nere vid fotknölarna, det verkar vara nåt galet med hela hans uppenbarelse. Förmodligen har det något att göra med utbildningen han försöker klara. Troligtvis hade han inte klarat en minut till på det gudsförgätna ställe på vilket han befinner sig om det inte vore för hans nya älsklingspryl.

Den spelar Susanne Sundförs "Walls", och huvudet rätar lite på sig. "Misty Mountains" med Mando Diao följer, och skallen sitter helt där den ska. Axlarna lyfter med Dylans "Nettie Moore" och med Massive Attacks "Teardrops" i öronen lutar han sig tillbaka. Plötsligt helt tillfreds med livet.

Så vaknar han igen. Snart får han åter leta ljusglimtar.

Två prylgalningar begav sig en förmiddag till en av stadens teknikaffärer. Efter diverse diskussioner med försäljare, ett bråkande med en lite för liten bil och ett kånkande uppför trappor befann de sig hemma med en tv, en köksfläkt och en mp3-spelare.

Jojjomen, den har landat nu, den nya tidens musikspelare. Så egentligen har jag ingen tid alls för bloggning. Det läggs nämligen in musik för fulla muggar nu. As we speak är det Cornelis som blir digital.

Att man börjar bli en aning lättirriterad, ur balans och allmänt skitjobbig har sina randiga skäl och orsaker. Det första stavas musikdöden, som jag varit inne på tidigare (nej, tummen är inte bortplacerad, så jag har inte skaffat någon spelare än). Orsak nummer två är ett fenomen som drabbat mig de senaste veckorna, och kanske är lite värre än tystnaden i öronen.

Jag har ingenting att läsa. Och har så inte haft sedan ett par veckor. Eftersom många sanningar kommer med modifikationer gör även denna det; jag har ingenting att läsa på resande fot. I hemmets härd väntar en filmbibel på ett par tusen sidor, en Hasse & Tage-biografi i storlek som en större platt-tv och en stor, stor utgåva av Extremely loud & incredibly close av Jonathan Safran Foer. Jag är bra sugen på dem alla, och de ska läsas med den äran, men det är inget man vecklar fram på tåget.

Men nu klarar jag inte att bara lösa korsord när jag åker hem imorgon (eller när jag åker ber igen på söndag). Något måste köpas, och jag funderar på om det ska bli Revolvermannen av Stephen King eller Mons Kallentofts Midvinterblod. Båda är ju inledningar på trilogier, så i vilket fall garanterar det mer läsning. Men jag kan inte bestämma mig. Vad tycker ni, vilken ska jag välja? Eller finns det något annat (förutom Kapuscinski, thank you Mr Spoon) som jag borde förtära? Eller ska jag bara vänta i min litterära ensamhet tills bokrean börjar?

Klandra inte en stackars blogginnehavare för ojämna uppdateringar. Om ni ändå måste, och det måste man ibland, ta då dennes försvarstal i beaktande. Åtminstone en stund.

Det var ju det där med motvinden. Den höll i sig hela arbetsveckan, och när de fem dagarna var över tog sjukdomen vid. Så mycket att jag knappt var vid medvetande när familjen tittade ner under helgen för att fika, äta och umgås. Där stod alltså bloggen mot två helt oemotståndliga konkurrenter.

Försvarstalet är därmed över. Nu till några uppsnappade saker från citatens outsinliga källa: tåget. Vi börjar med ett gäng grabbar (med betoning på grabb) som kom på den lysande idén att spela Yatzy och referera hela partiet för övriga resenärer. Tyvärr verkade knappt någon av dem ha spelat tidigare, varför denna dialog snart uppkom (tänk er den på trög, riktigt grötig och basröstad Malmöskånska):
"Två, tre, fyra, fem, sex! Haha, det måste vara det sämsta kastet någon någonsin gjort!"
"Öhh, vadå, det är ju stor stege."
(Det går ett par minuter innan:)
"Ett, två, tre, fyra, fem! Det måste iallafall vara det sämsta kastet någon någonsin gjort!"

Efter att ha lyckats koppla bort snillenas spekulerande lyckades jag överhöra ett par småpojkar, tillika bröder, i ungefär tre- och femårsåldern. De var igång med en sport som jag själv varit Kvarnsvedsmästare i. Nämligen den där det gäller att övertrumfa motståndaren ifråga om hur gammal man är, genom att helt enkelt säga en högre siffra än den andre kan. Storebror börjar:
"Du är noll och jag är sjuttiofem."
"Då är jag hundra!"
"Då är jag hundratusenfemtio."
"Men... så långt kan du ju inte räkna."
"Nä, men jag ljuger bara."

Till sist har det visat sig att jag har vapenbröder i mitt värnande om gamla (ganska töntiga och egentligen meningslösa) traditioner. Det var Ronny Olovsson som i en söndagsbilaga igår hade en bländande krönika som behandlade detta ämne. Jag stjäl hans avslutning, och gör den till min egen:

"Jag sneglar med tvekan mot tv:n där de ännu en gång envisas med att utbrista 'jag är en Festis' och vifta med en flaska. Alla vet att Festis är synonymt med en liten tetra med ett stanioltäckt hål där ett litet sugrör förs in för att komma åt en söt saft.

'Du är ingen Festis', väser jag."

Inspiration som lyser med sin frånvaro. Huvudvärk som mörkar med sin närvaro. Och ett dunkelt mittemellantillstånd.

Det arbetas, studeras, ja till och med bloggas, i motvind.

Och även i världen utanför verkar allt vara som vanligt.

Mitt under brinnande fotboll ringer min telefon. Max husse, som jag sitter hemma hos och har stryktippat med, sneglar lite åt mitt håll när jag svarar och börjar småskratta. Jaha, tänker jag, det var ju roligt. I luren är det en fröken Ahl som vill ha hem mig å det omedelbaraste. På grund av att det ska komma hem ett par oanmälda gäster och hämta en borrmaskin.

En liten, liten varningslampa tänds då hos undertecknad. Varför skulle jag behöva komma hem till sådant hittepå? När fröken Ahl, efter att jag bestämt svarat nej på det, fortsätter att propsa och dessutom fnittra en smula hysteriskt samtidigt som Max husse fortfarande garvar, börjar jag verkligen fundera. Men mitt nej kvarstår, och jag ser klart matchen.

Under bussresan hem funderar Sherlock Sporre vidare. Något är galet, men vad? Jag bestämmer mig för att scanna av parkeringen när jag kommer hem. Som extra skyddsåtgärd går jag väldigt nära garagen, så att ingen kan se mig från vårt köksfönster. Och visst, där står en bil jag känner. Ganska väl till och med, den har tagit mig genom nästan hela Sverige. Och ett Liljeholmens tänds: Taallae har kommit för överraskningsfika, jo jag tackar jag.

Glad i hågen studsar jag upp för trappen och ringer på (tänker att jag kan väl ge dem den iallafall). Fröken Ahl är fortfarande smått upptrissad, men ingen annan syns till. Men som inget undgår min falkblick ser jag att det står någon inne i badrummet, varför jag berättar för denne att kliva fram.

Det är bara det att det inte bara är denne. Det är även en hel drös med fler fantastiska vänner. Karlsson, Film-Tobbe, Trumslagarpojken, Mr Spoon, Frimmo, bättre hälfter - alla är de där. Trots min fantastiska slutledningsförmåga är jag grundlurad. Fikat blev till en redig fest, där det belv en hel del resor nerför minnesleden. Och, som de säger, sämre kan man definitivt ha det.

Nog var jag medveten om att det skulle bytas karriär i höstas. Närmare bestämt oktober. Men i min enfald trodde jag att jag skulle fjärrstyra tåg, att det var det som skulle bli den nya utmaningen. Men jag bedrog mig. Det var ju möbelsnickare jag skulle bli.

Sedan vi flyttade in i denna lya har det satts ihop en byrå, ett skrivbord, ett big-ass vitrinskåp, ett stort köksbord, sex köksstolar, ett badrumsskåp som inte fick behandlas hur som helst, en lampa och senast igår (med avslutning imorse) en tv-bänk med tillhörande skåp. Notera att jag inte räknat upp tavlorna som ha måst borrats upp eller taklamporna som skulle kopplas om. Och minns dessutom att vi under denna tid ändå varit borta från lägenheten i nästan åtta veckor under stambyte.

Nu, när det börjar lugna sig med möbelhandlande, kan man dock snart luta sig tillbaka och tycka att det är ganska fint här hemma. Och grannarna blir nog nöjda när det inte hamras och ramlas vareviga helg.

Ta en tavla som ska sättas upp, en borrmaskin och en pojk som tycker att han är hyfsat händig. Låt dessa rumla runt ett tag medan tavlan blir mindre och mindre lik en tavla, borrmaskinen på sin höjd uppträder som en skruvdragare och pojken kommer så långt ner på jorden att han börjar se slutet på Marianergraven. Kom sen inte och säg att det a) inte är roligt; b) inte är synd om den stackarn; och c) inte verkar som att katten hånler. För skulle ni säga något av dessa tre skulle ni ljuga.

Jag för min del hade svårt att hålla mig för skratt. Först krånglade båda (!) de borrmaskiner vi lånat, så hål blev det inga. Den tredje tog sig sedan sent om sider genom väggen - seger för en kämpande pojk. Tills det visar sig att hans grundliga mätningar - från hörn, från tak, mellan hängare, hypotenusan av hörnskarvarna - gått alldeles åt fanders. Tavelhelvetet lutade.

Efter att, tack vare en rejäl tankevurpa, ha monterat om hängarna två gånger så sitter den nu där iallafall. Och den är ruskigt fin. Men de där texterna som skulle ha skrivits, den där städningen som skulle ha gjorts, den där disken som skulle diskats, den där sängen som skulle ha bäddats under förmiddagen är fortfarande oskrivna, ogjorda, odiskade, obäddade.

En dag i spåret är till ända. Den har bjudit på solsken och del arbete. Därför kan jag med alldeles gott samvete sjunka ner i soffan och låta mig insjunka i någon av alla de kanaler fröken Ahl, Grand Master C och jag har att tillgå sedan helgen.

Eller så använder jag tiden till att förkovra mig ytterligare i min nya yrkesroll, spetsar min kompetens lite i frilansbiten, går ut och går, tränar en smula, städar, diskar, tvättar eller något annat jättenyttigt.

Den absolut närmaste framtiden får utvisa vilket av alternativen det blir.

Dags för ett stort steg snart. Ett steg som jag har bekämpat länge, både ofrivilligt och med vilje. Med vilje för att jag starkt emotsätter mig många av teknikens under. Ofrivilligt för att jag är starkt oförstående inför många av teknikens under. Så oförstående att jag är rädd att om hag tar i dem så kommer de att upphöra med sitt fungerande. Men nu är det ändå dags.

Jag ska skaffa en i-pod. Eller mp3-spelare. Eller podd. Eller vad fan det nu är och blir och vad det nu är för skillnad. Nånting att lyssna på musik på, utan vare sig kassetter, cd-skivor eller minidiscar. Jo, det finns faktiskt såna saker ska ni veta. Och tack vare enormt generösa svärföräldrar och deras förskottsfödelsedagspresent så kommer jag alltså till skott snart.

Nu blir dock det här stora steget ännnu större eftersom det är en djungel av slikt därute. Och, som jag var inne på i början, jag har verkligen ingen aning om vad som gäller. Jag råkar nu veta att det finns läsare av denna sida som sitter inne med kunskap om detta, och ber därför om tips och råd. Var nu inte blyga.

Det där sista leder mig in på ett helt annat spår; filmcitatspåret. Och det kanske roligaste svenska filmcitat som finns, vilket jag för denna gång lämnar er med:

"Ja kan int rå för att ja ä blyg."
"Blyg!? Du ä sjuklit tyst!"