Högspänning

Tidigare var jag Mando-missionär. Efter att ha fått hela Östergötland (nåja) upplyst är det Johnossi som mest får nya fans i min omgivning. Välförtjänt, förstås.

Apropå Östergötland läste jag nyligen Höstoffer, Mons Kallentofts tredje bok om Malin Fors och Linköpingspolisen. Annorlunda är det, utan tvekan, om man jämför med anrda deckare. Men jämför man med hans tidigare är det en väldig upprepning. Börjar bli lite tjatigt nu, Kallentoft verkar ha hamnat i Marklundfällan (att skriva samma bok om och om igen), tyvärr. Men helt okej underhållning för stunden erbjuds.

Frågan är dock om det inte var mer spännande igår kväll. England är i åttondel, Tyskland väntar, Sporre knaprar redan lugnande.

Tillbörligt midsommarfirande väntar nu i Dalarna.

För övrigt startar nu en tävling om vad denna sida hädanefter ska heta. Jag är trött på den engelska titeln. Den är lång, urtvättad och sååå 2007. Släng fram allt ni har, kära vänner, och låt mig vraka.

Dagens låt: "Worried ground", Johnossi. Försök tröttna på den, I dare you.


De leve

Denna dag gifter sig en stor del av Sveriges framtid. Vi förväntar oss inom de närmaste åren stora framträdanden i rikets tjänst, i arbetet med att hålla och kanske till och med flytta fram vårt lands position internationellt. Nu kan vi också hoppas på detta med visshet om att allt fungerar på hemmaplan, i och med ett starkt och varaktigt äktenskap.

Det kommer inte alltid att vara fest, som idag, en beskärd del motgångar får vi räkna med. Skriverier i tidningarna, mindre lyckade framträdanden och perioder av enormt slit kommer att varvas med hyllningar och parader. I slutändan räknar vi dock med att den fina traditionen av svenskt stål förs vidare på bästa sätt, undertecknad är till och med övertygad om det.

Så, sammanfattningsvis: Stort grattis till svenska landslagets Pontus Wernbloom och hans Nina på deras stora dag, må de leva lyckliga ständigt framgent.

Dagens låt: "God save the queen", Sex Pistols.


Disk(k)valificerad

Festen har börjat, men jag är inte helt inne i det. Vet inte vad det beror på, men att nåt inte riktigt stämmer står klart när jag inte överhuvudtaget brydde mig om att se Algeriet-Slovenien. Ett än värre exempel, som gjorde att detta inlägg började växa fram, kom nyss. Då reste jag mig helt sonika från matchen mellan Japan och Kamerun.

För att diska.

Vuvuzelor kanske inte är den bästa TV-ingrediensen, men har man ett VM i Sydafrika så har man ett VM i Sydafrika. Är inte själva grejen med att fotboll ska förbrödra att man därmed också har respekt för varje kultur? Om dessa tutor förbjuds ska sambatrummor förbjudas när VM går i Brasilien. Basta.

Men jag reste mig alltså för att diska. Ingen hade bett mig, ingen annan ville ha tv:n, ingen såg diskbänkseländet utom jag.

Väldigt roligt också att alla storlag har en stor sak som talar emot att de ska vinna. England har kanske mest, likafullt är jag osviklig optimist och hoppas få skråla "Rule Britannia" på Sergels Torg om ett par veckor. Om detta inte blir av får vilka som helst utom Danmark vinna.

Diska. Vafan. Är man vuxen nu? På riktigt?

Apropå nåt helt annat har jag fått ännu mer vatten på min kvarn: Politikers löften är mer att betrakta som fåfänga förhoppningar som de kanske, eventuellt, möjligtvis skulle vilja få igenom. Men vi vet inte säkert, beslut är inte taget än.

Allt, precis allt, pekar mot att dagens låt är "Clean Town" med Mando Diao.