Skrytdags

En av mina bästa vänner är ju rockstjärna. Jag brukar skryta om det då och då, när det finns läge. Den senaste veckan har det varit läge, ty han och hans band kom till Peking igår kväll. Och jag stod på gästlistan, dårå. Plus två, till och med.

Och Sockertopparna var precis så bra som de brukar, även om det inte går att jämföra en liten scen en vanlig lördagkväll i Peking med en stor scen en alldeles ovanlig Peace & Love-kväll på hemmaplan. "Marigold", "The Escapologist", "Just a little bit more" hörde som vanligt till favoritnumren. Och trots mina bedjande ögon blev det ingen "In Berlin" eller "Far away from man". Man kan ju inte få allt här i världen.

Roligast av allt var mina två följeslagar som inte var särdeles inlyssnade på Gondorrock. De kommer inom snar framtid att vara det - de gav spelningen fyraåenhalv av fem möjliga.

Från det ena till det andra så hämtade Sommardöden upp sig betänkligt mot slutet, sista hundra sidorna var svårsläppt läsning. Så av de två Kallentoftare jag läst måste denna vara den att rekommendera hittills. Och enligt rykten kommer Höstoffer inte upp i samma klass, men det ska jag bli varse senare. Att läsa framöver blir Ninas resa av Lena Einhorn och, på stark inrådan av en kollega, Levande begravd av Peter James. Den senare ska tydligen vara nåt av det populäraste Storbritannien har att erbjuda i läsväg, och nu börjar hans böcker komma på svenska också. Ska bli intressant hur som helst. Eftersom båda dessa verk planeras att läsas kring Medelhavet om sisådär en vecka så torde upplevelsen som helhet blir bra.

Till sist kan det avslöjas att filmatiseringen av Låt den rätte komma in inte är att rekommendera. Överhuvudtaget.

Dagens låt: Timo Räisänens version av "You shook me all night long".

And his name shall be...

Såg nån en tumme fara förbi fönstret så kan det ha varit min. Den blev äntligen urdragen förra helgen, då jag slog till och införskaffade fortskaffningsmedel. Ni läser numer en blogg vars innehavare är bilägare igen.

Nu ska jag försöka att minimera bilåkandet, men det är icke desto mindre en fanatastisk (sic) känsla att åter vara hyfsat fågelfri. Och pank, givetvis. Pärlan, Shadowfaxe och Brego är efterträdd av: Ulf. I väntan på bättre namn. Han sköter sig hursomhelst exemplariskt så här långt.

Ett filmtips är BBC-faktionen Into the storm om Winston Churchill. Intressant och rasande välspelat på alla håll. Att man får en hel drös tänk- och minnesvärda citat serverat gör den inte ett dugg mindre sevärd. Den mannen verkar ha haft en sällan skådad intelligenskvot.

Jag har dock hört en historia som inte sågs i filmen, som jag tycker är vansinnigt rolig. Det handlar om den store cigarrökaren och en av hans bittraste kritiker i parlamentet (som jag tyvärr glömt namnet på). Hon tröttnade totalt ur på Winston och berättade att om hon vore hans fru skulle hon minsann hälla gift i hans te. Churchill svarade lugnt:
"Och om du vore min fru skulle jag dricka det..."

På läsfronten spisas just nu Mons Kallentofts Sommardöden (på dalmål "Sömmädöödn"). Väldigt lik första boken om Malin Fors, Midvinterblod, vilket betyder att det är en annorlunda deckare som dock inte känns särskilt spännande.

Dagens låt: "The wind cries Mary", Jimi Hendrix.


Kommentatorkommentar

Johan Croneman och jag delar åsikter ibland. Inte så att han nånsin får veta mina, men ofta finner jag mig nickandes till hans texter. Som här, läs den och njut.

För övrigt skall också varning utfärdas för Dalarna med omnejd. När regnet slutar kommer ett annat oväder, lagom till helgen. 

Dagens låt torde vara "Far away from man", Sugarplum Fairy.

Tittat, lyssnat, läst

Så är den då läst, Låt den rätte komma in (åtterigen ligger jag efter ungefär 90% av Sveriges befolkning, men vafan). Den var annorlunda och spännande, och rätt intressant som en tidsbild från tidigt åttiotal också. Men jag slår inga volter, går på händer eller jublar dagarna i ända över den. Bara helt bra underhållning. Och det ska bli kul att se hur man gjort filmen.

Och så slukas det film som i fornstora dar också. Mest medelmåttiga dussinfilmer tyvärr, men emellanåt smyger det fram en liten pärla. Som alldeles nyss, då jag ramlade över Delirious, nån form av dramakomedi med Steve Buscemi i huvudrollen. En fascinerande berättelse som slutar lite väl sockersött, men klart sevärd. Buscemi är i sluskig toppform, i vilken han gör sig allra bäst. Jag menar, till och med när hans karaktärer försöker bättra sig går det åt helvete (lex Sopranos)

På musikfronten intet nytt, dock. Jag lyssnar fortfarande mest på Johnossis båda album, Elvis Costellos (som för övrigt gör en riktig kul cameo i Delirious) My aim is true och The Tallest Man On Earths Shallow Grave. Tilläggas kan dock att efter inlagringen av dammigheter i CD-hyllan har gamla favoriter fått en renässans. Soundtracket till Godzilla gömmer till exempel en hel del godbitar, som "A320", Foo Fighters, "Macy day parade", Michael Penn och The Wallflowers (med Jakob "Bobs grabb" Dylan som vokalist) finfina cover på Bowies "Heroes".

Dagens låt är ändå från en helt annan film, nämligen Juno, heter "All I want is you" och framförs av Barry Louis Polisar.