Tre gringos i fjällvärldsdjungeln
Snön faller och jag med den. Den hade till och med täckt min bil, fast den står under tak. Så då kom jag sent till jobbet. Och jag försöker tvinga mig själv att tycka att det är såå bra med snö. Men det är svårt, med wannabeknä och en soon to be over-anställning. Men det här är ingen klagosång, jag lovar.
För det är riktigt roligt att komma till jobbet och se leenden överallt. Jag är ju den ende som inte njuter i alla fulla drag just nu. Och leenden är smittsamma, vilket är en jäkla tur. Annars hade jag befunnit mig en bra bit längre ner på utvecklingsstegen, med en spade i näven och haglande svordomar.
Men jag gräver inte ner mig. Om inte annat håller helgens endorfinöverdos ett tag till.
Sälen hade ju finbesök. Utan att det ens visste om det, verkade det som. Det engagerade sig nämligen inte jättemycket för att få eminenta paret Spoon att känna sig välkommet. Inga röda mattor, ingen extra insatt pulkabacke utanför mitt hus. Så jag fick dra lasset själv. Skönt att vissa personer i ens närhet är ganska lättunderhållna. Det räckte med att hälla i dem lite rött och enchilladas, och slå på Monkey Ball eller en film, för att se de små ögonen tindra i kampen för att hålla sig vakna i soffan. Tror också jag fick plus i kanten när jag lät (nåja) herrn (nåja) i huset vinna. Flera gånger till och med. Eller ja, alla gånger då.
Till mitt försvar ska sägas att min fåtölj stod konstigt. "It was a funny angle", som Tyrone i Snatch så elegant förklarar.
Annars fortsätter helghöjdpunkterna. På fredag invaderas Norrköping av undertecknad. Stackars fröken Ahl har ingen aning om vad hon givit sig in på.