Änglar, dom finns
Runt ett bord nånstans i Hollywoods utkanter sitter ett gäng regissörer. Rummet börjar bli dimmigt, och det börjar för all del deras ögon också att bli. Bland ansiktena märks David Lynch och Michel Gondry. De träffas ibland, och utbyter sjukheter och diverse rökverk, innan de beger sig till studion och skapar film, fulla av helt ofattbara idéer. Till detta sällskap har på sistone också Mike Nichols börjat sälla sig.
Så tänker jag mig tankeprocessen när Lynch gör filmer som Mulholland Drive och Gondry Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Att jag nu tror att Nichols gör dem sällskap beror på att jag igår såg klart Angels in America. På precis samma sätt som hos Lynch och Gondry blandas i den miniserien drömmar och syner med verklighet på ett sätt som inte alltid är lätt att hänga med i. Men, och detta gäller för samtliga tre, så fort man köper att det är meningen att man ska hänga i ett mentalt ingenmansland är det outsägligt vackert.
Angels in America skiljer också sig markant från framförallt Lynchs filmer och serier på ett sätt. Det finns en begriplig handling, som hela tiden går framåt. Så mellan alla syner och feberdrömmar har tittaren full koll på omvärlden. Det vackra blandas således med det begripliga, på ett mycket tackämligt sätt.
Hela tillställningen kryddas också med fantastiska dialoger, monologer och skådespeleri (Meryls Streep! Al Pacino! Jeffrey Wright!) i största allmänhet, vilket gör att slutintrycket av Angels in America inte kan vara annat än helt underbart.
Till sist ska det också betonas att de tre ovan nämnda herrarna på intet sätt är ensamma om att, från min sida, misstänkas ha intagit både det ena och det tredje för att sätta sprätt på fantasin. Redan Fritz Lang bör ha kunnat vara en hejare inom denna gren. Och innan dess, när man bara skrev sina alster, hjälpte gissningsvis till exempel både Goethe och Dante det psykedeliska på traven.
Huruvida Nichols kommer att hamna i historieböckerna jämte dessa namn låter jag vara osagt. Men en riktigt bra miniserie har han gjort. Mitt tips är se den illa kvickt.
Så tänker jag mig tankeprocessen när Lynch gör filmer som Mulholland Drive och Gondry Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Att jag nu tror att Nichols gör dem sällskap beror på att jag igår såg klart Angels in America. På precis samma sätt som hos Lynch och Gondry blandas i den miniserien drömmar och syner med verklighet på ett sätt som inte alltid är lätt att hänga med i. Men, och detta gäller för samtliga tre, så fort man köper att det är meningen att man ska hänga i ett mentalt ingenmansland är det outsägligt vackert.
Angels in America skiljer också sig markant från framförallt Lynchs filmer och serier på ett sätt. Det finns en begriplig handling, som hela tiden går framåt. Så mellan alla syner och feberdrömmar har tittaren full koll på omvärlden. Det vackra blandas således med det begripliga, på ett mycket tackämligt sätt.
Hela tillställningen kryddas också med fantastiska dialoger, monologer och skådespeleri (Meryls Streep! Al Pacino! Jeffrey Wright!) i största allmänhet, vilket gör att slutintrycket av Angels in America inte kan vara annat än helt underbart.
Till sist ska det också betonas att de tre ovan nämnda herrarna på intet sätt är ensamma om att, från min sida, misstänkas ha intagit både det ena och det tredje för att sätta sprätt på fantasin. Redan Fritz Lang bör ha kunnat vara en hejare inom denna gren. Och innan dess, när man bara skrev sina alster, hjälpte gissningsvis till exempel både Goethe och Dante det psykedeliska på traven.
Huruvida Nichols kommer att hamna i historieböckerna jämte dessa namn låter jag vara osagt. Men en riktigt bra miniserie har han gjort. Mitt tips är se den illa kvickt.
Kommentarer
Trackback