A new power is rising
Det verkar onekligen vara så att Leksand är på väg att ta över världen. Leksands IF, that is. Hockeylaget. Inte den där lilla byn vid Siljan.
Vandrande och fikande i en galleria i centrala Norrköping hittade jag det första tecknet. Så här lagom till efterjulstiden hade taket pyntats med en hel mängd stjärnor. Och då menar jag inte såna där fem- eller sexspetisga historier, utan de med fyra spetsar. Leksandsstjärnor. Sådana som syns runt klubbemblemet på matchtröjan och som en gång i världen gjorde att Leksand gavs det sanslöst fula tillnamnet Stars.
So what, säger gemene läsare nu. Ett Norrköpingstak gör väl inget världsherravälde? Nä, det är klart. Men det är ett steg på vägen.
Nästa steg hörde jag på tv häromkvällen. Televisionen gav spansk fotboll, Atletico Madrid mot Valencia. Och på läktarna ekade Leksandssången "Leksing tills jag dör" (fast med spansk text och förmodligen rörande Atletico) högt och ljudligt. Tårar av glädje föll från min kind, och nu emotser jag med spänning nästa hint om att Leksand egentligen är nästa romarrike.
Såg annars idrottsgalan igår. Lite roligare skämt än på några år, faktiskt. Men fortfarande ganska tramsigt. Ohotad höjdpunkt var att Zlatan tydligt sjöng med i Bosse Parneviks hyllningssång till Sven Tumba. Hur jag än betedde mig så kunde jag inte sluta le efter det. Tuffa tider för en hårding.
Vandrande och fikande i en galleria i centrala Norrköping hittade jag det första tecknet. Så här lagom till efterjulstiden hade taket pyntats med en hel mängd stjärnor. Och då menar jag inte såna där fem- eller sexspetisga historier, utan de med fyra spetsar. Leksandsstjärnor. Sådana som syns runt klubbemblemet på matchtröjan och som en gång i världen gjorde att Leksand gavs det sanslöst fula tillnamnet Stars.
So what, säger gemene läsare nu. Ett Norrköpingstak gör väl inget världsherravälde? Nä, det är klart. Men det är ett steg på vägen.
Nästa steg hörde jag på tv häromkvällen. Televisionen gav spansk fotboll, Atletico Madrid mot Valencia. Och på läktarna ekade Leksandssången "Leksing tills jag dör" (fast med spansk text och förmodligen rörande Atletico) högt och ljudligt. Tårar av glädje föll från min kind, och nu emotser jag med spänning nästa hint om att Leksand egentligen är nästa romarrike.
Såg annars idrottsgalan igår. Lite roligare skämt än på några år, faktiskt. Men fortfarande ganska tramsigt. Ohotad höjdpunkt var att Zlatan tydligt sjöng med i Bosse Parneviks hyllningssång till Sven Tumba. Hur jag än betedde mig så kunde jag inte sluta le efter det. Tuffa tider för en hårding.
Kommentarer
Trackback