Confessions of a slightly degenerated mind

Vet inte varför historien plötsligt återkommer i min hjärna. Men helt oförhappandes gör den det. Och då passar jag på att berätta den också.

Det är en sen, stekhet eftermiddag i slutet av augusti, nådens år 2003. Ett trettiotal svettiga, skitiga, trötta och allmänt slutkörda grabbar i kamouflagefärgade uniformer står i solnedgången någonstans intill Storsjöodjurets hemvist och lyssnar på ett befäls utvärdering av deras första uppsättning av ett fältläger.

Hon (befälet alltså) har kommit till punkten fälttoalett, och finner denna alldeles åt helvete för dålig. Den består ju bara av tre presenningsväggar och Kronans papplådelatrin. "Dörren" är bara ett gapande hål ut mot sjön och skogen bortom den.

"Vad fan är ni för djur", skriker befälet, "som inte vill stänga om er när ni går på muggen?" En av de svettiga, skitiga, trötta pojkarna - låt oss leka med tanken att han härstammar från Dalarna - tar till orda:
"Sergeant, anhåller om att tala fritt."
"Beviljas."
"Då skulle jag vilja tala om för Sergeant, att det finns inget skönare än att skita med öppen dörr och med AC/DC på volym 29 på stereon."

Där någonstans avbryts både historien och utlägget, men jag minns att det spreds en hel del skratt kring pojkarna. Ja, till och med sergeanten drog på munnen (efter att först ha satt munkavle på 015 Sporre för all framtid).

Sensmoral? Jo, helt enkelt att det där med AC/DC stämmer ju inte alls. Jag har aldrig lyssnat på dem, men jag var väl tillräckligt trött för att yra antar jag. Istället skulle jag vilja säga att det inte finns något härligare sätt att uträtta sina behov på än att göra det mellan tre presenningsväggar, en tyst och fridfull morgon (innan alla andra vaknar), utblickandes på en soluppgång över Storsjön och skogen bortom den. Bara så ni vet.